Meny Stäng

Etikett: Axa Fjällmaraton

Ultralöpningens hemlighet enligt Scott Jurek

Jag är inte övertygad om att det är det bästa sättet att marknadsföra en bok, men det skadar nog inte heller med en boktrailer. Fast Scott Jurek, legend till trots, har antagligen haft betydligt större hjälp av Christopher McDougall, som placerar honom centralt sin kultförklarade reportagebok Born to Run. Själv fick jag Scott Jureks självbiografi i handen förra veckan och har haft svårt att lägga från mig den sedan dess. Den ger ett svar på frågan om varför någon frivilligt utsätter sig för den monumentala ansträngning som det innebär att springa 16 mil på lite drygt 15 timmar. Egentligen borde du läsa den själv, men ska jag sammanfatta den så börjar jag här. Scott Jurek är inte mer än 41, född i oktober 1973, och gav ut sin självbiografi 2012. Då hade han tillryggalagt en löparkarriär som placerar honom för evigt i ultralöparnas Pantheon. Han vann sitt första Western States 100 miles (Western States Endurance Run) som 23-åring och tog sedan sju raka. 2014 satte han ett mer eller mindre oslagbart rekord på 15:36:27 (som sedan krossats fem gånger och i dag innehas av Timothy Olson, 14:46:44 …). Vad jag förundras över hur djupt Scott Jurek sökte och fann svar redan som mycket ung. I boken återkommer han upprepade gånger till frågan varför och berättar om sin brutala pappas ständiga svar “ibland gör man bara saker”. Det är liksom mellan den frågan och det kategoriska svaret som han sedan pressar fram sin löparstyrka. En process som sker i lika hög grad i Scott Jureks huvud som i hans kropp. Sitt träningsprogram utvecklar han sedan med sig själv som levande laboratorium, i ett sammanhang som präglas av det grungiga, alternativa amerikanska 1990-talet. Underbart. Han gör det också med viss distans. Jag får intrycket av en ödmjuk människa, som alltid stannar kvar vid mållinjen för att hedra sina medtävlare. Sina mål har han nått genom extrem träning, tävling, förfinad extrem träning, som utöver mångdubbla maratonpass i skog, sumpmark och berg även omfattar långpass med skarpt fokus på löpteknik och intervaller. Jag fascineras särskilt av hans resa in i den österländska mystiska traditionen, som går via veganism, rawfood och andningsteknik. Bushido, där han är löparen istället för krigaren. I ett av bokens nyckelkapitel skriver Scott Jurek att han ofta får frågan om varför han springer så extrema distanser när det går att rulla fram i skön fart under lummiga trädkronor? Svaret breder han egentligen ut över hela boken, men ett av sina viktigaste delsvar ger han läsaren ungefär mitt i boken: liksom alla andra ultralöpare, som är en udda sekt i löparvärlden, om än på kraftigt tillväxt, är att han söker efter transcendens. Känner suget efter att springa in i “zonen”, där det omöjliga blir möjligt. Utan att hamna där pallar ingen ett ultralopp. Jag har själv vid ett enda tillfälle befunnit mig i något som skulle kunna liknas vid “zonen”, på Axa Fjällmaraton 2013. Jag kände visserligen ingen smärta för att nå dit, men upplevde ändå den mentala kicken ensam på fjället, fri från andra bekymmer än att springa vidare. Jag vill dit igen. Scott Jureks bok är både förbannat underhållande och lärorik. Jag nämnde Born to Run inledningsvis – boken som lyfte barfotalöpningen till skyarna och skapade en global trend. En jämförelse mellan den och Eat and run är befogad. Christopher McDougall, som ju är journalist i första hand och löpare i andra hand (förlåt mig Chrisopher), har en reportagestil som sorterar i den amerikanska gonzo-kategorin. Slängig, självupplevd och stundtals galen. Emellanåt kan det gläsfsiga tugget störa läsupplevelsen, även om boken är bra. Scott Jureks biografi är dock mer än så. Gonzo-tonläget finns även där, men då kopplat till de karaktärer han berättar om – en brokig skara galna löpare. Berättarstilen är däremot inte lika gå-påig som i Born to run. Scott Jureks medförfattare, Steve Friedman, har gjort ett gott hantverk. Jag hade själv förmånen att få intervjua Sophia Sundberg, landslagsmeriterad ultralöpare från Sundsvall, när vi gjorde en grej till Sundsvalls Nyheter om sommarens lopp i Sundsvallsregionen. Här är hela listan – 29 stycken inom en och en halv timmes räckhåll med bil:

Vill du läsa artikeln? Klicka här.

Sophia berättar i artikeln vad en helt vanlig löpare ska tänka på för att fixa distanserna. Här kan du läsa hela artikeln på ST.nu. Och hör här, även Sophia Sundberg har lämnat köttdieten, om än inte lika magnifikt radikalt som Scott Jurek. Hon både mår och springer bättre utan kött i magen, även om hon fortfarande har fisk kvar på menyn. Lustigt nog är Sophia Sundberg inte heller ensam om att komma från Sundsvall och springa för ultralandslaget. När jag förde detta på tal visade det sig faktiskt att hon inte kände till att även Annika Nilrud, som till vardags springer för västkustklubben Hälle IF, också är från staden mellan bergen. Kul att få berätta det. Behöver jag nämna att även superstjärnan Emelie Forsberg är från Härnösand, 50 kilometer norr om Sundsvall. Visst måste det vara något med vattnet?

Snart dags för årets första race och så: hippast just nu

Inte bara kallast. Först ut är de också, Sidsjö Winter Race. Passa på att anmäla dig på sidsjowinterrace@gmail.com.

Nyss var det jättelänge kvar. Nu handlar det bara om några veckor till årets första lopp. Underlaget, Sidsjöns is, är enligt uppgift tillräckligt tjock och snön faller utanför fönstret. Sidsjö Winter Race blir kul. Med några veckor kvar ser jag också en möjlighet att spetsa min form, som är trubbig i grunden och mindre vass än vanligt så här i mitten av februari.

Började “formtoppningen” i tisdagskväll med att irra runt i skogen vid Uvbergsstugan en dryg halvtimme. Som ni ser knäppte jag också en obligatorisk selfie (med bistert stenansikte) och en bild på skoterspåret. Jag noterade att benen känns skapligt starka och lungorna funktionella, men att farten jag rör mig framåt med har sina begränsningar. Planen är att köra åtminstone tre längre pass före loppet och samtidigt kliva upp på löpbandet på Friskis och köra ett par snabbare vändor där för att få fart på benen. Kanske intervaller. Då får jag förhoppningsvis lite fart i benen till den 9 mars.
Vill du vara rätt ska du satsa på skidalpinism. Maximal hippfaktor.
I dag ramlade det här ner i mejlkorgen, nyhetsbrevet från AXA Fjällmaraton, med tips om träning till årets volta i fjällvärlden. Min spaning är att skidalpinism är hippast just nu. Mest inne bland traileliten, med utövare som Kilian Jornet och Emelie Forsberg. Upp på fjället bara. Själv fortsätter jag gneta runt Södra berget. Med min teknik och mitt glid så kan jag lova att det är bra träning det också.

Öppet fjäll 2013 – några tankar och bilder

Bra start med gröt och anteckningar.
Bra avslutning på plats 63.

Om det hade varit ett maraton, så hade vi varit framme nu. När jag passerar 42 kilometer så önskar jag att jag har någon att säga det till. Nu passerar jag skylten ensam med värkande ben. Farten har ökat de sista tre kilometerna på grusvägen ned mot Vålådalens fjällstation. Jag har krafter kvar, men vågar inte satsa för att gå i kapp löparen framför mig. Jag vill för allt i världen inte ta slut nu. Inte efter att ha sprungit över tre fjäll och tagit mig genom mitt livs mest avancerade terränglopp. Jag har redan ringt familjen och vrålat att jag är på väg mot mål. Med hundra meter kvar vrålar jag igen, men till löparen framför mig. “Vi fixar det här” gastar jag. När vi springer in mot målfållan spanar jag efter mina tre tjejer. Min sambo och mina barn. Jag försöker samtidigt förstå att jag har sprungit 43 kilometer. Jag är förvånad över att det ändå gått så bra. När jag till slut får syn på dem tar jag i vad jag kan för en knappt märkbar spurt, stämplar löparbrickan och kastar armarna upp i luften, som en guldmedaljör på OS. Hur känns det? Tja, som att ta guld på OS gissar jag. Jag har klarat mitt första fjällmaraton och är vädligt, väldigt nöjd. Sex timmar och tio minuter tog det (06.10,55) och jag slutar 63:a. (länk till resultatlistan hittar du här) Före loppet trodde jag att jag skulle kunna springa under sex timmar. Med en slarvig överslagsberäkning, hopfogad av gamla kilometertider från olika långpass och med tillägg av tidsåtgång i form av stopp på vägen och gåfart trodde jag till och med att fem och en halv timme skulle vara möjligt. Kanske är det inte omöjligt heller. Men i lördags satsade jag allt på att ta mig i mål. Inget annat. Med en väderprognos som varslade om ett ovanligt varm sommardag med temperaturer över 25 grader startade jag tidigt. Jag sprang ut sju minuter över sju. Genom hela loppet följde jag sedan regeln om att gå i alla uppförslut, så snart det börjar kännas i benen. Antagligen var det en klok strategi. Men nu blev temperaturen trots allt helt okej, kanske till och med bra, med bara några grader över 20 under större delen av loppet. På toppen av Ottfjället friskade det till och med i med svala vindar. Den kokande hettan, som jag hela tiden väntade på, blåste bort. Osäkerheten gjorde ändå att jag hela tiden höll igen. Värmevarslet förde dessutom med sig det goda att jag hela tiden drack ordentligt med vatten. Jag tror nog att jag drack åtminstone två och en halv liter från min egen vätskebehållare mellan kontrollerna. Dessutom tuggade jag i mig ett paket Dextrosol. När jag stannade vid de tre vätskekontrollerna såg jag till att dricka ytterligare någon liter vatten och energidryck och jag såg till att käka några bananer, en kanelbulle, några tuggor pasta, ett par mindre chokladbollar och en näve chips, som jag toppade med en espresso på den sista vätskekontrollen. Jag tror faktiskt att jag fick i mig allt jag behövde. Jag slapp krampkänningarna, som drabbade många andra löpare där ute. Återhämtningen har dessutom gått riktigt bra. Lite stel i lårmusklerna, men annars känner jag mig helt okej. På vägen försökte jag förstås också att njuta av naturen, även om jag måste erkänna att det mest lustfyllda med loppet var att gå i mål. Att bara få säcka ihop. Att lägga mig ned och ta av mig skorna. Men visst, det är ett fantastiskt vackert lopp. Hoppas att det framgår av bilderna. När jag tänker efter så inser jag samtidigt att det även finns ett annat djup i den här upplevelsen. En dimension, som är lätt att glömma, men som ligger inbäddad i mina sex, ansträngande timmar ute i naturen. Under själva loppet ägnade jag nämligen inte tiden en tanke. Jag tänkte bara på att ta mig fram till nästa vätskekontroll. Att ha allt under kontroll just nu, och att ta mig till nästa delmål. Till skylten vid 30 kilometer eller kaffet vid vindskyddet på Ottfjället vid 35. Jag försökte förstås uppskatta utsikten över Ottsjön, den enorma granskogen vid Sörbottnen eller vilken som helst av de många andra små och stora naturupplevelser som det här loppet bygger på, men liks förbaskat var det mest fokus på att ta mig vidare. Följden av det förhållningssättet är att tiden liksom försvinner. Jag lyckades upphäva den när jag kämpade mig fram där ute på fjällsluttningarna och det är en rätt skön känsla i fjällnaturen. Bara så här i efterhand räknas tiden. Vad alla Medelpadingar kan glädja sig åt då är att det var en löpare från Bergeforsen, som var där ute allra kortast tid. Linus Öberg, som tävlar för Bergeforsens SK, sprang i mål som etta i Öppet fjäll på tiden 4.26, 07. På lördag är det dags för huvudloppet, Axa Fjällmaraton, i samma spår. Då kommer antagligen Linus Öbergs tid att pressas med åtminstone 40 minuter. Här följer några bilder från mitt lopp:

Start klockan 7.07 i Edsåsdalen.
Bergspris Skalknippen 7 kilometer.
Fäbodvall efter 14 kilometer. Tror att den heter Olivehäll.
Ottsjö, 15 kilometer.
Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.

Nordbottnen, 27 kilometer.
Sörbottnen, 28 kilometer.
På väg upp mot Skorvhuvudet, 29 kilometer.
30 kilometer. En magisk gräns.
Här var det många väldigt trötta ben. Efter 30 kilometer.
En espresso på Ottfjället. 35 kilometer.

Ner mot mål. Åtta kilometer kvar.

Klantighetsrekord inför starten i fjällmaran

Om en timme är det dags för start i Öppet fjäll, Axa Fjällmaraton. Jag går ut så tidigt jag kan för att undvika den värsta värmen. Under eftermiddagen ska det bli över 25 grader. Om värmen är en slags missräkning, så har den inte kommit ensam. Efter att Lars B tvingats lämna återbud på grund av skada så springer jag solo. Visserligen med 481 andra startande i fältet, men utan personlig löparkompis så att säga. Funkar nog, men är förstås trist. Ändå mest trist för Lars. I går lyckades jag även med konststycket att snava i en fjällbäck. Ett litet mästarstycke i klantighet. Vi var på dagsutflykt till Ullån, jag och familjen. En fantastiskt fin plats. Ett naturligt äventyrsbad, som det står i turistbroschyrerna. Och det stämmer. En virvlande fors, som gjord för att plaska omkring i soliga dagar. Med överraskande varmt vatten, som dessutom är drickbart. Medan de andra badade valde jag att softa på klipporna med motiveringen att jag skulle spara på krafterna och inte ta några risker inför i dag. Efter lunchfixande på Triangiaköket kom min äldsta tjej på att hon skulle fylla sin vattenflaska med åvatten. Så tappade hon korken i forsen och jag tog upp jakten. Vad tänkte du på då? frågade Karin efteråt. En bra fråga. Inte alls förstås, svarade jag när irritationen lagt sig lite senare. Jag for ned för klipporna och fick till slut syn på eländet i en liten bassäng med mer stilla vatten och jag såg min chans. Tog några kliv utåt och halkade. Förstås. Vi har lyssnat en del på böckerna om Sune i sommar. Sunes farsa. Tänk dig honom. Ungefär så, där har ni mig. Jag halkade och landade på rygg. På vägen dunkade jag i höften, höger lår och slog loss en bit av vänster stortånagel. Inget brutet. Inget värre. Men ändå. Mina solglasögon åkte samtidigt på trekvart. När jag reste mig och skulle ta av mig den genomblöta tröjan lyckades jag förstås vispa av dem i ån. Dyra, snygga Julbo. Köpta på rea i och för sig. Men … På sätt och vis kanske det ändå är ett bra omen. Jag hade brillorna på mig när jag sprang vilse på ett lopp i Övik ifjol. Skrockfullt hoppas jag att det är ett tecken som varslar om att det kommer att gå bra idag. Nu är klockan 6.30. Dags att dra till fjälls.

Kläder på tork efter ett ofrivilligt bad i Ullån.

Årets grymmaste värme i årets grymmaste lopp?

En fantastisk väderprognos. För en badsemester.

Meh, så varmt brukar det aldrig vara! Christel tror mig nästan inte när jag berättar om väderprognosen för lördagen. Vi ska hyra hennes och Nisses stuga i Undersåker och hon har koll på vilket väder sommaren i trakten runt Ottfjället brukar bjuda på. 27 grader och sol från en knallblå himmel är definitivt inte standard. Sanslöst. Men nu är det Öppet fjäll och då kommer årets grymmaste värme till Jämtlandsfjällen. Tur att vi har haft en bra sommar så här långt och vant oss vid temperaturer över 20. Sundsvallslöparen Susanne Liukkonen bröt Göteborgsvarvet i våras på grund av värme uppåt 30 grader. Hon förklarade efteråt i P4 Västernorrland att hon var helt oförberedd och att det knäckte henne. Till och med den bästa av löpare kan gå i väggen när det blir för hett. Det är klart att frågan måste ställas seriöst: är det möjligt att springa 43 kilometer och 1800 höjdmeter när kvicksilvret fladdrar runt 27 grader i skuggan? Själv köpte jag en långärmad undertröja i merinoull för dyra pengar i går för att känna mig säker på att klara en köldknäpp eller ett lopp i ösregn. Knäppt. Tur att min löparkompis Lars B är läkare … Vår strategi får bli en så tidig start som möjligt. Kliva upp vid fem, käka frukost, klara av toalettbestyren och sedan ta sikte på att gå ut i spåret när det öppnar klockan 7. En utmaning bara det. Där ute får det bli litervis med vatten, salt och socker. Förhoppningsvis inte i form av dropp genom en kanyl i armen i en ambulanshelikopter på väg till akuten i Östersund.