Meny Stäng

Etikett: Härnö Trail

Running amongst friends – Härnö Trail är som att komma hem


Härnö Trail har allt. Till och med tur med vädret. Möjligtvis lite blåsigare ifjol, så att vindsnurrorna på toppen av Vårdkasen brummade som jetplan. Men skulle det vara något att anmärka på? Naturligtvis inte. Loppet är en njutning. Förutom att springa agerade jag som stringer för SVT Västernorrland. Läs artikeln här – länets bästa nyhetssajt regerar även på trailbanan. Ställde den centrala sportfrågan till vinnaren i herrklassen i 22,2 km, orienteraren Siomon Hodler, IFK Mora. Hur känns det? “Bra, tack.” Följde upp med den näst viktigaste. Vad tycker du om loppet? “Jättebra bana, proffsigt arrangerat”, sa Hodler. Johanna Bergman, som vann damklassen, var av ungefär samma uppfattning. För henne är Härnö Trail inte bara som att komma hem, utan hemma. Vis av erfarenhet bar hon med sig egen energi för att inte gå tom i sitt brutala tempo. Resultatlistan hittar du här. Själv är jag glad för att jag bet av en ordentlig tugga av min energibar vid kontrollen med fyra kilometer kvar, utan hade jag inte vunnit med två meter över Martin Nissar, som slog mig med tio på testloppet ifjol. Önskar att jag hade en bild på min kompiskram att dela med mig av, men det är svårt att fota några sekunder efter målgång efter en sån batalj. Loppet var en holmgång. Med över 750 löpare går det inte att kalla Härnö Trail annat än en fantastisk succé. Loppet är här för att stanna, för att utvecklas, för att bli en årlig tradition, för att avnjutas. Att flyta ut på Smitingens havsbad, se solen glittra i havet, ett lastfartyg stånka fram vid horisonten och sedan gå igång igen på klipporna är som att se gud i varje detalj, att känna lycka i en liten löparförpackning. Den enda vi saknade var Emelie Forsberg, som tydligen lider fortfarande av sin “Indienmage” uppe i Nordnorge. Vi ses nästa år loppet! Stor kram.

20161001_133713

Johan.

20161001_133706

Ola.

20161001_103244

Jag.

20161001_101742

Magnus och Veronica.

20161001_101232

Anna och Anna.

20161001_100443

Karin och Sofia.

20161001_100301

Sara och Pelle.

20161001_133717

Härnö trail sjukt tufft och vackert som få

I mål efter 21,2 kilometer. Martin Nissar till vänster. Jag blundar till höger.

Dagens fråga måste ha varit: vad var vackrast? Dagens påstående: vilken sjukt tuff bana. Härnö trail höll helt enkelt vad loppet lovade. Läs mer om det här. Vad som var vackrast får sitt svar längre ned. Först några ord om banan. En trailhalvmara är svår att göra mycket tuffare än så här i vår del av landet. En stor del obanad terräng, och som någon skrev i ett kommentarsfält på Facebook “imponerande med så många underlag i ett och samma lopp”; klappersten, berghäll, myr, stig, väg, mossa, stock och sten, ängsmark, sandstrand, slalombacke, även om det kanske inte är ett underlag i sig, men ändå,

Try it, You´ll like it.

till och med en stump asfalt, tack och lov en kort. Själv lyckades jag även få med ett snår med vresrosor i floran av tänkbara underlag när jag tog mig upp i skogen igen efter svängen nere på Smitingens havsbad. En väldigt varierad bana, helt enkelt. För att inte tala om kuperad. Och teknisk. Kanske för teknisk för att locka fler än de riktiga entusiasterna. Jag ramlade minst en gång, men behöll i alla fall jag skärpan i de brantaste partierna. Stundtals helt vertikala, ospringbara och mer som bergsklättring. Allt i strålande sol. En fantastisk bana och en lika fantastisk dag. Även jag är imponerad, eller som Martin Nissar sa “jag tycker det var roligt”. Jag håller med om det också. Min sambo, Karin, sprang 8,6 km.

Min Karin.

Hon såg spurtstriden på den långa sträckan, fotade och lyssnade på Jonatan Palm, Kumla SF Friidrott, som enligt uppgift var “sjukt snabb i spurten” och vann (1:57.41). Han summerade loppet ungefär så här: “Vet inte om jag skulle kalla det trail, mer stone and rocks”.

Jonatan Palm, till höger, vinnare. Erik Viklund, till vänster, tvåa.
Alice Hugosson, snabbast på damsidan.

Precis så. Själv tog jag mig i mål som 16:e gubbe (2:24.47). Inte illa för en gammal journalist, som jag brukar säga. Jag var fem minuter efter Alice Hugosson (2:19.09), Sundsvallsorienteraren som tävlar för IFK Lidingö SOK, och blev bästa tjej. Hela resultatlistan hittar du här. Vi hade en fantastisk dag de flesta av oss, det tror jag att jag törs påstå. Jag hörde inget annat i start- och målområdet på Vårdkasen. Gratis kaffe. Korv för en femma. Kanelbullar. Mer sol. Och i målfållan gick snacket om vad som egentligen var vackrast? Kommer till det, som sagt. Till och med Härnösands kommunalråd, Fred Nilsson (S), var där. Dock inte som löpare. Han förstörde inte
heller stämningen, trots att han lånade mikrofonen. Tvärtom. Han sa bra saker om att vi har ett gemensamt ansvar att se till att de många människor som kommer till vårt land just nu som flyktingar får en bra start. Föreningarna har ett särskilt viktigt uppdrag. Fritiden för den som väntar kan bli tom. Då är det viktigt att vi bjuder till och gör dem delaktiga. Jag håller med. Så till svaret på frågan om vad som var vackrast? Jag bjuder på en känsla. Efter cirka tio kilometer börjar utförslöpningen ned mot Smitingens havsbad. Metalldubbarna raspar mot graniten, Jag sätter av ned mot havet. De släta klipphällarna har djupa, skålformade gropar. Spår av inlandsisens lek med stenar. Från toppen är utsikten magnifik. Vid foten av berget krymper stegen till trippande över klapperstensfältet. Sedan ett kliv ut på stranden. Från sten till porös, glidande sand. Jag ser ut över havet. Ljuset är vitt, vågorna höga, skumkammarna forsar där vågtopparna bryter och vattnet rullar in mot stranden. Jag kastar upp armarna i luften. Jag vrålar något. Just då är jag en vinnare. Vilket underbart ögonblick. Ett traillopp som möter havet är något extra. Bara för det delar jag Johanna Bergmans länk som beskriver hur det kan vara när solen inte skiner som den gjorde idag. Men i alla fall, om det här var en testomgång, och det nu är fråga om Härnösands Orienteringsklubb och Öbacka löparklubb ska gå vidare med ett nytt lopp nästa år, så är svaret givet. Kör! Möjligtvis kan ni stryka slalombacken, även om den också har sin tjusning som slutkläm efter 20 kilometer ovanligt tuff löpning. Jag kommer tillbaka.