Meny Stäng

En å, en pil och ett ekosystem i sin egen rätt

Selångersån. Stilla, oansenlig och vacker.

Ån bara rinner där, dag ut och dag in. Nu är den alldeles blank, nästan stilla och väntar på att bli is. Pilträdet slokar över vattnet, trött och gammalt, men ändå fullt av liv. Jag står där. Tittar. Av allt vi omges av värderar vi ofta vårt materiella skräp, prylarna, högst.  Naturen betraktar vi som ointressant eller möjligtvis något att äta, skjuta, hugga ner eller dämma upp. Att äga, tänker jag. En materiell tillgång. Att skydda är fortfarande ett undantag. I somras fick jag höra av en väl insatt källa att länsstyrelsen skruvat upp takten för att bilda naturreservat av skyddsvärda biotoper, i enlighet med uppdraget regeringen gett myndigheten. Taktökningen skedde mot bakgrund av valet och politiseringen av naturskyddsfrågan. Nationalisterna i SD, ni vet de som säger sig vara för traditioner och kallar sig Sverigevänner, är inte ett dugg sugna på att i särskilt hög grad bevara den natur som funnits här längre än någon annan. Allianspartierna längst till höger, Moderaterna och Kristdemokraterna, delar samma inställning. Och för Centerpartiet och Liberalerna är äganderätten helt central. Liberalerna är det parti på högerkanten som inte har naturskyddet enbart som rött skynke. Att Miljöpartiet gjorde skillnad på den här punkten, genom att samarbeta i regeringsställning, är det ingen tvekan om. Socialdemokraterna är ungefär som de andra. Själv tycker jag naturskyddet går för långsamt. Jag tycker staten bör köpa och skydda. Jag lägger gärna skattepengar på detta. Jag oroar mig för vad nästa regering vill. Ägarintresset, rätten att exploatera, att ekonomin i högre grad kommer att ha företräde framför ekologin, är nog troligt. Det här ställningstagandet grundar sig i mina värderingar. Jag tycker att vi måste börja dyrka naturen igen. Se ån, pilen och ekosystemet som värden i sig själva som liv, inte som virke eller energi. Hur mycket ska vi skydda? Betydligt mer. Ån och pilen utgör tillsammans med hundratals andra arter ett ekosystem som är våra anfäder. De var här före oss. Vi har samma beståndsdelar och vi lever. En bil lever inte. Prylar kommer aldrig att börja leva. De är döda. Tycker du att det här bara är sentimentalt prat? Om, så är vi oeniga på den punkten.

Tänk att det ändå fungerar – med förmågan att skapa och förinta

Utsikt från “hyllan” på Uvberget, Sundsvall. Vad vore den utan oss?

En unik gåva vi människor har är vår förmåga att skapa världen. Varje morgon du, jag och de allra flesta andra vaknar efter nattsömnen, så startar den där aktiviteten inom oss. Vi börjar tänka och känna, lämnar drömmarnas verklighet, och blir medvetna igen. Tänder lampan, ser solen och världen blir vardag, begriplig och begränsad i tre dimensioner och inom tiden. Bevisligen har vi också som mänsklighet en potential att förinta världen. Jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprat här om dagen (trots att det är höst). Som vuxen blev han matematiker och världsberömd genom sitt utvecklande av teorin om multiversum. Som ung var han aktiv inom Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Då hängde ett akut kärnvapenhot över världen. Jag växte själv upp med denna möjliga förintelse av allt liv, den bildliga sprängningen av planeten i småbitar och den efterföljande atomvintern. Den sakta döden. Svälten, som ett fullt realistiskt scenario. Klart jag hade ångest. Ångest av samma slag som det potentiella hot som kan realiseras genom klimatförändringarna. Terrorbalansen mellan öst och väst var vardag. Men med murens fall och Sovjetunionens upphörande startade något nytt, som vi unga trodde skulle bli en global nedrustningsspiral. Happy days, men sedan blev det 2000-tal och något annat. Idag har fler länder än någonsin kärnvapen. Mänsklighetens förmåga att förinta världen, den mänskliga världen, få tiden att upphöra, framkalla ragnarök, är en realitet som egentligen aldrig upphört vara en realitet. Visst måste vi bry oss? Max Tegmark är numera även aktivist. Han har väckt liv i sitt tonårsjag, sin vilja att bevara möjligheten för oss att fortsätta skapa världen – genom att begränsa vår förmåga att förinta. Bildligt och bokstavligt. Även jag var medlem i Svenska freds. Jag borde bli det igen, tänker jag.  Vår mänskliga värld kan vara gränslöst brutal, men det är ändå vår mänskliga värld. Jag tänker att vi som individer, som mänskligt kollektiv behöver fördjupa vårt förhållningssätt, inse just detta att vi på sätt och vis är skapare.  Kanske skulle detta göra oss ödmjukare inför våra egna villkor, ge oss orientering i tillvaron och förtröstan. Jag tänker försöka.

Varje morgon är på något vis ett under

Ljuset. Bilden är tagen dagtid vid Selånger IP. Björken är knäckt av vinden.

Varje morgon kliver jag upp tidigt, gör kaffe och går ut. Den där stunden är väldigt speciell. Jag dricker mitt kaffe och känner av omgivningen. Jag anstränger mig att inte anstränga mig för att styra tankarna. Låter uppvaknandet ske långsamt. Under de hundratusentals år människan levt på jorden, som mänskligheten existerat som kategori, har uppvaknandet skett ungefär så här, i gryningen. Kaffet är nytt. Signalen som väckte mig likaså. Precis som värmen inomhus, goretexjackan, fleecetröjan och ulltofflorna. Men tystnaden, det annalkande gryningsljuset, fåglarnas uppvaknande, vindens rörelse genom lufthavet och trädkronorna, kylan, svalkan eller värmen och fukten där ute har alltid varit där.  Hos mig är ljudet från staden, vägarna och järnvägen, bilar som startar och tåg som rör sig, också en del av uppvaknandets ljudbild.  Under den mörka tiden av året är gatlyktorna, stadsljusets reflexion mot natthimlen också alltid det ljus som är där före solen. Visst, men ändå. Där ute finns någonting som länkar ihop mig med något som är bortträngt av moderniteten, undanskuffat, glömt och osynliggjort av lager på lager av mänskliga konstruktioner, av kultur och förbättrade, märk väl, förbättrade materiella villkor. Ändå är det för mig, som att sätta mig själv i kontakt med en evighet som aldrig har varit tom, som alltid varit bestående av något. Även före mänskligheten. Kanske är det känslan av gemenskap, att vara levande i det som lever och samtidigt en kort glimt, ett ögonblick av frihet, som kommer till mig, som jag möter där på huk med ryggen mot farstukvisten? Att bara vara ett koncentrerat fält, en ansamling, en förtätning av energi i en struktur som är djupare, bredare och högre än min förmåga att förstå. Märkligt nog är jag ändå vid medvetande, förmögen att sätta ihop tankarna till något meningsfullt. Skapa världen, som jag ser världen. Som jag delar med andra. En aspekt av verkligheten. Jag förstår att det här kan låta väldigt konstigt. Men att låta tankarna starta så här, det får mig att känna att varje morgon är ett under.

Bekvämt läge – men dags för framtidsfrågorna

På rygg på Skigan i Juni.

Vi ska ut på sjön för att testa kajaker. Vi är inte sjöfolk, men Karin är på väg att bli. Jag älskar havet ändå. Jag har tänkt på begreppet hållbarhet länge. Havet speglar problemet med det ohållbara i vår tid. Blått och bedårande vackert på ytan, samtidigt hotat av vår livsstil. Fyllt av plast, olja och med en botten förgiftad av gamla och nya miljösynder. Temperaturen stiger, nivån också. Vad jag kommit fram till är att Sundsvalls stigar ska handla om hållbarhet. Bli mitt bidrag till det vi måste göra, hitta vägen bort från konsumtionssamhället mot en framtid som funkar. Social och ekologisk hållbarhet måste vara målet.

Vi är många

Jag är inte ensam. Svenska väljare, särskilt unga, värderar miljö- och klimatfrågorna högt. Ändå märks frågeställningarna, som rör allas framtid, knappt i debatten. Politikerna tjatar om annat. All luft går åt till migrationsdebatten, som blivit en kamp om att vara hårdast. Den 8 juni var det Världshavens dag. Vi kan säga att vi firade den i efterhand med vår paddeltur. Kajaktestet går vidare, beslut väntar senare i sommar. Om du missat de här kampanjerna för att rädda havsmiljön så har du chansen nu. Klicka – och agera:

Svenska naturskyddsföreningen, Plastfritt hav:

Greenpeace, Plastkampen:

Första maj och upp till kamp för skogen

En stig, magisk om du frågar mig, besjälad i en av få urskogsliknande miljöer vi har i Sundsvalls tätort.

Vilken skog ska skyddas och hur mycket? Jag som dyrkar det norra barrskogsbältet borde kunna svara på frågan. Vår del av detta enorma ekosystem, taigans västligaste utpost, den skandinaviska halvön, har brukats i tusen år. Utan den, ingen framtid. Vi har alltid levt med skogen som källa för livsnödvändig skogsråvara. Ved, timmer, kol och pappersmassa. Idag vet vi att det norra barrskogsbältet binder mer kol än alla tropiska skogar tillsammans. Utan den, ingen framtid, som sagt. Själv tror jag att Norrlands orörda skogar kan bli vår allra viktigaste tillgång i slutet av det här seklet, om de får finnas kvar i en värld härjad av klimatförändringar, överbefolkade megastäder och jakt på intäkter och jobb. Ännu så länge är skogsindustrin Norrlands viktigaste näring. Industrins företrädare hävdar att vi har mer skog idag än vad vi någonsin haft i modern tid. Antagligen stämmer det, om vi räknar antalet träd. Artrika skogar, skog med död ved som lever, är sällsyntare. Industrins företrädare syftar med andra ord inte på riktig skog, urskogen, utan i första hand på unga trädplanteringar. Länge var jag lokalreporter på Sundsvalls Tidning. Där höll jag inne med många djupt rotade värderingar. I den miljön ifrågasätter man i skarpt läge inte den industri som sysselsätter tusentals, är ortens ekonomiska ryggrad, utan skarpa argument, läs ekonomiska argument. Någon äger ju skogen och lagen säger att skogen ska brukas. Huggas ner och bli pengar. Slut på diskussionen. Att jag är trädkramare i hjärtat, och anser att skogen har ett värde i sig självt, större än SCA:s dagskurser på börsen, var inget jag berättade. Ska vi ändå prata ekonomi, sätta en prislapp på de ännu orörda skogarna, så antar jag att det handlar om svindlanden belopp om vid utöver så kallade ekosystemtjänster räknar framtida intäkter för turism, hälsa och välmående. Efterfrågan på den här sortens skogsmiljöer kommer att skjuta i höjden. Jag är övertygad om det, utan att ha någon djupare undersökning som stöd. Det är upp till oss att förvalta möjligheterna. Även timmer och pappersmassa är framtidsprodukter, i en värld där plasten är en global farsot, så balansen mellan bevarande och industriskogsbruket är en vital framtidsfrågor. Båda är värden och mål, enligt lagtexten. Frågan är då vad och hur mycket skog som ska bevaras? Mer, ansolut. Men vilken skog och hur mycket? Norrlands landyta är 242 735 kvadratkilometer. Mindre än två procent av skogsmarken nedanför fjällen är skyddad. De inventeringar som gjorts visar att det kan finnas så mycket som en miljon hektar (10 000 kvadratkilometer) skyddsvärd skog som saknar skydd. Naturvårdsverket skriver så här:

“Det finns stora naturvärden i statligt ägda skogar som inte är skyddade formellt. Naturvårdsverket och länsstyrelserna redovisade 2004 en inventering av statliga skogar. Totalt registrerades 886 områden på 341 000 hektar, främst på Fastighetsverkets och Sveaskogs marker.”

Börja där, tycker jag. Gör fler nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden av statens skog, innan det är för sent. En ny skog behöver sekel för att återställas. Idag finns den absoluta merparten av landets skyddade skogar, mellan sex och sju procent av skogsarealen, i fjällvärlden. Där bor nästan ingen. Jag tycker att vi ska skydda så mycket som det går av de tätortsnära skogarna, för att vi behöver skogen där. Även om alla inte förstår det än. Skogen är ett lugn alla borde ha rätt att utforska. När jag ska dö vill jag lägga mig i en granbacke, smälta ned moränen och bli en gran. Så ser jag på skogen.

Greenpeace är den miljöorganisation som tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen, skogsforskare och engagerade privatpetsoner som driver på för att Sverige ska leva upp till sitt eget miljömål, Levande skogar. De rapporterar om skogen, besitter kunskap och kräver bevarande, utanför de etablerade mediekanalerna som mer eller mindre betraktar skogsfrågan som död materia tills dess att det rycker till i liket i någon form av konfrontation, vilket är sällan. Annars är det börskurserna och emellanåt den minskande mängden jobb inom skogsindustrin som är i fokus. Ändå är det skarp kritik som miljörörelsen riktar mot den statliga Skogsstyrelsen. Senast med anledning av att myndigheten först pausade sin inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, för att sedan, efter en protestvåg, fortsätta genomföra översiktliga inventeringar utan “officiell registrering och avgränsning”. Med andra ord på ett sätt som gör att de skyddsvärda skogsområden som eventuellt hittas förblir okända. Så här skriver Lina Burnelius i sin blogg på Greenpeace hemsida:

“Det blir allt mer uppenbart att Skogsstyrelsens paus endast syftade till att hindra miljöorganisationer och andra aktörer från att få kunskap om var de värdefulla skogarna finns, så att de kan avverkas i fred och utan att det strider mot certifieringen FSC. När myndigheten nu “backar” från beslutet att pausa inventeringarna görs det på ett sätt som inte förändrar något: skogarna kan fortsätta att avverkas. Beslutet innebär att myndigheten samlar in kunskap men utan att offentliggöra den för att hindra insyn och sätta FSC ur spel.”

Stämmer påståendet, vilket jag antar att det gör, så borde fler redaktioner lyfta frågan. Inte minst någon av de som vi har i Norrland. Om jag dyrkar barrskogsbältet, så är det samma sak med traillöpning. För mig är den här formen av löpning ett sätt att leva. Tyvärr alldeles för sällan i orörda skogar. Idag är det 1 maj. För mig är det här något att kämpa för.