Meny Stäng

Bekvämt läge – men dags för framtidsfrågorna

På väg ut för att testa det som kan bli Karins kajak. Mot Juniskär, Skigan, Bottenhavet.

Vi ska ut på sjön för att testa kajaker. Vi är inte sjöfolk, men Karin är på väg att bli. Jag älskar havet ändå. Jag har tänkt på begreppet hållbarhet länge. Havet speglar problemet med det ohållbara i vår tid. Blått och bedårande vackert på ytan, samtidigt hotat av vår livsstil. Fyllt av plast, olja och med en botten förgiftad av gamla och nya miljösynder. Temperaturen stiger, nivån också. Vad jag kommit fram till är att Sundsvalls stigar ska handla om hållbarhet. Bli mitt bidrag till det vi måste göra, hitta vägen bort från konsumtionssamhället mot en framtid som funkar. Social och ekologisk hållbarhet måste vara målet.

Vi är många

Jag är inte ensam. Svenska väljare, särskilt unga, värderar miljö- och klimatfrågorna högt. Ändå märks frågeställningarna, som rör allas framtid, knappt i debatten. Politikerna tjatar om annat. All luft går åt till migrationsdebatten, som blivit en kamp om att vara hårdast. Den 8 juni var det Världshavens dag. Vi kan säga att vi firade den i efterhand med vår paddeltur. Kajaktestet går vidare, beslut väntar senare i sommar. Om du missat de här kampanjerna för att rädda havsmiljön så har du chansen nu. Klicka – och agera:

Svenska naturskyddsföreningen, Plastfritt hav:

Greenpeace, Plastkampen:

Facebook is killing democracy with its personality profiling data (återpublicerad från The Conversation, CC)

By: Timothy Summers, University of Maryland

File 20180320 80657 1jzg6cu.jpg?ixlib=rb 1.1

Facebook’s data know exactly what fits best in your mind. leolintang/Shutterstock.com

What state should you move to based on your personality? What character on “Downton Abbey” would you be? What breed of dog is best for you? Some enormous percentage of Facebook’s 2.13 billion users must have seen Facebook friends sharing results of various online quizzes. They are sometimes annoying, senseless and a total waste of time. But they are irresistible. Besides, you’re only sharing the results with your family and friends. There’s nothing more innocent, right?

Wrong.

Facebook is in the business of exploiting your data. The company is worth billions of dollars because it harvests your data and sells it to advertisers. Users are encouraged to like, share and comment their lives away in the name of staying connected to family and friends. However, as an ethical hacker, security researcher and data analyst, I know that there is a lot more to the story. The bedrock of modern democracy is at stake.

You are being psychographically profiled

Most people have heard of demographics – the term used by advertisers to slice up a market by age, gender, ethnicity and other variables to help them understand customers. In contrast, psychographics measure people’s personality, values, opinions, attitudes, interests and lifestyles. They help advertisers understand the way you act and who you are.

Historically, psychographic data were much harder to collect and act on than demographics. Today, Facebook is the world’s largest treasure trove of this data. Every day billions of people give the company huge amounts of information about their lives and dreams.

This isn’t a problem when the data are used ethically – like when a company shows you an ad for a pair of sunglasses you recently searched for.

However, it matters a lot when the data are used maliciously – segmenting society into disconnected echo chambers, and custom-crafting misleading messages to manipulate individuals’ opinions and actions.

That’s exactly what Facebook allowed to happen.

Quizzes, reading your mind and predicting your politics

Recent reports have revealed how Cambridge Analytica, a U.K.-based company owned by an enigmatic billionaire and led at the time by candidate Donald Trump’s key adviser Steve Bannon, used psychographic data from Facebook to profile American voters in the months before the 2016 presidential election. Why? To target them with personalized political messages and influence their voting behavior.

A whistleblower from Cambridge Analytica, Christopher Wylie, described in detail how the company exploited Facebook users by harvesting their data and building models to “target their inner demons.”

How did Facebook let this happen?

The company does more than just sell your data. Since the early 2000s, Facebook has provided access to academic researchers seeking to study you. Many psychologists and social scientists have made their careers analyzing ways to predict your personality and ideologies by asking simple questions. These questions, like the ones used in social media quizzes, do not appear to have obvious connections to politics. Even a decision like which web browser you are using to read this article is filled with clues about your personality.

In 2015, Facebook gave permission to academic researcher Aleksandr Kogan to develop a quiz of his own. Like other quizzes, his was able to capture all of your public information, including name, profile picture, age, gender and birthday; everything you’ve ever posted on your timeline; your entire friends list; all of your photos and the photos you’re tagged in; education history; hometown and current city; everything you’ve ever liked; and information about the device you’re using including your web browser and preferred language.

Kogan shared the data he collected with Cambridge Analytica, which was against Facebook policy – but apparently the company rarely enforced its rules.

Going shopping for impressionable users

Analyzing these data, Cambridge Analytica determined topics that would intrigue users, what kind of political messaging users were susceptible to, how to frame the messages, the content and tone that would motivate users, and how to get them to share it with others. It compiled a shopping list of traits that could be predicted about voters.

A shopping list of personal traits.
Provided to the New York Times by Christopher Wylie.

Then the company was able to create websites, ads and blogs that would attract Facebook users and encourage them to spread the word. In Wylie’s words: “they see it … they click it … they go down the rabbit hole.”

This is how American voters were targeted with fake news, misleading information and contradictory messages intended to influence how they voted – or if they voted at all.

This is how Facebook users’ relationships with family and friends are being exploited for monetary profit, and for political gain.

Knowingly putting users at risk

Facebook could have done more to protect users.

The company encouraged developers to build apps for its platform. In return, the apps had access to vast amounts of user data – supposedly subject to those rules that were rarely enforced. But Facebook collected 30 percent of payments made through the apps, so its business interest made it want more apps, doing more things.

People who didn’t fill out quizzes were vulnerable, too. Facebook allowed companies like Cambridge Analytica to collect personal data of friends of quiz takers, without their knowledge or consent. Tens of millions of people’s data were harvested – and many more Facebook users could have been affected by other apps.

Changing culture and politics

In a video interview with the Observer, Wylie explained that “Politics flows from culture … you have to change the people in order to change culture.”

That’s exactly what Facebook enabled Cambridge Analytica to do. In 2017, the company’s CEO boasted publicly that it was “able to use data to identify … very large quantities of persuadable voters … that could be influenced to vote for the Trump campaign.”

To exert that influence, Cambridge Analytica – which claims to have 5,000 data points on every Americanused people’s data to psychologically nudge them to alter their behaviors in predictable ways.

This included what became known as “fake news.” In an undercover investigation, Britain’s Channel 4 recorded Cambridge Analytica executives expressing their willingness to disseminate misinformation, with its CEO saying, “these are things that don’t necessarily need to be true, as long as they’re believed.”

U.S. society was unprepared: 62 percent of American adults get news on social media, and many people who see fake news stories report that they believe them. So Cambridge Analytica’s tactics worked: 115 pro-Trump fake stories were shared on Facebook a total of 30 million times. In fact, the most popular fake news stories were more widely shared on Facebook than the most popular mainstream news stories.

For this psychological warfare, the Trump campaign paid Cambridge Analytica millions of dollars.

A healthy dose of skepticism

U.S. history is filled with stories of people sharing their thoughts in the public square. If interested, a passerby could come and listen, sharing in the experience of the narrative.

By combining psychographic profiling, analysis of big data and ad micro-targeting, public discourse in the U.S. has entered a new era. What used to be a public exchange of information and democratic dialogue is now a customized whisper campaign: Groups both ethical and malicious can divide Americans, whispering into the ear of each and every user, nudging them based on their fears and encouraging them to whisper to others who share those fears.

A Cambridge Analytica executive explained: “There are two fundamental human drivers … hopes and fears … and many of those are unspoken and even unconscious. You didn’t know that was a fear until you saw something that evoked that reaction from you. Our job is … to understand those really deep-seated underlying fears, concerns. It’s no good fighting an election campaign on the facts because actually it’s all about emotion.”

The information that you shared on Facebook exposed your hopes and fears. That innocent-looking Facebook quiz isn’t so innocent.

The problem isn’t that this psychographic data were exploited at a massive scale. It’s that platforms like Facebook enable people’s data to be used in ways that take power away from voters and give it to data-analyzing campaigners.

In my view, this kills democracy. Even Facebook can see that, saying in January that at its worst, social media “allows people to spread misinformation and corrode democracy.”

The ConversationMy advice: Use Facebook with a healthy dose of skepticism.

Timothy Summers, Director of Innovation, Entrepreneurship, and Engagement, University of Maryland

This article was originally published on The Conversation. Read the original article.

Ärligt talat – vad vill vi med kollektivtrafiken i Sundsvall?

Vintern har varit extrem – jag har under mina snart 50 år aldrig sett mer snö i Sundsvall. Men i morse återvände livet, med sol och två grader kallt.

Trots det lyckas inte Nobina, Dintur och Sundsvalls kommun leverera bussar som går att lita på. Jag har tappat kollen på för vilken gång i ordningen min dotter står och väntar på stadsbussen till skolan på väg från Bergsåker. Linje 1, den funkar ju inte. Den har aldrig gjort det. Den är för lång och för osäker. Nästan alltid försenad. Informationen om när nästa tur kommer går inte att lita på. Busarna duger inte. Och ingen gör något. Ingen.

Läs också: Ohållbara priser


Varför är det så här? Varför tar ingen ansvar? Och vad kostar det oss som betalar både via skattsedeln och busskorten som hör till de dyraste i landet? Visst, i jämförelse md kriget i Syrien så är det här en liten fråga. Helt betydelselös. Men i vårt familjeliv och min dotters liv är det ett problem. Trots att hon garderar sig med uppemot en timme emellanåt för att vara säker på att ta sig de fem kilometerna in till skolan i stan med stadsbussen så oroar hon sig konstant för ogiltig frånvaro. Hon betalar dessutom fullt ungdomspris eftersom hon går på friskola och får hon ju inget skolkort, har kommunen bestämt. Gissningsvis är vi några i stan som delar bekymret. Alla har inte föräldrar som väljer, med viss rätt, att ta bilen och stå i bilkön utanför skolan. En annan fråga är hur den här notoriska opålitligheten, de ständiga förseningarna och ignoransen från de ansvariga, påverkar den kommande generationen bussåkare i Sundsvall? De är präglade på att det är helt värdelöst. Så, för hj-vete! Gör något åt linje 1. Hur ska någon någonsin annars välja bussen förutom dom som inte har något val?

Ohållbara priser – när blir det 100-kort för ungdomarna?

Lördag. Bilen är paj. Jag fyller år. Födelsedagsmiddagen väntar hos släkten medan årets första riktiga snöfall dundrar in. Vi tar bussen, hela familjen, Bergsåker – Haga. Missar första turen in med några minuter. Väntar 20 till. Från Navet är nästa tur försenad. Lagom nedkylda kommer vi fram, sätter oss ned och äter. Tur och retur kostar resan 130 kronor. Ungefär sex gånger så mycket som att ta hela familjen med bilen. Är det hållbart?

Reportage om priserna på kollektivtrafiken i Västernorrland. Resultatet av granskningen blev nada. 1700 kronor i månaden för ett busskort är en lämplig nivå, förklarade Dinturs administrative chef. Han hänvisade i sitt svar till att folk brukar åka samma sträcka hela tiden och då blir det en nivå på priset som Dintur tror är rätt för alla som väljer det helt vanliga reskortet istället. Vilken otur då att bussresan för hela familjen genom centrala Sundsvall tar  dubbelt så lång tid (när det inte snöar) och är sex gånger så dyr som resan med bilen.

Nä, såklart inte. Inte ekologiskt hållbart i alla fall. Inte så hållbart för privatekonomin heller. Bilen kostar även om den står stilla.  Och nästan alla hushåll har bil. Alltså: är priset hållbart ens för kommunens ekonomi – som vi finansierar gemensamt? När jag jobbade på SVT sommaren 2016 granskade vi busspriserna i länet. Det nya månadskortet som lanserades i den vevan visade sig vara dyrast i landet. Få lär ha köpt ett sånt. Till sitt försvar framhöll Dintur att det andra, det ordinarie reskortet, det som vi betalade med i lördags, reskortet med det kryptiska bonussystemet, är det som funkar bäst för de flesta. Ärligt, jag håller inte med Dintur om att det är “en nivå som är rätt” när kostnaden för en mils resande landar på 130 kronor. Vi åker inte taxi. En lindring vore kanske om det faktiskt skulle bli som samtliga partier lovade inför kommunvalet 2014  – att införa ett månadskort för ungdomar för 100 kronor. Ett 100-kort på bussarna i Sundsvall, precis som pensionärerna fick under förra mandatperioden. Frågan är alltså vart vallöftet tog vägen? Beskedet är ett kanske före sommaren 2018. Efter SVT:s granskning av busspriserna i augusti 2016 vaknade Sundsvalls Tidning och följde upp frågan. Läs om det här:

Som ni ser finns det en del ekonomiska frågor att reda ut. Men egentligen, hur skulle 100-kortet för ungdomar påverka en familj som  min ekonomiskt? Vi är två vuxna och två barn. Så här: Ett av barnen går på friskola inne i stan vilket betyder att kostnaden för resandet per månad skulle kunna kapas med ungefär 200 kronor bara där. Vårt andra barn åker också rätt mycket buss, men där skulle det kanske bara röra sig om en 20-lapp eller så per månad. Jag tror att den stora effekten av 100-kortet skulle märkas på ett annat plan. Betydligt fler äldre ungdomar skulle kanske byta från moppe, mopedbil eller bil till buss för att priset plötsligt är konkurrenskraftigt för kollektivtrafiken. Däremot skulle det inte få så stor effekt för en familj som min, på väg med buss till en middag? Billigare, men fortfarande fem gånger så mycket som att ta bilen. Med den här prissättningen ställs alltså frågan på sin spets – vill vi verkligen ställa om till ett mer hållbart, kollektivt resande eller inte? Om vi vill det, så måste vi kräva lägre priser. Trots allt avgör priset i slutänden för de allra flesta. För att kunna ta ställning måste vi även ta reda på exakt vad vårt resande kostar – totalt. För samhället och för den egna plånboken. Då kan vi välja på goda grunder. Några förslag:

  • Fast pris på månadskort över kommungränserna som är rimligt, dvs max 800 kr
  • Familjerabatt/grupprabatt som gynnar resenärerna enligt principen ju fler i ett sällskap som åker desto billigare per individ
  • Kvälls- och helgrabatter för att öka resandet över hela veckan

Tills vidare kan vi bara se fram emot att snart få slippa Navet – fylltrattarnas, knarklangarnas, de bussåkande vardagspendlarnas dysfunktionella busstation ska bort. Jag tror att det här kommer att kännas som en vinst för alla som åker buss i Sundsvall. Bekvämligheten blir bättre. Tryggheten ökar.

Gamla Navet – ett sorgebarn sedan … ja, i decennier, från tiden då jag själv var barn, försvinner och blir något annat från 2019:

 

 

 

… busstationen flyttar till järnvägsstationen och blir ett nytt resecentrum:

 

 

 

 … medan det inne i Stenstan blir nya hållplatser för av och påstigning. Byggstart 2018. Då ska fylltrattarnas, knarklangarnas, de bussåkande barnens och de vardagspendlande bussåkarnas gamla nav bort – för alltid.

Så blir traillöpningen världens hållbaraste idrott

Svetten tränger igenom dunjackan på ryggen under ryggsäcken. Jag öppnar dragkedjan, låter värmen pysa ut samtidigt som jag trampar förbi några fotgängare med färggranna löparkläder i mitten av backen. Svenska försvarets gamla gjutjärnscyklar är varken kända för sin snabbhet eller låga vikt, men för mig är de sinnebilden av något hållbart. Uppvärmningen är klar när jag stiger av min högst uppe på Skogsduvevägen, förväntansfull inför Rödvinsmyrans terränglopp på Alla helgons dag 2017. På cykelparkeringen är det redan trångt. Klockan är 12.30. Jag lutar järnhästen mot en bodvägg. 15,5 eller 7,5 kilometer terränglöpning, utan nummerlappar, med sol och frost väntar under den blå novemberhimlen. En dag att minnas de som inte längre lever, blir en dag med väldigt levande löpare, över hundra på plats. Sorl och vänner. Om idrott har något med livsåskådning att göra, så är traillöpningen min tro. Den får mig att känna hopp, som min gamla cykel. Med ballongdäck, hög markfrigång och mekanik som bara behöver olja då och då för att klara en mansålder, så behövs inget konsumtionssamhälle. Och när trallöpningen är som andligast låter den oss vända våra ansikten mot naturen, se in i våra hjärtan och ta ett stort löparsteg bort från fåfängan. Bara tävlingskomponenten finns kvar, som en rest av nutiden. Jag har länge tänkt skriva vad jag verkligen tänker om utvecklingen i skogen, naturen och om hotbilden, men tidsbristen och en slags återhållsamhet, skyldigheten att välja rätt ord och oviljan att förenkla det komplexa har fått mig att låta bli. Men, jag är faktiskt allvarligt bekymrad över vilka effekter den fördubblade produktionskapaciteten vid Östrand kommer att få för de kvarvarande skyddsvärda, men ännu oskyddade skogarna i Medelpad och på många andra håll i Norrland. Fakta är fakta. För mig är traillöpningen ett sätt att uppleva det oskattbara värdet. Att färdas fort till fots genom en en obrukad naturskog är som att omfamna ursprunget, en snudd på andlig upplevelse. Naturen och löpningen i förening. Att koka ned samma skog till pappersmassa, ja hur känns det? Amen.

Före start.

Kokplatta, kastrull och efter målgång vin chaud.

Strax före start.

Henning Karlsson och Ola Lindström, som arrangerade Rödvinsmyrans terränglopp för första gången, gjorde det fantastiskt bra. Mellan kraftgator, lastbilsleder och en bergtäkt i utkanten av stan lyckades de dra en bitvis magisk bana, som en hyllning till världens hållbaraste idrott.

Du hittar Rödvinsmyrans terränglopp, helan, via den här Dropbox-länken och halvan via den här (tack Henning).

Ingen anmälningsavgift, men genom Swish samlade de sedan ihop ett överskott på 8000 kronor till Barncancerfonden. Bara det, vilken grej, och så allt det andra. Jag sprang, det var tungt, vi kämpade där ute. Nästa år ses vi igen. Lova det.

Elden.

Tre vinnare och Ola som fixade.

Tre vinnare till.

En skogstomte.