Meny Stäng

Umeå är vad Sundsvall vill vara – Sundsvall har det Umeå saknar

IMG_0293

Stormtrooper eller Väven? Du väljer.

Umeå är vad Sundsvall vill vara: modernt, växande och kunskapsintensivt. Men Sundsvall har det Umeå saknar: bergen, havet och fördelen att få börja om. Mer om det längre ner. Tack och lov är det ingen tävling, även om det är lätt att hamna där genom att nämna de norrländska kustmetropolerna tillsammans. Bara för att rensa luften är det väl därför läge att lägga till att Sundsvall också har en klassisk stadskärna och inte bara ett förvuxet småstadscentrum. Som de stora tänkare vi är, vet vi samtidigt att det är stadens innehåll och inte fasaderna som räknas. Överraskande nog ligger Umeå bra till även om vi drar in arkitekturen. Här finns nya spännande byggnader som lyfter staden till en nivå olik den vardagligt norrländska. Som kontrast till den låga, trista centrumbebyggelsen bryter kulturhuset Väven helt ny mark. Umeå har fler exempel på stadsbebyggelse som andas 2010-tal. Sundsvall saknar i stort sett sådana inslag ännu så länge. Väven är ändå något mer, som kronan på verket, en huskropp som åtminstone får mig att tänka på Star Wars och stormtroopers. Väven innehåller kultur “extra allt” – bibliotek, utställningar, föreläsningar vägg i vägg med det nya lyxhotellet U&Me. Hur fyndigt är inte det? I gatuplanet ligger biblioteket granne med twistade finkrogen Gotthards, pub, surdegsbageri och en delikatessbutik. Läckert. Tack och lov är det ingen tävling det här, för då hade Umeå sopat banan med Sundsvall. Istället handlar det om något annat. Säg att målet för stadsplaneringen i Sundsvall och Umeå är samma, att bygga en så bra framtid som möjligt för oss som lever här. Visst borde vi vinna vi på att göra det tillsammans i så fall? Medlet måste vara samarbete, inte fåfäng konkurrens. Jag är en varm anhängare av idén om en norrländsk storregion med Umeå som nav. Tänk så här: Umeå bygger just nu om sitt centrum. Vänder upp och ned på det mesta med ambitionen att göra det så trevligt, smart och lättsamt som möjligt för alla som lever där och besöker staden. Cykeln har en central plats. Fotgängarna likaså. Tillgängligheten till tågstationerna är optimal. Bilarna märks knappt. Syftet är att skapa öppen trivsel. Ditåt borde även Sundsvall röra sig, om vi vill locka fler än Motormännen. På 2000-talet tar vi oss helst fram på andra sätt än på fyra hjul och fossildrift. Vi bör även se upp, så att vi inte bygger fast oss i konservativa idéer, genom att binda oss vid att allt ska se ut som 1891. Planera Sundsvall som en stad för alla, inte bara för de rika. Om det ska byggas en skyskrapa i Stenstan, se då till att det blir något mer än en pytteliten saluhall i gatuplanet och bostadsrätter för mångmiljonbelopp i resten. Bygg bredare nertill. Avsätt de fyra nedersta våningsplanen till event och kultur. Låt våningen högst upp bli en plats som alla kan besöka. Håll byggnaden nere på en rimlig höjd. Säg 27 våningar istället för 37 våningar. Grundregeln måste vara att Sundsvall och Umeå ska vara varandras komplement. Båda städerna borde vinna på att bli en gemensam anledning för resten av världen att upptäcka mer än den norrländska naturen när den bestämmer sig för att komma till oss. Uppenbarligen har Umeå lyckats bättre med det mesta under de senaste decennierna. Därför vinner Sundsvall  mest på att lyssna, lära och justera riktningen på sin kurs mot framtiden. Lägg sedan den gemensamma regionala tyngden på att få staten att kapa restiden mellan städerna. Max två och en halv timme med tåg ska det vara, med fungerande internet hela vägen utan tunnelavbrott. Bygg sedan vidare på järnvägen norrut från Umeå och söderut mot Stockholm. Då kommer 08:orna att fly storstadstristessen. Innan vi avslutar den påhittade stadskampen mellan Sundsvall och Umeå en gång för alla, så bör vi Sundsvallsbor tänka igenom det faktum att Umeå är mer kultur, har fler intressanta forskningsföretag, erbjuder fler roliga butiker och visar prov på fler spännande idéer omsatta i handling, och sedan dra nytta av det är så. Tänk att vi har det i Norrland, och slipper åka till Stockholm. Ta lilla Sandbergs pappershandel på Kungsgatan i Umeå som exempel. En riktigt pappershandel för alla pappersälskare med välgjorda anteckningsböcker, kvalitetspennor och atmosfär. Starta en franchise-butik i Sundsvall. Jag skriver upp mig som kund. Lustigt nog är butiken märkt som Unik butik, ett koncept som faktiskt är en Sundsvallsinnovation. När jag var där träffade jag en bekant hemifrån. Tolka det som att vi Sundsvallsbor saknar en sådan här butik i Medelpads huvudstad. Därmed inte sagt att det inte finns folk som gör bra grejer även här, för det gör det verkligen. Det märks inte lika mycket bara. ->

IMG_0308

Sandbergs. En riktig pappershandel.

Att bekanta mig med en stad genom att springa i den gör mig alltid glad. Jag har aldrig upplevt motsatsen. Jag har nästan all min släkt i Umeåtrakten. Ändå är stan som ny för mig. Den byggs om, byggs ut och inte heller har jag tagit itu med den på riktigt någon gång. När jag besökte Umeå i onsdags gjorde jag det. Bilden som framträder ur löparens perspektiv är att det mesta händer vid älven. Jag startade vid stadskyrkan, sprang österut mot sjukhusområdet till Sofiehem, sedan över Kolbäcksbron till Ön, tog en annan bro till Öst-Teg och så ännu en, Gamla bron, över till Broparken på norra sidan älven och därifrån tillbaka till kyrkan. På stigar och gångvägar. En fin-fin runda. Antagligen Umeåstandard. En timmes löpning. Cirka 12 kilometer, gissar jag. Efter att ha suttit på arslet på kurs hela dagen så var det här precis det pass jag behövde. På pluskontot: ett bildmuseum jag inte visste fanns, björkar som skiftar i ljusgrönt, graffitti, kulturhuset Väven, en parkourpark och mycket folk i rörelse. Att jag råkade passera startområdet för en löpartävling, mitt i veckan, på väg till hotellet, var ännu en bonus. Vad sägs om den tajmingen? Umeå har dessutom både Löplabbet och välsorterade Utebutiken mitt i stan. Sundsvall har Giffarna, en fotbollsarena mitt i stan och Emil Forsberg i EM-truppen. Stort för mig. Men inte riktigt samma sak. Däremot har vi just nu förmånen att få börja om i Sundsvall. Stan byggs om. Stora torget är öppet för initiativ, som Nicklas Nybergs projekt. Vi kan ju forma Sundsvall som vi vill nu, om vi vill något. I det läget går det inte heller att överskatta värdet av att Mittuniversitetet satsar för fullt i Åkroken. Kommunens utsträckta hand är värd all heder. Bygg mer. Se till att få dit en ny station. Bygg! I Umeå pratar folk om Kulturhuvudstadsåret som en brytpunkt. Väven invigdes. Byggkostnaden landade på nästan en miljard kronor. Umeå blev omtalat i ett betydligt större sammanhang än det norrländska. Vad vi ska komma ihåg är att brytpunkten i själva verket var 1957, när den medicinska högskolan fick läkarutbildningen. Det var då dagens Umeå kom till, själva befruktningstillfället. Födelseåret var 1965, då universitetet invigdes. Tillväxtmotorn som lyft stan från västerbottnisk provinshuvudstad till den europeiska universitets- och kulturstad vi ser idag. En stad som är något att räkna med. En framtidsstad, värd ett besök. Vi som bor i Sundsvall ska dra nytta av den kraft som Umeå alstrar till Norrland, vår del av världen, och bjuda tillbaka. Sundsvall är, trots praktfulla Stenstan, mycket folkligare. Där har vi ytterligare en styrka. Vi är tungt lutade mot basindustrin, de statliga verken och hoppet om ett IT-under. Vi borde börja se oss som invånare i en stad där vi månar om varandra. En mötesplats för alla. Inte finkultur, utan något roligare. En hygglig stad att roa sig i. Sundsvall har inte samma kultur och utbildningsutbud som Umeå, utan något annat, något schysst. Och det är läge nu att börja fila mer på den idén när kommunpolitikerna valt att begrava Norrlands huvudstad som koncept. Förhoppningsvis för gott. I min värld ska Sundsvall vara en plats att förverkliga nya drömmar på. Stan är dessutom mycket bättre än Umeå att springa i, om du gillar berg som jag.

IMG_0278

Bildmuseet.

IMG_0280

Världens största klädnypa. I limträ.

IMG_0282

Nybyggt bort mot Sofiehem.

IMG_0283

Gamla radikala Umeå lever.

IMG_0284

Björkarnas stad.

IMG_0288

Väven på håll.

IMG_0289

Gamla bron.

IMG_0292

Parkourpark.

IMG_0315

En fantastiskt fin gångtunnel vid centralstationen i Umeå. Sara Lidman citerad och med cykel-autobahn. 2016.

 

December i väntan på det stora miraklet

December,

Jag och solen hävde oss upp på Klissberget. Jag från norr. Solen från söder. På toppen möttes vi i en omfamning. Där lade jag handskarna på en sten och satte mig. Lyssnade på flaggstångslinan som klapprade i vinden, som en hymn till landet som svämmar över av frihet. Norrland.

Om några dagar är det julafton. I skogen är årstiden sig inte lik. Is och rimfrost, men ingen snö. Är det normalt? Som vanligt försöker jag balansera frågan. Vad är en normal avvikelse? Barvintrar är ju inget nytt i Norrlands kustland. Inte är de väl något större problem heller. Värre är de evighetslånga torrperioderna i andra delar av världen, eller tyfonerna som jämnar allt med marken där de drar fram över Karibien eller Filippinerna. Nästa år blir ett ödesår för klimatet. I december 2015 ska världens ledare samlas i Paris för att slutligen bevisa sin impotens och brist på ansvarstagande. Eller tvärtom. Då kommer de att enas om ett kraftfullt klimatavtal med bindande löften om utsläppsminskningar, teknikskiften, utfasning av de fossila drivmedlen och en gång för alla ta kol på koldioxidmonstret som långsamt skruvar upp temperaturen. Kanske blir katastrofscenarierna åtminstone hanterliga i slutet av seklet, om de lyckas. Då är vi i och för sig redan döda, men våra barn och barnbarn får leva med resultatet. De får leva med apokalypsen. Är din bekvämlighet, slappa fossilnöjen och överkonsumtion verkligen värda mer än deras tid på jorden? Fundera på saken.

Journalisten och “kolonialismen”

Tror att tidningen Journalisten glömde något. Förslag: … ingen annan ser i Stockholm. 

Tömde brevlådan i morse och där låg det senaste numret av tidningen Journalisten, fackorgan för Svenska Journalistförbundet. Den kommer alltid i två exemplar eftersom vi är två journalister här hemma. På vintern kan man ju alltid tända brasan med ett medan man läser det andra. Nu åker det ena rakt ner i pappersåtervinningen. Lite slösaktigt, tycker jag. I brevlådan låg Journalisterna och trängdes med några fönsterkuvert och ett par exemplar av Sundsvalls Tidning, som jag också läst digitalt. Journalisten brukar alltid innehålla en längre intervju med en känd eller mindre känd journalist. Den här gången pryds tidningen av en närbild av Po Tidholms skägg. Under det senaste året har han turnerat land och rike runt med sin bok Norrland. Tidigare i år var han i Sundsvall och då fick publiken visst veta att folk i övriga Norrland tycker illa om Sundsvall. Något han förstått efter samtal med folk på sin föreläsningsturné. Lite knepigt låter  det, tycker jag, eftersom rätt många norrlänningar åker till Sundsvall, Birsta och Ikea flera gånger om året för att köpa sig nöjda. Men så är det tydligen. Ingen gillar oss. Själv har jag inte läst Po Tidholms bok eller besökt någon av hans föreläsningar. Ibland har jag tänkt att jag borde skaffa mig ett ex. Jag är ju norrlänning, har min släkt här och är dessutom verksam journalist i Norrland. Men det har inte blivit av. När jag läser rubriken på  förstasidan så känner jag direkt att något inte stämmer. “Till Norrlands försvar” står det med rosa bokstäver följt av nedryckaren “Po Tidholm skriver om orterna som ingen annan ser”. Ingen annan? De som bor där då? Kanske var det en liten textsnutt som föll bort vid redigeringen, tänker jag. Ingen annan ser I STOCKHOLM, så måste det förstås vara. När jag öppnar och läser så upptäcker jag dessutom att reportaget framför allt handlar om hur det vara att vara känd, ung DN-journalist i Stockholm på 90-talet. Jag har i och för sig inget emot det. Jag bodde där själv då. En av tusentals inflyttade norrlänningar. Jag läste dessutom Po Tidholms artiklar och var på Hannas krog, så visst var det väl intressant. Men så mycket om Norrlandsprojektet får jag inte veta. Jag kan förstås inte lasta Po Tidholm för det, men rätt fånigt känns det när artikelförfattaren drämmer till med ordet kolonialism redan i överingressen för att etablera det hela. Så ser Po Tidholm på det som “drabbat” min landsända. Låter allvarligt tycker jag. Värt lite mer än så kanske. Märkligt nog känner jag mig själv inte ett dugg kolonialiserad. Jag har inte heller någon lust att odla en sådan självbild. Att Norrland har en stor andel basindustri är en annan sak. Att basindustrin dessutom är pressad är också något viktig diskutera. Men kolonialiserad, det är ett villospår. Att Journalisten i det här fallet andas ett Stockholmsperspektiv är uppenbart och det tycker jag ni ska ta er en funderare på. Det finns ett land utanför tullarna. Både i norr och i söder. Gissar att de finns en och annan inflyttad på Stockholmsredaktionen, som kan berätta om det.

En varg med humor

Så ser det ut. Junselevargens konto på Twitter. Rätt kul.

Jag borde inte sitta här nu. Klockan är tio på kvällen och jag går på mitt morgonskift. Klockan fem, om sju timmar, ska jag sitta här och ratta ST.nu. Men, jag har en blogg att sköta. Ett uppdrag jag inte kan svika. Dessutom har jag nyss kommit hem från ett skivtångspass på gymmet. Ute lyser fullmånen. Hängde som en brandgul apelsin över Stenstan när jag var på väg till Friskis. En riktig vargmåne är vad det är. Alltså sitter jag här, ylar inte, men funderar på att vi faktiskt har en varg i Västernorrland. Junselevargen, eller rödluvan som hon också kallas. Ett djur som på sistone skaffat sig en egen mikroblogg på Twitter där hon lämnar ifrån sig små kvicka tweets. Somlliga väldigt fyndiga. Visst är Junselevargen en vansinnigt intressant story. Alltså inte frågan om vem som twittrar som vargen. Utan storyn som sådan. Ena stunden flygs vargen bort från Norrlands inland och andra stunden lunkar hon godmodigt tillbaka. Si sådär femtio mil. Gång på gång. Jag förundras över är hur det kan vara så att Sverige, som är ett av Europas till ytan största länder, och Norrland, som är en ansenlig del av vårt land, kan ha ett sådant bestyr med en enstaka individ? Vad säger det om oss, vår rovdjurspolitik och vår historia? Jag skulle gärna ägna några veckor åt att fördjupa mig i det. En tanke som dyker upp är att berättelsen om Junselevargen åtminstone visar att Norrland inte är den vildmark som många föreställer sig. Inte än i alla fall. De flesta av oss, som har gått grundskolan, borde ju känna till att Norrland är en Europas mer industrialiserade regioner. Vildmarken, i den mån den finns där, är små öar. Definitivt i Södra Norrland. Norrland är snarare ett industrilandskap med gigantiska råvarulager, energidepåer och ett nätverk av basindustrier. På skogsbilsvägarna, riksvägarna och järnvägsrälsarna dundrar godstransporterna fram. Att det sedan inte bor så mycket folk här är en annan sak. Särskilt många vargar ryms det inte ändå. Uppenbarligen. Rennäringen och jägarna kräver sitt. Visst vore det en story att bita tag i, som @junselevargen skulle ha sagt. Att bena ut det. Göra det begripligt. Åtminstone för mig själv. Poängen med twitterkontot, som jag ser det, är att det inte bara är kul att följa under de bisarra omständigheterna. Kontot kan dessutom leda till en förnyad diskussion om vargfrågan. På Twitter finns i alla kan i alla fall chans för betydligt fler än de gamla vanliga att lägga sig i.

En varg med humor. Inte alla som har det. Humor alltså.

Relation som kommer att ta tid att läka

#19 #blogg100
Skummar igenom Twitterflödet #miun. Om det är något som känns säkert så är det att det kommer att ta ett tag att lappa ihop relationen mellan Härnösand och Sundsvall igen.