Härnö Trail har allt. Till och med tur med vädret. Möjligtvis lite blåsigare ifjol, så att vindsnurrorna på toppen av Vårdkasen brummade som jetplan. Men skulle det vara något att anmärka på? Naturligtvis inte. Loppet är en njutning. Förutom att springa agerade jag som stringer för SVT Västernorrland. Läs artikeln här – länets bästa nyhetssajt regerar även på trailbanan. Ställde den centrala sportfrågan till vinnaren i herrklassen i 22,2 km, orienteraren Siomon Hodler, IFK Mora. Hur känns det? “Bra, tack.” Följde upp med den näst viktigaste. Vad tycker du om loppet? “Jättebra bana, proffsigt arrangerat”, sa Hodler. Johanna Bergman, som vann damklassen, var av ungefär samma uppfattning. För henne är Härnö Trail inte bara som att komma hem, utan hemma. Vis av erfarenhet bar hon med sig egen energi för att inte gå tom i sitt brutala tempo. Resultatlistan hittar du här. Själv är jag glad för att jag bet av en ordentlig tugga av min energibar vid kontrollen med fyra kilometer kvar, utan hade jag inte vunnit med två meter över Martin Nissar, som slog mig med tio på testloppet ifjol. Önskar att jag hade en bild på min kompiskram att dela med mig av, men det är svårt att fota några sekunder efter målgång efter en sån batalj. Loppet var en holmgång. Med över 750 löpare går det inte att kalla Härnö Trail annat än en fantastisk succé. Loppet är här för att stanna, för att utvecklas, för att bli en årlig tradition, för att avnjutas. Att flyta ut på Smitingens havsbad, se solen glittra i havet, ett lastfartyg stånka fram vid horisonten och sedan gå igång igen på klipporna är som att se gud i varje detalj, att känna lycka i en liten löparförpackning. Den enda vi saknade var Emelie Forsberg, som tydligen lider fortfarande av sin “Indienmage” uppe i Nordnorge. Vi ses nästa år loppet! Stor kram.

20161001_133713

Johan.

20161001_133706

Ola.

20161001_103244

Jag.

20161001_101742

Magnus och Veronica.

20161001_101232

Anna och Anna.

20161001_100443

Karin och Sofia.

20161001_100301

Sara och Pelle.

20161001_133717