Meny Stäng

Skiftbyte i skofabriken

En trotjänare går ur tiden och en ny generation tar över.

Vad kan man skriva om en sko? Hur mycket som helst. Så här års borde löparmagasinen fylla uppslag efter uppslag med skotest. Jag gillar skor. En bra löparsko märks inte, utan fyller bara sin funktion. Diskret och obemärkt, som en välvillig tjänsteande ständigt beredd när det krisar. Norrländska höstskogar ställer extrema krav. I den här terrängen har mina gamla Icebug OLX Spirit uppfyllt alla förväntningar. Nu ska de få springa till de sälla jaktmarkerna en gång för alla, söndertrampade, snedslitna och med en sula som påminner om käften på ett gammalt ringvrak med sina utslagna dubbar. Jag uppgraderade mig med ett par nya i dag. Den nya generationen har en ny innersula, som ska få skon att smita åt runt hälen och koppla foten i ett ännu mer kompakt grepp. I morgon ska de turkosa mästerverken få bekänna färg. Och blir jag inte kvar i skogen eller får ett datorhaveri senare på dagen så kommer jag att ha en karta till End of Season Trail att presentera till kvällen.

Checkpoint 106

Martallar.

Vissa går på krogen. Andra fördrar skogen. På cykelavstånd från centrala Sundsvall ligger checkpoint 106, en Hitta ut-kontroll på toppen av ett flackt berg i närheten av Allsta. Idén att tillbringa lördagsnatten där var inte min, men jag är lätt att övertyga. “Ta med kniv, elddon, något att äta, en flaska med etikett, brandfilt och en historia att berätta om något som förändrat ditt liv”. Jag tackade ja. Därför sitter vi tillbakalutade vid brasan och beundrar utsikten över västra Medelpad vid åttatiden lördagen den 31 maj, sex män i 40-årsåldern. “Fan vad mycket skog det är”, säger någon. Frågan är varför vi längtar ut i naturen?
Christoffer och Pessi.
På berget.

Anders
Vi lever på den östra ytterkanten av Tajgan, barrskogsbältet som sveper över norra halvklotet och täcker Skandinavien, Finland, Ryssland och Kanada, som ett mörkgrönt hav. I Medelpad finns bara små öar kvar av den ursprungliga Tajgan. Här har vi den svenska skogsindustrins hjärtland. Visst susar skogarna fortfarande, vi har gott om träd, men vinden viner inte genom grenverken på särskilt många gammelgranar. Träden är unga. Tanken svindlar. Hur såg den här naturen ut före industraliseringen? Antagligen mäktig. Överallt död ved. Lavar. Tusenåriga träd. Enorma stammar. Vid 106:an är det mest fråga om planterad skog. Fortfarande lockar den. Men vi vet att i Sundsvall växte den moderna skogsindustrin fram. Här såg man såg vid såg varthelst man såg när det begav sig. Här såg baggböleriet dagens ljus och här festade träpatronerna för sina nyvunna förmögenheter på konjak och champagne på Knaust, precis som klipparna på Stureplan och Wall Street gör på sina lyxkrogar. Här i Sundsvall fanns kapitalet och den sluga taktiken att lura småbönderna på skogen. Här omvandlade sågverksägarna de månghundraåriga träden först till sågtimmer och sedan till massaved. Här strejkade också sågverksarbetarna redan 1879 för bättre villkor. Där vi sitter på berget växer martallar, som kan ha fått växa naturligt tack vare sin relativa otillgänglighet. Men på sluttningarna nedanför är timret avverkningsmoget. När som helst kan det vara borta. Antagligen kommer en avverkningsanmälan så snart det stormfällda virket från Ivar forslats bort ur skogen och virkespriserna stigit till rätt nivå igen. Då blir träden pengar, men inget blir sig likt igen. Inte på länge. Och den dag då magin är tillbaka så är vi redan döda.

Pessi och Simon.
Blåbärsskogen.

När solen går ner skickar den en reflex från masten på Malungsfluggen som träffar oss på berget samtidigt som guldgul våg av kvällsljus rullar ut över skogshavet ned mot kusten där Njurunda kyrka står som ett riktmärke i jordbruksbygden. Jag tror att svaret på frågan om varför jag längtar ut i naturen finns den bilden. Jag bär på en slags ekologism, en idé om vår ursprungliga plats i skapelsen, är en obotlig naturromantiker som tycker att naturen har ett värde i sig och att vi har en skyldighet att också bevara. Jag brukar tänka att när jag ska dö, så ska jag göra det i en granbacke på våren. Solen ska värma och det ska lukta skog. Där i backen ska jag lägga mig och bli en del av träden. Men det är då det.  

Natt.

Sarva, Inov 8 eller Icebug? Så tycker jag

Inov-8 Oroc.
VJ Sarva D’vil.

Vi har haft fint skobesök här hemma av Sarva och Inov. Ett par fick åka hem. VJ Sarva D’vil var för smala för Karins fötter. Inov-8 Oroc fick stanna. Därmed avslutade vi också ett par veckors vridande och vändande på den eviga skogåtan – vilka är egentligen bäst? Egentligen? Mina egna dojor, ett par Icebug Spirit OLX, är på väg in på tredje säsongen. Jag håller dem högt. Kvalitet in i minsta detalj. Gillar särskilt den viktiga dubben placerad under hålfoten, som kan vara skillnaden mellan säker löpning över en blöt stock och en otäck olycka. Jag har sprungit hur långt som helst och hittills bara förlorat en dubb. Först nu börjar de bli snedslitna. Får duga över vintern, men sedan är de färdiga. Jag längtar inte efter att bränna en tusing på nya, men helt tråkigt är det ju inte heller. Minns när jag köpte ett par Icebug Anima på rea för några år sedan. Jag kunde inte hålla mig, utan drog i väg direkt när jag kom hem. Här kan jag tillföra lite väsentlig information till dig som är i valet och kvalet. Anima är inte alls av samma kvalitet som Spirit. Mina rämnade. En rispa från något vasst i skogen blev ett stort hål. En kvalitetsmiss, helt klart, som inte verkar vara blivit löst av den svenska skofabrikanten. Som sagt, jag gillar verkligen mina Spirit OLX. Men efter att ha känt lite på Sarvan, som fått mycket goda vitsord av en bekant, så kan det kanske bli märkesskifte för mig ändå. Sarvan är billigare. Dessutom har Icebug gjort om Spirit OLX, utan garanti för att skon blivit bättre. Känslan är att Sarva D’vil är en mer ombonad sko, utan att vara så särskilt mycket klumpigare. Vi får se hur det blir i vår. Utbudet är ju enormt. Att Inov-8 Oroc inte känns som ett val för mig, trots de fantastiska egenskaperna i form av låg vikt och följsamhet, är den klena metalldubbningen. Jag tror att de säkert funkar perfekt för det allra mesta. Men jag kör bara med ett par trailskor åt gången, av ekonomiska skäl, och då vill jag ha ordentliga spikar. Så de så.