Jag är inte övertygad om att det är det bästa sättet att marknadsföra en bok, men det skadar nog inte heller med en boktrailer. Fast Scott Jurek, legend till trots, har antagligen haft betydligt större hjälp av Christopher McDougall, som placerar honom centralt sin kultförklarade reportagebok Born to Run. Själv fick jag Scott Jureks självbiografi i handen förra veckan och har haft svårt att lägga från mig den sedan dess. Den ger ett svar på frågan om varför någon frivilligt utsätter sig för den monumentala ansträngning som det innebär att springa 16 mil på lite drygt 15 timmar. Egentligen borde du läsa den själv, men ska jag sammanfatta den så börjar jag här. Scott Jurek är inte mer än 41, född i oktober 1973, och gav ut sin självbiografi 2012. Då hade han tillryggalagt en löparkarriär som placerar honom för evigt i ultralöparnas Pantheon. Han vann sitt första Western States 100 miles (Western States Endurance Run) som 23-åring och tog sedan sju raka. 2014 satte han ett mer eller mindre oslagbart rekord på 15:36:27 (som sedan krossats fem gånger och i dag innehas av Timothy Olson, 14:46:44 …). Vad jag förundras över hur djupt Scott Jurek sökte och fann svar redan som mycket ung. I boken återkommer han upprepade gånger till frågan varför och berättar om sin brutala pappas ständiga svar “ibland gör man bara saker”. Det är liksom mellan den frågan och det kategoriska svaret som han sedan pressar fram sin löparstyrka. En process som sker i lika hög grad i Scott Jureks huvud som i hans kropp. Sitt träningsprogram utvecklar han sedan med sig själv som levande laboratorium, i ett sammanhang som präglas av det grungiga, alternativa amerikanska 1990-talet. Underbart. Han gör det också med viss distans. Jag får intrycket av en ödmjuk människa, som alltid stannar kvar vid mållinjen för att hedra sina medtävlare. Sina mål har han nått genom extrem träning, tävling, förfinad extrem träning, som utöver mångdubbla maratonpass i skog, sumpmark och berg även omfattar långpass med skarpt fokus på löpteknik och intervaller. Jag fascineras särskilt av hans resa in i den österländska mystiska traditionen, som går via veganism, rawfood och andningsteknik. Bushido, där han är löparen istället för krigaren. I ett av bokens nyckelkapitel skriver Scott Jurek att han ofta får frågan om varför han springer så extrema distanser när det går att rulla fram i skön fart under lummiga trädkronor? Svaret breder han egentligen ut över hela boken, men ett av sina viktigaste delsvar ger han läsaren ungefär mitt i boken: liksom alla andra ultralöpare, som är en udda sekt i löparvärlden, om än på kraftigt tillväxt, är att han söker efter transcendens. Känner suget efter att springa in i “zonen”, där det omöjliga blir möjligt. Utan att hamna där pallar ingen ett ultralopp. Jag har själv vid ett enda tillfälle befunnit mig i något som skulle kunna liknas vid “zonen”, på Axa Fjällmaraton 2013. Jag kände visserligen ingen smärta för att nå dit, men upplevde ändå den mentala kicken ensam på fjället, fri från andra bekymmer än att springa vidare. Jag vill dit igen. Scott Jureks bok är både förbannat underhållande och lärorik. Jag nämnde Born to Run inledningsvis – boken som lyfte barfotalöpningen till skyarna och skapade en global trend. En jämförelse mellan den och Eat and run är befogad. Christopher McDougall, som ju är journalist i första hand och löpare i andra hand (förlåt mig Chrisopher), har en reportagestil som sorterar i den amerikanska gonzo-kategorin. Slängig, självupplevd och stundtals galen. Emellanåt kan det gläsfsiga tugget störa läsupplevelsen, även om boken är bra. Scott Jureks biografi är dock mer än så. Gonzo-tonläget finns även där, men då kopplat till de karaktärer han berättar om – en brokig skara galna löpare. Berättarstilen är däremot inte lika gå-påig som i Born to run. Scott Jureks medförfattare, Steve Friedman, har gjort ett gott hantverk. Jag hade själv förmånen att få intervjua Sophia Sundberg, landslagsmeriterad ultralöpare från Sundsvall, när vi gjorde en grej till Sundsvalls Nyheter om sommarens lopp i Sundsvallsregionen. Här är hela listan – 29 stycken inom en och en halv timmes räckhåll med bil:

Vill du läsa artikeln? Klicka här.

Sophia berättar i artikeln vad en helt vanlig löpare ska tänka på för att fixa distanserna. Här kan du läsa hela artikeln på ST.nu. Och hör här, även Sophia Sundberg har lämnat köttdieten, om än inte lika magnifikt radikalt som Scott Jurek. Hon både mår och springer bättre utan kött i magen, även om hon fortfarande har fisk kvar på menyn. Lustigt nog är Sophia Sundberg inte heller ensam om att komma från Sundsvall och springa för ultralandslaget. När jag förde detta på tal visade det sig faktiskt att hon inte kände till att även Annika Nilrud, som till vardags springer för västkustklubben Hälle IF, också är från staden mellan bergen. Kul att få berätta det. Behöver jag nämna att även superstjärnan Emelie Forsberg är från Härnösand, 50 kilometer norr om Sundsvall. Visst måste det vara något med vattnet?