Meny Stäng

Första maj och upp till kamp för skogen

Vilken skog ska skyddas och hur mycket? Jag som dyrkar det norra barrskogsbältet borde kunna svara på frågan. Vår del av detta enorma ekosystem, taigans västligaste utpost, den skandinaviska halvön, har brukats i tusen år. Utan den, ingen framtid. Vi har alltid levt med skogen som källa för livsnödvändig skogsråvara. Ved, timmer, kol och pappersmassa. Idag vet vi att det norra barrskogsbältet binder mer kol än alla tropiska skogar tillsammans. Utan den, ingen framtid, som sagt. Själv tror jag att Norrlands orörda skogar kan bli vår allra viktigaste tillgång i slutet av det här seklet, om de får finnas kvar i en värld härjad av klimatförändringar, överbefolkade megastäder och jakt på intäkter och jobb. Ännu så länge är skogsindustrin Norrlands viktigaste näring. Industrins företrädare hävdar att vi har mer skog idag än vad vi någonsin haft i modern tid. Antagligen stämmer det, om vi räknar antalet träd. Artrika skogar, skog med död ved som lever, är sällsyntare. Industrins företrädare syftar med andra ord inte på riktig skog, urskogen, utan i första hand på unga trädplanteringar. Länge var jag lokalreporter på Sundsvalls Tidning. Där höll jag inne med många djupt rotade värderingar. I den miljön ifrågasätter man i skarpt läge inte den industri som sysselsätter tusentals, är ortens ekonomiska ryggrad, utan skarpa argument, läs ekonomiska argument. Någon äger ju skogen och lagen säger att skogen ska brukas. Huggas ner och bli pengar. Slut på diskussionen. Att jag är trädkramare i hjärtat, och anser att skogen har ett värde i sig självt, större än SCA:s dagskurser på börsen, var inget jag berättade. Ska vi ändå prata ekonomi, sätta en prislapp på de ännu orörda skogarna, så antar jag att det handlar om svindlanden belopp om vid utöver så kallade ekosystemtjänster räknar framtida intäkter för turism, hälsa och välmående. Efterfrågan på den här sortens skogsmiljöer kommer att skjuta i höjden. Jag är övertygad om det, utan att ha någon djupare undersökning som stöd. Det är upp till oss att förvalta möjligheterna. Även timmer och pappersmassa är framtidsprodukter, i en värld där plasten är en global farsot, så balansen mellan bevarande och industriskogsbruket är en vital framtidsfrågor. Båda är värden och mål, enligt lagtexten. Frågan är då vad och hur mycket skog som ska bevaras? Mer, ansolut. Men vilken skog och hur mycket? Norrlands landyta är 242 735 kvadratkilometer. Mindre än två procent av skogsmarken nedanför fjällen är skyddad. De inventeringar som gjorts visar att det kan finnas så mycket som en miljon hektar (10 000 kvadratkilometer) skyddsvärd skog som saknar skydd. Naturvårdsverket skriver så här:

“Det finns stora naturvärden i statligt ägda skogar som inte är skyddade formellt. Naturvårdsverket och länsstyrelserna redovisade 2004 en inventering av statliga skogar. Totalt registrerades 886 områden på 341 000 hektar, främst på Fastighetsverkets och Sveaskogs marker.”

Börja där, tycker jag. Gör fler nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden av statens skog, innan det är för sent. En ny skog behöver sekel för att återställas. Idag finns den absoluta merparten av landets skyddade skogar, mellan sex och sju procent av skogsarealen, i fjällvärlden. Där bor nästan ingen. Jag tycker att vi ska skydda så mycket som det går av de tätortsnära skogarna, för att vi behöver skogen där. Även om alla inte förstår det än. Skogen är ett lugn alla borde ha rätt att utforska. När jag ska dö vill jag lägga mig i en granbacke, smälta ned moränen och bli en gran. Så ser jag på skogen.

Greenpeace är den miljöorganisation som tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen, skogsforskare och engagerade privatpetsoner som driver på för att Sverige ska leva upp till sitt eget miljömål, Levande skogar. De rapporterar om skogen, besitter kunskap och kräver bevarande, utanför de etablerade mediekanalerna som mer eller mindre betraktar skogsfrågan som död materia tills dess att det rycker till i liket i någon form av konfrontation, vilket är sällan. Annars är det börskurserna och emellanåt den minskande mängden jobb inom skogsindustrin som är i fokus. Ändå är det skarp kritik som miljörörelsen riktar mot den statliga Skogsstyrelsen. Senast med anledning av att myndigheten först pausade sin inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, för att sedan, efter en protestvåg, fortsätta genomföra översiktliga inventeringar utan “officiell registrering och avgränsning”. Med andra ord på ett sätt som gör att de skyddsvärda skogsområden som eventuellt hittas förblir okända. Så här skriver Lina Burnelius i sin blogg på Greenpeace hemsida:

“Det blir allt mer uppenbart att Skogsstyrelsens paus endast syftade till att hindra miljöorganisationer och andra aktörer från att få kunskap om var de värdefulla skogarna finns, så att de kan avverkas i fred och utan att det strider mot certifieringen FSC. När myndigheten nu “backar” från beslutet att pausa inventeringarna görs det på ett sätt som inte förändrar något: skogarna kan fortsätta att avverkas. Beslutet innebär att myndigheten samlar in kunskap men utan att offentliggöra den för att hindra insyn och sätta FSC ur spel.”

Stämmer påståendet, vilket jag antar att det gör, så borde fler redaktioner lyfta frågan. Inte minst någon av de som vi har i Norrland. Om jag dyrkar barrskogsbältet, så är det samma sak med traillöpning. För mig är den här formen av löpning ett sätt att leva. Tyvärr alldeles för sällan i orörda skogar. Idag är det 1 maj. För mig är det här något att kämpa för.