Meny Stäng

Löpning i västerled – på helig mark

Trondheimsvängen.
Trondheim. Just nu pågår Olavsfestdagene, som får Nidarosdomen, Norges nationalhelgedom, att leva upp med tornerspel, medeltidsmarknad och religiösa mässor parallellt med föredrag på årets tema tid och konserter med bland annat Sting, popikonen från 1980-talet. Även Sinéad O’Connor var bokad, men fick ställa in. Vi är här på semester. Promenerar. Konstaterar att staden som omger katedralen är väldigt behaglig. Nästan överraskande trevlig. Präglad av hamnen, men numera mycket rikare på turister och studenter än sjåare och skepp. Vacker och patinerad av väder och vind. Lite sliten, men bara runt hörnet från de sista sjabbiga medeltidsgränderna i hamnen ligger Solsiden med shoppinggalleria, restauranger och Starbucks vid de gamla dockorna. 
Nidelva möter Trondheimsfjorden.
En gång hamnmagasin och småindustri. Idag platser att leva det goda livet.
Några få gränder av det här slaget finns fortfarande kvar. Dags att K-märka.
Stadsdelen Rosenborg växer upp mot höjden. 
Träkåkar i sluttningen upp mot borgen.

Allra mest präglar förstås träkåkarna, magasinen och katedralen vid Nidelva staden. Så här års, mitt i sommaren, är vi många som kommer någon annanstans ifrån. Turister som vi är strosar vi längs älvkanten, tittar på de stora magasinen som står pålade ut i vattnet, fyllda med caféer, krogar och en del kultur vid sidan om kontoren och butikerna. Gissningsvis sätter universitetet ton på Trondheim under resten av året med 30 000 studenter i stan. Att det lokala mediehuset Adresseavisen sänder timtals med sakte-tv från byvandringar och solnedgångar på sin sajt höjer förstås Trondheim ytterligare några snäpp i min världsbild. Sakte-tv, själva motsatsen till reklam-tv. Bildmeditation utan klipp. Inte upplevelsemord med reklamavbrott. En stor grej här. Långsamhet har sin egen storhet. Lite som att gå på tur. Vara utan löparur. Heja Norge! Nidarosdomen är en mäktig skapelse. Byggd på Olav den heliges grav, vikingahövdingen som sägs ha tagit kristendomen till Norge. Givetvis med svärd och kungamakt, men ändå. Därav pilgrimsmålet. Jag läser att 500 mil pilgrimsväg, framför allt i norra Europa och Skandinavien har Nidarosdomen som mål. En av de längre pilgrimslederna, St Olavsleden, startar i vackra Selånger, Sundsvall. Att Trondheim har löparrundor utritade på turistkartan är förstås ett plus. Jag han med en femma och en tia. Särskilt tackar jag för saltstänket i luften, som smakar salt om läpparna. Här kommer några fler bilder. 

Enkelt att känna igen en norsk elbil. ELler hur? Skatteregler och avgiftsbefrielse för färjeresor och annat gör att det är tätt mellan Teslorna i Tröndelag. Norrmännens privatekonomi är förstås också en viktig faktor. Men, säger jag, det finns bra många små elbilar på gatorna också. Hör på det alla fossilmänniskor i Sundsvall – börja tänka och sluta tanka. Eller sluta i alla fall att sukta efter att bränna gammal olja i onödan.

Gubben längst ned till vänster har famnen full av avhuggna huvuden.

Ska man verkligen göra sådär? 

Olav den helige, St Olof, Norges skyddshelgon.

Medeltidshumor.

Nidarosdomen, Norges nationalhelgedom.

Trähus vid Nidelva.

Cykelliften. Ibland händer det att en cyklist lyckas hänga på hela vägen upp.

Centrala Trondheims högsta punkt. Där ligger Kristiansten festning, uppförd på 1600-talet. Där avrättade nazisterna motståndsmän under kriget. Runt fästningen ringlar fina stigar, som gjorda för löpning.

Kristiansten festning.

Magasinen vid Nidelva. Vackra som få. Bra löpning på västra stranden.

Niplöpning i Nipstaden – give it a go!

Om du åker till Sollefteå, så har du inget val. Springer du inte förbi dem, så springer du uppför dem eller nedför dem. Niporna, rasbranterna som formar landskapet där åarna och älvarna skär dujpt genom sand och silt, som Statens geotekniska institut så vackert uttrycker det. Upp till 60 meter höga lutar de sig över iskalla älvvattnet i Nipstaden Sollefteå i nordvästra Ångermanland. Om du är där, så rekommenderar jag att du tar en tur längs vattnet och utforskar skönheten. Jag och Karin var där i söndags. Vi rullade in på Risöns campingplats vid elvatiden. Luften var fortfarande sval, snudd på kylig, som ett tystlåtet norrländskt vemod vilande över trästaden. Medan ekipage med fisketurister packade ihop och började checka ut snörade vi på oss löparskorna och sprang i väg. Först över till södra älvstranden. Där mötte vi andra, som nyligen anlänt från helt andra delar av världen. Att komma hit som flykting från krigszoner i Syrien, Irak, Eritrea och Somalia hit, måste vara en nästan overklig känsla. Därifrån tog vi oss över hängbron till Hågestaön, där jättelika tallar sprider barr över sanden och en känsla av forntid.

Hängbron gungar under löpstegen.
Jättelika tallar sprider barr och en känsla av forntid.
Stigarna är mjuka.
Hamstrings kan bli stela av för mycket kettlebell.

Stigarna är mjuka och tystnaden välkomnande. På tillbakavägen träffade vi en familj vid älvkanten. Dottern i en solstol, mamman halvvägs mot vattnet, pappan med ett fiskespö. När jag sa hej fick jag ett förvånat leende till svar. Samma språk, men helt andra ord. Själv är jag född i Härnösand och var skriven i Gudmundrå församling, Kramfors, när min familj flyttade till Sundsvall. Redan då var näringslivet, som en gång byggts upp kring flottningen, sågverken, träindustrin och sjöfarten på tillbakagång i Ådalen efter blomstringsperioden under 1950-talet och 1960-talet. Arbetsmarknaden var bättre för mina föräldrar tio mil söderut och vi gjorde som många andra, flyttade. Deras flyttlass hade redan rullat söderut en gång från Norrbotten och Västerbotten. När jag numera åker riksväg 90 från Hälledal och vidare mot Kramfors slås jag av naturens skönhet, men också av förfallet. Tomma hus kantar vägen. Flagnande tak. Få verkar vara beredda att låna för att investera i nya. I Bollstabruk är det bara de nyplanterade träden som kantar vägen genom centrum som spirar. Resten verkar döende. Igenbommade skyltfönster. Inga butiker. Framtiden verkar ha flyttat därifrån för länge sedan. Även i Sollefteå finns problem. Befolkningspyramiden liknar ett timglas och är på väg att vändas upp och ned. det börjar bli länge sedan som staden bars upp av sina regementen och stora offentliga verksamheter, men stoltheten verkar leva starkt hos de som bor där. Indignationen är stor över det senaste statliga myndighetsbeslutet att flytta Lantmäteriverket. Sollefteåborna odlar sin stolthet. Orten är inte bara en plats på kartan, utan något som många även bär inom sig. Efter löpningen besöker vi Hallstabergets spa. Hotellet är nyrenoverat. Vi äter och badar bastu. Serveringspersonalen bär vita uniformsjackor med guldgula detaljer. Vi blir bjudna på kaffet, tackar och tar emot. Vi är nästan ensamma tills dess att ett sällskap konferensgäster från Sundsvall anländer. Pengarna rullar in. Kommunens stora ekonomiska insats i anläggningen var kanske för stor, men ändå rimlig. Vad var alternativet? När det förs på tal att kraftbolagen borde betala skatt på de orter där de har kraftverken, så brukar jag argumentera emot. Anledningen är att jag tycker att pengarna ska komma så många som möjligt till del, och det gör de bäst via statskassan, resonerar jag. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på vilken nytta de skulle göra på orter som Sollefteå istället. Där är det nästan bara Eons röda skyltar som blänker.

Österåsens hälsohem, en angelägenhet för Sollefteåborna, men ifrågasatt och med ett stort renoveringsbehov. 

Ett par kilometer utanför centrum står till exempel det landstingsdrivna hälsohemmet i Österåsen och förfaller, tyngt av dålig ekonomi och lika stort renoveringsbehov. Vägen dit är perforerad av tjälskott. Om Eon beskattades på platsen, så skulle en strid ström av pengar rinna in till kommunkassan och jämna ut oddsen inför framtiden. Och i inlandet är framtiden, inte alltid rättvist, alldeles för lätt att måla i mörka färger. Sant är i alla fall att det inte saknas utmaningar, trots allt det fina. I min värld är Sollefteå verkligen en plats värd att utforska. Därför tycker jag att du nästa gång ska välja en hemester och sätta sprätt på pengarna på någon av stans restauranger, istället för att bränna dem på en weekend i Stockholm eller i någon internationell metropol. Varför? Kontakta gärna Fredrik Modin, som försåg oss med en karta över niplöpningen, och garanterat har ett svar. Han har en hemsida som heter Soulefteå – sånt jag gillar med Sollefteå. Jag förstår varför.

Karin vid hopptornet på Hallstaberget med Sollefteå i bakgrunden. Vackert, alltihop. 

Coming up! Årets första lopp

“Jag gillar att springa och Sidsjön erbjuder fantastiska möjligheter … Ambitionen är att det här ska bli ett årligt inslag – som en uppstart inför löparsäsongen. I första hand kör vi tre år och sedan får vi göra en utvärdering”, sa ena halvan av arrangörsduon, Simon Meurling, till min arbetsgivare, ST.nu, 2013. Åren går och nu är vi där. Den 15 mars är det tredje året i rad för Sidsjö Winter Race. Förra året var det i och för sig mer vår än vinter, nästan sommarvarmt med sol, bara armar, lera och då var jag inte där. Precis som 2014 stod jag vid datorskärmen på redaktionen. För mig blir det alltså debut. Att vintrarna inte är så vinterlika längre har vi kanske vant oss vid. I Sundsvall hade vi upp mot åtta, kanske fler, plusgrader i veckan. Samtidigt såg jag en flock svanar cirkulera över åkrarna och hörde fågelkvitter till morgonkaffet. En månad för tidigt alltihop. Samtidig har vi välpreparerade skidspår på Södra berget som är rena drömmen just nu. Så, varför klaga? Jag sopar orsaken under mattan en stund. I helgen ska det dessutom bli kallare. Kanske blir det ändå vinterlika förhållanden för Sidsjö Winter Race om några veckor? Bansträckningen får vi se dagarna innan loppet. Allt beror på vad som händer med snön och isen på och runt sjön, enligt arrangörerna. Löftet är att det blir varierande underlag, en kuperad bana och några spektakulära hinder på vägen. Loppet körs i ett eller två varv. Helan och halvan. Min egen form är nog helt okej också. Inte för att det spelar så stor roll för en glad motionär som jag, men jag upplever vintern som en tid för konditionsförbättring. Spinning och skidåkning är bra grejer för hjärtat och lungorna. Där emellan försöker jag peta in en löparrunda i veckan, för att behålla känslan på något vis. I helgen ska jag försöka njuta av Södra berget så mycket jag kan. Vårvinter! Vem behöver fjällvärlden då? Anna Kinberg Batra skulle ha tänkt på det innan hon började yra om fjällen i Falutrakten. En helt annan sak. Ni har väl kollat in Vetenskapens värld om människan som ett ekosystem? Om inte, gör det.För du hänger, kort sagt, ihop med en hög  bakterier. Efter du sett den kommer din bild av vad som är skit att vara förändrad för alltid.

Terränglöpning ett stenkast från Stenstan

Löpning på stig och löpning på väg. För mig är det två helt olika sporter. Jag undviker vägarna. Jag väljer att springa i gräset bredvid om det går. Löpning på väg utmanar min löpteknik. På vägen känner jag mig lågt växlad. Trög. I skogen upplever jag min kropp ändamålsenlig. Jag antar att många tycker tvärtom. Är högt växlade och har en löpteknik anpassad för jämnt underlag. Utmaningen för mig borde alltså vara att springa på väg. Att skaffa mig skaplig teknik. Lära mig löpa med flyt när det ska gå lätt. Men jag drar mig för att göra det. I veckan har jag sprungit tre korta rundor inne i centrala Sundsvall. Sträckorna på asfalt har varit begränsade. Faktum är att i den här stan har vi utmärkt skogsterräng bara ett stenkast från Stenstan. Här är några exempel.
Den här rundan startar en bit nedanför toppen av Norra berget. Börjar alltså uppför på en mjuk stig för att sedan ringla ned mot foten av berget mestadels på grus. Sista biten är jämn och fin genom en park vid ån. Där går det med fördel att springa på gräs alternativt på grus på den fina gångvägen.

Här är det trapporna upp till Norra berget som gäller. Passar bra för den som vill  ta ut sig totalt.

Ungefär halva den här rundan går på asfalt. Andra halvan går på grus, stig och till och med i obanad terräng nedför bergssluttningen mellan punkthusen vid foten av berget. Bra lunchrunda för den som vill skaka av sig kontorsstressen.