82,4 procent sa nej tack – vi vill inte ha ett Sverige där åtskillnaden mellan människor är politikens mål. Ett tag befarade jag att det skulle bli så. Att partiet med rötterna i den nazistiska myllan skulle locka fler. Nu stannade det vid 17,6 procent. Samtidigt klappade det grönaste partiet ihop, även om de blir kvar i riksdagen. Inget, eller i alla fall ganska lite, tyder på att de kommer att ingå i nästa regering. Kanske skadar det inte heller. Ideologin måste börja gro igen. Partiet måste få luft. I skuggan av det största partiet tog både ljus och syre slut. Jag tror inte heller att klimatfrågan, vår gemensamma ödesfråga, kommer att försvinna från dagordningen. Tillräckligt mycket klokskap finns ändå kvar i riksdagen. Mycket tyder också på att blockpolitiken är död. Förhoppningsvis kommer politikens innehåll och inte maktfrågan att hamna i fokus igen. Teoretiskt sett skulle vi kunna få se en konservativ allians, men det tror jag inte på. Motståndet mot nationalisthögern är för stort, även om delar av de partier som står dem närmast säkert skulle önska något annat. Jag hoppas själv att det parti som valde att avsluta sin valrörelse på Riddarholmen i Stockholm, platsen där Sveriges adel har sitt eget högkvarter, där Karl XII ligger begravd under ett kyrkgolv och där Stockholms skinheads samlas och dricker bärs på helikopterplattan, kommer att förbli isolerade. Att den nationalistiska ballongen inte går att pumpa mer utan att den spricker. Integration och migration är viktiga frågor, det förstår 82,4 procent av den röstande delen av befolkningen. Där har man även förstått att de problem som finns måste formuleras på rätt sätt. Att människor måste kunna hitta en fristad i vårt land, få en möjlighet att starta om sina liv, och att samhället då också ska göra vad det kan för att de som kommit hit inte ska fastna i ett hopplöst underläge. Lösningen ligger i fördelning och reformer, inte repression. Och det gäller alla. Oavsett ursprung. Inkluderande, inte åtskillnad ska vara principen som styr. De flesta av oss visade i söndags att vi förstår det här genom att rösta som vi gjorde. Samtidigt är den nationalistiska drömmen, den uppenbara lögnen om att nutiden kan vevas tillbaka som en svartvit pilsnerfilm, på väg att skingra sig. Nästa generation väljare vill i alla fall inte se någon repris. De yngre tror inte på svartmålningen, den “mångkulturella” dystopin.  Det som hände igår kommer antagligen att leda till en blocköverskridande regering. En samling av mittenpartier. Jag skulle önska att den här koalitionen var betydligt grönare, men jag gissar att de tre partier som kommer att ingå ändå tar klimatfrågan på största allvar. I mitt förra inlägg nämnde jag betting. Att extraval skulle kunna bli aktuellt. Jag tror inte på det längre. Ingen vill ha ett nytt val, ingen utom nationalisterna. Och det kan de ju få önska sig.