Ett par veckor sedan jag tog senaste löpsteget i storstan på novemberlovet. En upplevelse som sabbades totalt av min vänstra vad. I dag hade jag tänkt testa på lunchen, men ett sjukt barn kom emellan. Istället sitter jag här och särskilt mycket energi lär jag inte ha kvar i kväll. Tre dagars skiftjobb och kroppen är inställd på tidiga morgnar och lika tidiga kvällar. Fast jag är inte bitter, nä, nä … jag är faktiskt inte det. Tog en promenad med mitt andra barn till skolan i morse och vi fick en fin stund tillsammans. Jag kände efter lite extra i vaden. Vid närmare eftertanke så hade det nog varit dumt att springa. Vaden känns i och för sig bättre, men inte bra. Uppvärmd hade den säkert funkat. Men sedan? Smärtan sitter snett under knäskålen. Antagligen så har jag överansträngt muskeln och fått en inflammation i muskelfästet. Men jag vet inte. Har googlat lite, men tycker inte att det är värt att belasta sjukvården ännu så länge. Jag provar på söndag med Running Sundsvall i stället.

Vackra morgnar har vi gott om i Sundsvall i november.

Apropå storstan så läste jag en intressant krönika av Aftonbladetjournalisten Peter Kadhammar för ett tag sedan. Om Stockholm vs övriga Sverige. Hårda ord om den politiska överenskommelsen om att bygga nio t-banestationer och fixa fram tiotusentals nya bostäder i huvudstaden samtidigt som det saknas en vettig regionalpolitik för resten av landet: “… stadens och regionens tillväxt skapar en obalans, tippar Sverige över ända.”, “Malmö kommer inte att räcka till när Stockholm, likt en parasiterande växt brer ut sig och kväver all undervegetation”, “Storstaden som skenar medan resten av landet bromsar in eller står stilla.”, “Det är dags att rädda Sverige från Stockholm”. Kadhammars slutsats är att Sverige måste börja decentralisera. Skicka ut statliga verk och myndigheter i landet. Inte som nu – lägga mer och mer innanför huvudstadens tullar. Bara då kan framtiden bli lite ljusare för den del av landets unga som fortfarande valt att inte flytta till Stockholm. Ännu så länge de allra flesta. Med starkare arbetsmarknader ute i landet kommer ljuset från storstan inte att skina riktigt lika starkt. Jag gillar Kadhammars perspektiv. För det första är avfolkningen inte bara en Norrlandsfråga, som många Norrlandspopulister försöker få det till. Norrland är inte en koloni. Basta. Umeå och Norrbotten växer. Med statens hjälp. Hur är det med Åmål? Problemet är generellt. Jag bygger inte min uppfattning bara på Kadhammars krönika. Rörelsen från periferi till centrum är ett beforskat fält både inom samhällsgeografin och socialantropologin. Rörelsen är både ekonomiskt, socialt och kulturellt betingad och framtvingad. För det andra så går det att påverka den här rörelsen. Staten äger sina egna verktyg. Vi har goda förutsättningar. Du ska alltså inte lyssna på den som säger att det inte går att göra något åt avfolkningen av landsbygden. Visst finns det problem, i vissa fall stora. Men finns det vilja så finns det hopp. Däremot finns en överskuggande risk att det går illa för många om vi tillåter Stockholm växa ohämmat. Då kanske huvudstaden till slut bara blir en tillväxtmotor för sig själv. Jag är inte alls Stockholmsfientlig. Tvärtom trivs jag bra där (också). I alla fall som besökare. Men när det gäller löpning så är Stockholm verkligen beige. Själv börjar längta efter snön. När jag fyllde år fick jag dom här:

Snölås från Outdoor research inköpta hos Magnus på Wått och Tårrt i Sundsvall. So, let it snow, let it snow, let it snow.