Meny Stäng

Etikett: Tjurruset

Leka i geggamoja får ni göra i Stockholm

Uvberget.

En spillkråka ringer skarpt som en gammal telefon när den flyger förbi under mig. Den liksom guppar fram genom lufthavet med sin röda hätta, som kardinal på rask promenad genom Vatikanen. Nej, jag har inte rökt på. Jag står på Uvbergets “Hylla”. En plats att njuta av. Spillkråkan var antagligen på flykt, tänker jag. Strax innan hackspetten drog förbi bröt en rovfågel tystnaden med några vassa “kirr”. Antagligen en hök av något slag.

För oss med ungar i traktens scoutkår är “Hyllan” ett begrepp. Där har dom sina lägerbål, som en uråldrig tradition. Vid foten av berget ligger Hulitjärnen. Den nästan cirkelformade tjärnen syns där nere som en svart pärla, eller en spegel, eller ett öga att skåda djupt i. Ingen metafor är sämre än någon annan – 60 meter djup är den och inte större än att du lätt simmar runt den en sommardag om du har lust.

Uvberget stupar uppenbarligen lika brant under vattenytan som ovanför och upp till toppen ska vi den 15 november. Precis som jag skrev i förra inlägget om End of Season Trail så jobbar vi med en ny bansträckning. I fjol hade vi inte med slingan upp mot “Hyllan”. En liten miss kanske. I år kommer den i vart fall med, men om det blir i början eller slutet av loppet vet vi inte. 140 meter stigning under de två första kilometerna eller två sista? Visst är det en smaksak?Ytterst beror det ändå på hur Uvbergsslingan passar ihop med resten. Att det inte blir någon 21-kilometersslinga är däremot helt klart. Visst kan även jag sakna distansen, men det finns många skäl till att det blir så här. Jag ser också en fördel med att vi slipper rusa fram och tillbaka upp, eller ned, beroende på hur man ser det, till Laggarberg. I morgon är det race igen. Dags för Berg till berg. Loppet är svinjobbigt och redan klassiskt i min lilla värld. I en stad där stadsbergen spelar en så framträdande roll som Sundsvall är det förstås självklart med en löpartävling mellan topparna. Berg till berg-arrangörerna på Moove jobbar lite olikt oss, det vill säga Lars Martinsson och jag. I Berg till berg hålls bansträckningen hemlig in i det sista. Precis som Tjurruset gör i Stockholm. Ett smart sätt att behålla intresset. Först i morgon, lördag, på startdagen får vi veta vad de hittat på den här gången. Apropå Tjurruset. Någon påstod i ett kommentarsfält på Facebook att End of Season Trail verkar supermesigt jämfört med Tjurruset. Men det är nog bara ett missförstånd. Vi sysslar med terränglöpning här uppe. Leka i geggamoja får ni få göra i Stockholm ; )

Bye, bye Tjurruset

Ser inte så glad ut.

Been there, done that, did that recently… För i dag sprang jag Tjurruset för tredje året i rad. Hur var det? Mmm … Jag gillar inte att skriva trista saker, men tyvärr var det inte så kul i år som det var i fjol och 2011. Rätt tråkigt faktiskt. Låt mig börja med nyheten. Enligt uppgift fick inte Andreas Svanebo, fjolårsvinnaren, och vinnaren från många andra herrans år, fribiljett i år. Jag har inte ställt frågan till honom eller till arrangören, men via en bekant med bra koll så var det så det gick till. Arrangören ville inte släppa in honom på en sen anmälan. Lite trist attityd, tycker jag. Jag tycker att fjolårsvinnaren ska vara en välkommen gäst. Sedan skiter jag i om det inte är så i andra lopp. Så till i dag. För att vara Tjurruset var det ovanligt lättsprunget. Ryktet om en hårdare bana var betydligt överdrivet. De tungsprungna partierna var visserligen väldigt tungsprungna, men där emellan var det rena plattmarken. Löpning som definitivt gynnar folk med lätta, fina löpsteg. Inte sluggers som jag. När det brakade till och var tungt var det tvärtom så tungt att det liksom kvittade om man sprang eller gick. Uppför ett sandtag är det bara en marginell skillnad i fart mellan ett löpsteg och ett promenadsteg. Och det är definitivt jobbigare att springa. Som slutkläm kom bäverdammen. Absolut originell, men inget i jämförelse med träsklöpningen på Norra Djurgården eller gyttjediket i Åkersberga.

Bäverdammen. Fel vägval och det blev simning och inte löpning.

Att jag skriver ner årets upplaga beror till viss del även på mig själv. Jag har nog gjort det här nog. Nyhetens behag finns inte längre och då blir loppet tomt. Tidigare år har brutaliteten varit en lustfyllda upplevelse. Att ge sig fan på att ta sig fram, hitta rätt väg och slugga har varit skönt. Nu kan jag det här. I år fick jag slåss om minuter i löpning där jag inte räcker till. När jag gick i mål på 56.15 var jag rätt pigg. Med en mil till hade jag definitivt tagit mig fram i kön. Här hade jag möjligtvis kunnat kapa någon eller några minuter om jag ställt mig långt fram i stället för långt bak i starten. Jag tänkte att jag skulle undvika onödig tjurrusning, Ett misstag som betalade sig med snigelfart under de första kilometerna.

Vallfärd till startområdet på Tullinge gamla flygfält.

Banan var alldeles för trång. Påminde om Vasaloppet. Loppets popularitet börjar också påminna om Vasaloppet. Över 10 000 springer i år. Jag får se det här som en brytpunkt, loppet där jag växlade över till lång distans. Jag vill springa vindlande, vacker trail och inte bada i geggamoja. Men, tack ändå Tjurruset. Vi har haft mycket kul ihop, men nästa år får ni klara er utan mig. Antar att det kommer att gå rätt bra. Ni klarade ju er utan Svanebo. Sedan får jag hissa min löparkompis Johan Markström. Trots förkylning under den senaste veckan sprang han in på topp 50. Jag tycker det är en bra prestation.

Tre grejer tar jag med till Tjurruset

Tre ting jag tar med mig till Tjurruset.

God morgon! Fredag. Stockholm och Tjurruset väntar. Läser på hemsidan att det blir mindre gyttjebad, mer lös sand och en hårdare bana i år. Mjölksyra sammanfattar banläggaren Micke Hill det hela. Jag ska erkänna att min egen erfarenhet av mjölksyra är rätt liten i löparspåret. På gympass känner jag av den ibland, på intervallpass likaså, men i stort sett aldrig när jag springer. Antagligen når jag inte riktigt fram. Benen håller, men jag lägger av före det sker. Mjölksyra är lite som att dö en smula. Jag vet samtidigt att min sluggerstil passar på Tjurruset. I fjol lyckades kvalificera mig till första startgrupp, trots min begränsade förmåga. Tempot kommer med andra ord att bli högre från start i år, med racerkillarna. I gengäld blir det en mindre söndersprungen bana, om det nu går att tala om söndersprunget när själva grejen är att det ska vara så jävligt som möjligt? Här en lite beskrivning av banläggaren Tommie Nordh:

Bäverdamm?

Arrangörerna rekommenderar långärmat och löpartights. Klurigt det där. Inte så kul att springa som en dränkt katt. Men är det bättre med rivsår?  Och bäverdamm och kryphinder efter 10 kilometer? Va då? Den som lever får se.

Strategier för hösten

Berg till berg i Sundsvall den 31 augusti.
Tjurruset i Stockholm den 5 oktober.

Glöm inte att det fortfarande är sommar. Meningen snurrade runt i huvudet på mig när jag sprang Kvarsättsrundan i morse. Solen glittrade i daggen och i skogen ångade fukten från nattregnet. När jag kom hem sparkade jag av mig skorna, tog en skål och gick ut i trädgården för att plocka svarta vinbär till frukostfilen. Om några veckor är det september. Men, som sagt, det är fortfarande sommar. Brytningstiden mellan semester och arbete, sommar och höst, kräver strategier. I alla fall av mig. Veckan som gått har jag jobbat morgonskift. Samtidigt har jag försökt få ordning på kalendern, som på något vis är själva huvudstrategin. Förutom en massa allmänna nyttigheter har jag prickat in två lopp för dem här hösten. Löparsäsongen nådde antagligen sin höjdpunkt med Öppet fjäll, men tack och lov kommer det mer. Nästa lopp blir Berg till berg. Är inte anmäld ännu, men ska göra det när det blir läge. Loppet går från Norra till Södra berget. Jag sprang i fjol i spöregn och lyckades klämma in tävlingen på en arbetsdag genom att kombinera lunchen med en träningstimme. Minns att jag glömde cykelnyckeln, till cykeln som jag parkerat på Ängen för att direkt efter målgången kunna ta mig snabbt till jobbet. Resultatet blev däremot hyfsat. Sprang på 48 minuter. I år tror jag att jag kan bättre än så. Inte för att det är av någon avgörande betydelse nu, men jag känner mig väldigt inspirerad av idéerna i Den ultimata löparguiden. Har fastnat för upplägget med återhämtning, kompletteringsträning, lågpulsträning och intervaller. Där ser jag en stor möjlighet att utvecklas. När jag får råd någon gång så ska jag köpa mig en pulsklocka. Tills vidare får jag fortsätta springa på känn. Jag tror det kan fungera det också. Nästa lopp väntar i oktober. Då blir det Tjurruset som är ett oslagbart löparspektakel. I år springer jag i första startgrupp. Kvalificerade mig lite överraskande i fjol genom att springa in som 171:a. Övergången från sommar till höst för även med sig problem med virus. När skolorna startar så gapskrattar alla förkylningsbaciller. I värsta fall får jag återkomma till det trista ämnet här fram över. Ta i trä. Ännu så länge njuter jag av sommaren. I alla fall i tolv dagar till. Mentalt börjar jag samtidigt känna mig redo för höstsäsongen.

Tjurruset och Öppet fjäll 2013

Jag har gjort det igen. Anmält mig till Tjurruset.  En geggig historia som blivit en vana. 2013 blir tredje året i rad. Lustigt nog startade jag i startgrupp tre 2011 och startgrupp två 2012 och nästa år blir det startgrupp ett. Fotade lite i Åkersberga senast. Avstod klokt från att ta med kameran ut. Ni ser varför. Öppet fjäll  blir första loppet 2013. Samma spår som AXA Fjällmaraton. 43 km och 1800 höjdmeter. Återkommer (förhoppningsvis) med bilder därifrån också. Ska berätta om vägen dit här. Starten går mellan klockan 7 och 9 den 3 augusti.