Meny Stäng

Kategori: Allmänt (sida 1 av 16)

Ohållbara priser – när blir det 100-kort för ungdomarna?

Lördag. Bilen är paj. Jag fyller år. Födelsedagsmiddagen väntar hos släkten medan årets första riktiga snöfall dundrar in. Vi tar bussen, hela familjen, Bergsåker – Haga. Missar första turen in med några minuter. Väntar 20 till. Från Navet är nästa tur försenad. Lagom nedkylda kommer vi fram, sätter oss ned och äter. Tur och retur kostar resan 130 kronor. Ungefär sex gånger så mycket som att ta hela familjen med bilen. Är det hållbart?

Reportage om priserna på kollektivtrafiken i Västernorrland. Resultatet av granskningen blev nada. 1700 kronor i månaden för ett busskort är en lämplig nivå, förklarade Dinturs administrative chef. Han hänvisade i sitt svar till att folk brukar åka samma sträcka hela tiden och då blir det en nivå på priset som Dintur tror är rätt för alla som väljer det helt vanliga reskortet istället. Vilken otur då att bussresan för hela familjen genom centrala Sundsvall tar  dubbelt så lång tid (när det inte snöar) och är sex gånger så dyr som resan med bilen.

Nä, såklart inte. Inte ekologiskt hållbart i alla fall. Inte så hållbart för privatekonomin heller. Bilen kostar även om den står stilla.  Och nästan alla hushåll har bil. Alltså: är priset hållbart ens för kommunens ekonomi – som vi finansierar gemensamt? När jag jobbade på SVT sommaren 2016 granskade vi busspriserna i länet. Det nya månadskortet som lanserades i den vevan visade sig vara dyrast i landet. Få lär ha köpt ett sånt. Till sitt försvar framhöll Dintur att det andra, det ordinarie reskortet, det som vi betalade med i lördags, reskortet med det kryptiska bonussystemet, är det som funkar bäst för de flesta. Ärligt, jag håller inte med Dintur om att det är “en nivå som är rätt” när kostnaden för en mils resande landar på 130 kronor. Vi åker inte taxi. En lindring vore kanske om det faktiskt skulle bli som samtliga partier lovade inför kommunvalet 2014  – att införa ett månadskort för ungdomar för 100 kronor. Ett 100-kort på bussarna i Sundsvall, precis som pensionärerna fick under förra mandatperioden. Frågan är alltså vart vallöftet tog vägen? Beskedet är ett kanske före sommaren 2018. Efter SVT:s granskning av busspriserna i augusti 2016 vaknade Sundsvalls Tidning och följde upp frågan. Läs om det här:

Som ni ser finns det en del ekonomiska frågor att reda ut. Men egentligen, hur skulle 100-kortet för ungdomar påverka en familj som  min ekonomiskt? Vi är två vuxna och två barn. Så här: Ett av barnen går på friskola inne i stan vilket betyder att kostnaden för resandet per månad skulle kunna kapas med ungefär 200 kronor bara där. Vårt andra barn åker också rätt mycket buss, men där skulle det kanske bara röra sig om en 20-lapp eller så per månad. Jag tror att den stora effekten av 100-kortet skulle märkas på ett annat plan. Betydligt fler äldre ungdomar skulle kanske byta från moppe, mopedbil eller bil till buss för att priset plötsligt är konkurrenskraftigt för kollektivtrafiken. Däremot skulle det inte få så stor effekt för en familj som min, på väg med buss till en middag? Billigare, men fortfarande fem gånger så mycket som att ta bilen. Med den här prissättningen ställs alltså frågan på sin spets – vill vi verkligen ställa om till ett mer hållbart, kollektivt resande eller inte? Om vi vill det, så måste vi kräva lägre priser. Trots allt avgör priset i slutänden för de allra flesta. För att kunna ta ställning måste vi även ta reda på exakt vad vårt resande kostar – totalt. För samhället och för den egna plånboken. Då kan vi välja på goda grunder. Några förslag:

  • Fast pris på månadskort över kommungränserna som är rimligt, dvs max 800 kr
  • Familjerabatt/grupprabatt som gynnar resenärerna enligt principen ju fler i ett sällskap som åker desto billigare per individ
  • Kvälls- och helgrabatter för att öka resandet över hela veckan

Tills vidare kan vi bara se fram emot att snart få slippa Navet – fylltrattarnas, knarklangarnas, de bussåkande vardagspendlarnas dysfunktionella busstation ska bort. Jag tror att det här kommer att kännas som en vinst för alla som åker buss i Sundsvall. Bekvämligheten blir bättre. Tryggheten ökar.

Gamla Navet – ett sorgebarn sedan … ja, i decennier, från tiden då jag själv var barn, försvinner och blir något annat från 2019:

 

 

 

… busstationen flyttar till järnvägsstationen och blir ett nytt resecentrum:

 

 

 

 … medan det inne i Stenstan blir nya hållplatser för av och påstigning. Byggstart 2018. Då ska fylltrattarnas, knarklangarnas, de bussåkande barnens och de vardagspendlande bussåkarnas gamla nav bort – för alltid.

Världens hållbaraste idrott – min livsfilosofi

Svetten tränger igenom dunjackan på ryggen under ryggsäcken. Jag öppnar dragkedjan, låter värmen pysa ut samtidigt som jag trampar förbi några fotgängare med färggranna löparkläder i mitten av backen. Svenska försvarets gamla gjutjärnscyklar är varken kända för sin snabbhet eller låga vikt, men för mig är de sinnebilden av något hållbart. Uppvärmningen är klar när jag stiger av min högst uppe på Skogsduvevägen, förväntansfull inför Rödvinsmyrans terränglopp på Alla helgons dag 2017. På cykelparkeringen är det redan trångt. Klockan är 12.30. Jag lutar järnhästen mot en bodvägg. 15,5 eller 7,5 kilometer terränglöpning, utan nummerlappar, med sol och frost väntar under den blå novemberhimlen. En dag att minnas de som inte längre lever, blir en dag med väldigt levande löpare, över hundra på plats. Sorl och vänner. Om idrott har något med livsåskådning att göra, så är traillöpningen min tro. Den får mig att känna hopp, som min gamla cykel. Med ballongdäck, hög markfrigång och mekanik som bara behöver olja då och då för att klara en mansålder, så behövs inget konsumtionssamhälle. Och när trallöpningen är som andligast låter den oss vända våra ansikten mot naturen, se in i våra hjärtan och ta ett stort löparsteg bort från fåfängan. Bara tävlingskomponenten finns kvar, som en rest av nutiden. Jag har länge tänkt skriva vad jag verkligen tänker om utvecklingen i skogen, naturen och om hotbilden, men tidsbristen och en slags återhållsamhet, skyldigheten att välja rätt ord och oviljan att förenkla det komplexa har fått mig att låta bli. Men, jag är faktiskt allvarligt bekymrad över vilka effekter den fördubblade produktionskapaciteten vid Östrand kommer att få för de kvarvarande skyddsvärda, men ännu oskyddade skogarna i Medelpad och på många andra håll i Norrland. Fakta är fakta. För mig är traillöpningen ett sätt att uppleva det oskattbara värdet. Att färdas fort till fots genom en en obrukad naturskog är som att omfamna ursprunget, en snudd på andlig upplevelse. Naturen och löpningen i förening. Att koka ned samma skog till pappersmassa, ja hur känns det? Amen.

Före start.

Kokplatta, kastrull och efter målgång vin chaud.

Strax före start.

Henning Karlsson och Ola Lindström, som arrangerade Rödvinsmyrans terränglopp för första gången, gjorde det fantastiskt bra. Mellan kraftgator, lastbilsleder och en bergtäkt i utkanten av stan lyckades de dra en bitvis magisk bana, som en hyllning till världens hållbaraste idrott.

Du hittar Rödvinsmyrans terränglopp, helan, via den här Dropbox-länken och halvan via den här (tack Henning).

Ingen anmälningsavgift, men genom Swish samlade de sedan ihop ett överskott på 8000 kronor till Barncancerfonden. Bara det, vilken grej, och så allt det andra. Jag sprang, det var tungt, vi kämpade där ute. Nästa år ses vi igen. Lova det.

Elden.

Tre vinnare och Ola som fixade.

Tre vinnare till.

En skogstomte.

 

Satsa er ur krisen Indalsleden – jag vill inte se sista sträckan

Reza växlar till Gebre på växel 8.

Tio löpare med skiftande bakgrund i olika åldrar på väg mot samma mål. Allt inbäddat i försommarvärme och grönska i en makalöst vacker trakt. Jag har svårt att uttrycka det på något annat sätt än att det återigen var en fantastisk upplevelse att få springa Indalsledenloppet med Internationella löpargruppen. För mig är den här tävlingen en löpartävling när den är som bäst. Ändå fortsätter nedgången. Inte för oss. Vi slutade sexa. Men för Indalsledenloppet. Allt färre lag deltar. Resultaten blir sämre. Varför är en fråga värd att försöka besvara. Landsvägsstafetten är värd ett bättre öde. Fler borde få uppleva den. Kanske går det att vända den nedåtgående spiralen? Här är fakta.

Jimmy växlar till Mekdelawit på växel 5.

I lördags stod 40 lag på startlinjen i motionsklassen när startskottet ekade mellan husväggarna i centrala Bispgården. Det var visserligen bara tre färre än i fjol, men hela 13 färre än 2015 och 2014 och ytterligare fyra färre än 2013 då 57 lag gjorde upp. Sett till antalet lag motsvarar det ett tapp på nästan 30 procent och en förlust av 115 motionslöpare på fem år. Utvecklingen har dessutom pågått länge. Tävlingen kapades till åtta sträckor 2008 för att möta det sviktande intresset, men utan resultat. Tvärtom.


Tittar vi på resultatlistorna så ser vi att det faktiskt även på den punkten var betydligt bättre förr. När Indalslidens SK vann motionsklassen på helan 2008 så sprang laget i mål på 5.09:09. I år vann Lucksta IF Skidor på 5.32:12. Om årets vinnare av tävlingsklassen, Trångsvikens IF, ställt upp som motionärer 2008 och presterat samma resultat så hade de ändå blivit distanserade med nära 20 minuter av Indalslidens SK. Allra störst är bekymret i ultraklassen, som bara hade en deltagare i år. Frågan är vad som ligger bakom? Att High Coast Ultra lockade alla ultralöpare utom en kan vi kanske anta, utan vidare analys. Vad vi också kan slå fast är att nedgången för Indalsledenloppet inte heller kan bero det på att det saknas intresse för löpning. Enligt Löparrapporten 2017, Svensk Friidrotts temperaturmätare på löparintresset i landet, så kan var fjärde svensk tänka sig att springa minst ett lopp i år. En femtedel av dessa löpare är dessutom intresserade av att springa ett stadslopp eller ett landsvägslopp. Att utbudet av tävlingar samtidigt börjar svälla över breddarna är desto mer bekymmersamt för Indalsledenloppet. Enligt den analys som förbundet presenterades i anslutning till sin rapport så arrangerades det nämligen fler godkända lopp än någonsin i Sverige i fjol. På tio år skedde en fördubbling och vid ingången till 2017 var redan 420 lopp godkända, vilket är det största antalet någonsin vid ingången av ett enskilt år.

Var fjärde svensk kan tänka sig att springa minst ett lopp i år

Intressant nog visar analysen att de godkända tävlingarna under rekordåret 2016 sammantaget hade färre startande (612 296) jämfört med toppnoteringen 2013 (743 000).

Bernt Norberg och alla andra i arrangörsstaben på Indalsledenloppet bär en tradition.

Även i Sundsvall är den här utvecklingen märkbar. I år har vi sett fler lopp än (kanske) någonsin i maj och juni. I fjol fick dessutom flera fina tävlingar ställas in på grund av bristande intresse. Enligt Svenska Friidrottsförbundets analys uppvisade hela 78 procent av de 50 största loppen i landet vikande deltagarsiffror i fjol. Jag tror, om jag får lämna statistiken för ett ögonblick, att det även finns ytterligare nya omständigheter att ta hänsyn till för alla arrangörer. Utbudet i sig, i kombination med ett nytt förhållningssätt till individuella upplevelser och prestationer, innebär, tror jag, att vi löpare också i högre grad börjat bli mer sökande efter ständigt nya nyheter.


I dag kan nog ingen arrangör utgå från att ett koncept ska fungera från ett år till ett annat, om konceptet inte utvecklas med nya inslag och marknadsförs brett i såväl egna som andras kanaler. Ett bra exempel är Sundsvall Trail. Genom att sprida budskapet effektivt sätt kunde tävlingen gå från noll till fulltecknat på ett halvår. Tävlingen var också fantastisk. Men, problemet är att detta inte per definition innebär att löparna kommer tillbaka näst år . Frågan är vad som behöver komma till, finslipas och förändras för att loppet ska stå sig över fler säsonger? Fjällmaratonveckan är ett exempel på vilken industri som utvecklats kring stora tävlingar och vad hård konkurrensen blivit. I det här sammanhanget blir Indalsledenloppet en förlorare, trots all charm. Bara om det oföränderliga blir en konkurrensfördel kommer siffrorna att stabilisera sig utan åtgärder. Tyvärr tror inte jag det. Jag tror att arrangörerna måste göra en ordentlig analys och sedan spela sina kort väl. Det krävs en strategi och bra kommunikation. Jag tror att arrangörerna måste se till att behålla Indalsledenloppets traditionella kärna, men ge sig i lag med någon sponsor som är beredd att satsa. Kanske måste loppet delvis få ny sträckning. Exakt hur vet jag inte, men delar av väg 86 är inte särskilt lämpliga för löpning. Kanske bör loppet bli längre igen? Återgå till tio eller fler sträckor och ges ett datum som inte krockar med andra stora arrangemang. Annars kan det vara slutsprunget mellan Bispgården och Bergeforsen om några år. Tyvärr.

Beviset – Sundsvall Trail är Sveriges tuffaste traillopp

David Holmberg. Du gjorde det.

“Ta det lugnt första 20 kilometerna och njut av vyerna” säger David Holmberg, initiativtagare, tävlingsledare och banläggare. Han kan varje sten, stubbe och rot på Sundsvall Trail. Tidiga morgnar och sena kvällar har han jobbat med tävlingen. Från idé till snitslad bana, i minst ett halvår. Sundsvall Trail har bokstavligen vuxit fram steg för steg. “I början är det riktig trail med blåbärsris upp till knäna” fortsätter David när han står där på Sportringen i Birsta dagen före och levererar nummerlappar. Jag hämtar min, nummer 39, och tittar på kartan jag får i samma påse. Den blå banan över 28 kilometer ser ut som en serpentin och verkar runda varje gran i Njurunda socken. Tanken har inte riktigt slagit rot än, men börjar gro. Varför gör jag det här? För att jag måste, svarar jag mig själv. Jag kan ju inte missa chansen att upptäcka en ny skog. Jag kastar ett öga på hyllan med trailskor innan jag lämnar butiken och noterar att de ökat sortimentet markant, men konstaterar att det är för sent att köpa nya. Ett beslut jag jag är beredd att ompröva ett dygn senare.

Henning Karlsson.

Ola Lindström.

Johanna Bergman.

David Holmberg och Roger Hugosson.

Compressports man på plats på Sundsvall Trail.

Ett galet gäng.

Henning Karlsson och Johanna Bergman.

Jag och Stefan Wassbrink. Enda gången vi hade Andreas Svanebo bakom oss i söndags.

Starten går klockan nio på söndagsmorgonen. Vi är 63 anmälda till 49 kilometer, men några av oss har fallit bort redan före start. David Holmberg kliver upp på en stubbe med mikrofonen. Vi får veta att han sprang de första 29 kilometerna så sent som i natt. Banmarkeringarna var intakta vid 1-tiden, trots studentfesten på Södra berget. Vilken energi, tänker jag. Sedan, med en underton av allvar, säger David Holmberg att han tycker att det är kul att det är så många som är “lika galna” som han själv som väljer att springa 49 kilometer. Mmm … hummar vi tyst för oss själva. Solen gassar i Nolbybacken. Efter att ha bytt några ord med några löparkompisar sätter jag mitt mål – tar jag mig runt så här jag vunnit. 49 kilometer, 1880 vertikala meter, 30 procent obanad terräng och över 20 grader. Det kommer att bli tufft. Ägnar min packning en tanke. En gel, två bars och en halv liter vatten. Räcker inte långt, men åtminstone till den första vätskekonrollen, kommer jag fram till. Tur att jag käkade en ordentlig frukost med gröt och ägg. Tänker att jag måste maxa mitt intag av energi på de fem vätskestationerna. Senare visar det sig vara min räddning. De välfyllda borden med chips, bullar, bananer, sportdryck, vatten och till och med tomatsoppa och italienskt bröd får mig faktiskt att tänka om fem timmar senare, då jag är beredd att kliva av på Fågelberget. Soppan ger mig mod att fortsätta. En fantastisk välslipad detalj i arangemanget, lika fin som uppmaningen att ta med egen kåsa för att minimera plasten och skräpet ute i skogen. I startområdet ställer jag mig längst fram tillsammans med en bekant. Vi konstaterar att det här är vår enda chans att ha känning på täten. Sedan blir det gemensam nedräkning från 15. Vi känner gemenskap där i backen, i vår kollektiva galenskap. Sedan drar fältet iväg. Andreas Svanebo först. Vi andra följer med som en ringlande larv uppför backen. Jag ser Johanna Bergman försvinna över knixen och jag håller fast vid min plan att gå ut försiktigt. Jag räknar kallt med att ändå få sänka farten. Vi lämnar Gumsekullen, Höga kustens sydligaste utpost, springer ut från Nolby och passerar E4. Sedan startar trailäventyret. Snart raspar blåbärsriset smalbenen. Storskogen, hyggena, tjärnarna, haven av vitsippor i den skira lövgrönskan, stenskravlet och pärlbandet av de mjukt rundade bergstopparna ligger framför oss – Omsberg, Midskogsberget, Fågelberget, Södra berget och tillbaka.

7 timmar och 38 minuter senare aktiverar jag mina ben igen. De har gått på vilja i en timme. Jag får fart oh lyckas spurta i den lätta utförsbacken ned mot målportalen efter Golgatavandringen upp till toppen av Nolbybacken, på den gistna trätrappan i urskogen intill nedfarten. Lättnaden är total när jag slinker under portalen. Någon säger att jag ser pigg ut, men någon vet uppenbarligen inte vad hen pratar om. Eller så är det bara ett skämt. Hur känns det hojtar en annan? Vart gör det inte ont? hojtar jag tillbaka när jag tar emot mitt diplom och vräker omkull mig på rygg. Gud vad skönt. Till slut är vi 49 med i resultatlistan och de allra flesta är överens om att Sundsvall Trail är det tuffaste lopp de sprungit. Kanske finns det något undantag, men alla verkar rörande överens. Vi har en Facebook-uppdatering av Andreas Svanebo, där han konstaterar att vinnartiden 5.08:43 måste ses i ljuset av att det här loppet gick i 30 procent obanad terräng. Vi har en glad motionär som jag själv, som kan jämföra med Axa Fjällmaraton och Höga kusten Trail, som går i god för att Sundsvall Trail var extremt. Och vackert. Tävlingen konkurrerar definitivt i klassen Sveriges tuffaste traillopp. Johanna Bergman, som vann damklassen och kom tvåa totalt, uttrycker saken på samma sätt. Hennes ord väger tungt. Efter målgången resonerar jag med en löparkompis, som sprungit Buff Bydalen 50 km med 2900 höjdmeter och konstaterar att han hade samma tid där som här. Jag fortsätter resonemanget med en annan om vilket omräkningstal man ska använda för att jämföra en obanad kilometer med en kilometer på stig? Helt ovetenskapligt kommer vi överens om att det måste vara 15 procent mer ansträngande att ta sig fram genom blåbärsiset. Ett lopp som Sundsvall Trail tar otroligt hårt på benen. Mina egna dog i endurobanan, strax före Omsbergsväggen, runt 38 kilometer. Visserligen återuppstod de från de döda när jag fick aktivera nya muskelgrupper i klättringen uppför väggen. Men uppe på toppen var det helt kört igen. Resten av loppet fick jag på vilja. Benen släpade jag på.  Och jag var inte ensam. Därför bör vi kanske slå fast det där om Sveriges tuffaste traillopp en gång för alla. Beviset får bli en jämförelse med Bydalen. Där var vinnartiden på damsidan 2016 5.20:58 efter en prestation av Jennifer Asp. Johanna Bergman, som är en extremt kompetent skogslöpare och som mosade det gamla svenska damrekordet på 100 miles vid TEC 100 i Täby i april där hon slog till med 15.10:35 pressade sig till 5.40:34 på Sundsvall Trail. Tiderna ger ett perspektiv. När jag själv hasar ned för Nolbybacken på söndagseftermiddagen strax efter 17. Jag kan inte gå med skor och har blånaglarna från helvetet. Kroppen känns annars förvånansvärt pigg och det måste bero på våfflan med grädde som jag slukade på toppen. Ja, med undantag för framsidan av låren då, som känns som ömmande skavsår vid varje steg. Men varför klaga? Det är ju självförvållat säger jag högt för mig själv. Samma sak gäller väl skovalet. Mina X-thalon är sköna som tofflor, men är uppenbarligen inte heller mycket mer än så som skydd för tårna. Till nästa år blir det nya dojor och kanske bara 28 kilometer.

Vi är på språng ute igen – nu vill vi att du också hänger på!

Nu är vi på gång utomhus igen, eller på språng kanske man ska säga. Därför vill vi att just du som läser det här också hänger på. Vi erbjuder löpträning under organiserade former gratis. Först lite grundfakta om oss, för dig som inte redan vet vilka vi är och vad vi gör:

Internationella Löpargruppen startade i Sundsvall sommaren 2015 och bygger på en idé om att löpning skapar det vi tycker är det allra viktigaste – naturliga möten mellan människor.  Just nu genomgår vi en spännande utveckling. Med vår sociala idé intakt, att vara öppna, uppsökande och välkomnande snäpper vi upp ambitionerna 2017:

  • Vi har beviljats projektpengar av Sundsvalls kommun för att utveckla vår verksamhet.
  • Vi har ansökt om medlemskap i Svenska Friidrottsförbundet.
  • Genom Internationella föreningen arrangerar vi Sidsjöloppet med tre distanser: Backen (1,6 km), Varvet (3,1 km) och Milen (10 km) den 27 maj 2017.

Vi tränar för tillfället varje måndag 18.30, under ledning av Bo Schefström och ibland i sällskap med andra löpargrupper. Vår ambition är att möjliggöra ytterligare något eller några träningstillfällen per vecka under våren. Vårt sätt att träna funkar lika bra för nybörjare som elitmotionärer.

Alla är välkomna!