Meny Stäng

Fridays for future i Sundsvall – ett sätt att göra klimatfrågan lokal

Under hösten har klimatlarmen avlöst varandra. Mest oroväckande är förstås att tvågradersmålet kan vara för optimistiskt lagt. I det här inlägget ska jag redogöra för vad du kan göra – konkret. En bra start är att delta i den landsomfattande kampanjen #FridaysForFuture. Jag återkommer till den längre ned. 

Först klimatlarmen. Konsekvenserna kan bli värre än befarat av att den globala medeltemperaturen stiger med två grader. Världens politiker kan ha gjort en för optimistisk tolkning när de kom överens om Parisavtalet om klimatet 2015 (som USA sedan lämnade). FN:s klimatpanel, IPCC, gör i dag bedömningen att världen tål 1,5 grader, inte mer. Inte utan risk för det värsta, att det blir förödande för mänskligheten. Enligt IPCC måste vi dessutom ställa om snabbare än snabbt. På ett decennium måste vi få ordning på vår livsstil.

Läs IPCC:s pressmeddelande här:

Läs Aftonbladets sammanfattande artikel om rapporten här:

Läs hela IPCC:s rapport här:

Att klimatfrågan är kopplad till vår livsstil, konsumtionskulturen, de våldsamma marknadskrafterna som river runt världen som om den vore en hundleksak, är dessutom mer tydligt än någonsin.

Veckans affärer (VA) berättade om detta i en artikel häromdagen som du kan läsa här

När vi har hela bilden klar för oss, så är det förstås än mer olyckligt att klimatet åkte på ett bakslag även i det svenska riksdagsvalet. Sett ut ett partitaktiskt och personfixerat perspektiv så var tillbakagången för Miljöpartiet kanske begriplig. Sett ur ett klimatpolitiskt perspektiv, på riktigt, så är det illa.

Här kan du ta del av en lättfattlig utvärdering Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) gjorde av partiernas miljöpolitik inför riksdagsvalet:

Min slutsats är att vi måste bli radikalare. Vi kan inte längre bara vädja till förnuft om vi vill åstadkomma omställning. Vi måste involvera känslor – starka känslor. Vi måste erbjuda en tydlig vision om framtiden som inkluderar hela samhället. Kampanjandet måste bli krävande, inte vädjande. Greta Thunberg, skoltjejen som myntade begreppet klimatstrejk med sin demonstration utanför riksdagshuset i samband med valet, har insett detta. Med evenemanget #FridaysForFuture kan vi följa Gretas exempel.

Läs mer om #FridaysForFuture som organisationen Klimataktion ligger bakom här:

Tänk så här: I ett läge när allt pekar på att vi är på väg att ställa till det BIG TIME. När även en affärstidning som VA skriver långa artiklar om problemet. Då finns det ingen anledning att skämmas för att ifrågasätta – allt pekar entydigt på att var och en av oss måste ta ställning och agera. Oavsett vad kompisarna tycker. Jag vet att många upplever just detta offentliga ställningstagande som socialt problematiskt. Att göra som Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen och Miljöpartiet upplevs som extremt, lite som att kliva ut ur garderoben och berätta något väldigt privat, ge uttryck för en rädsla, något halsstarrigt neurotiskt eller bara erkänna en läggning som allmänt ses som suspekt. På sätt och vis är det kanske inte så konstigt, eftersom det i grunden handlar om benhård systemkritik. Vem vill vara en party-pooper? Men tyvärr, systemkritiken är helt central. Vår livsstil håller inte längre.

Onödiga flygresor är onödiga. Onödig konsumtion är onödig … Sammantaget gör dessa onödigheter att framtiden på planeten står på spel.

Vi i Sverige lever som om vi hade 4,2 jordklot. Saten och den så kallade marknaden hejar på, även om det numera finns väldigt många tveksamma röster i hejaklacken, fullt medvetna om problemet med konsumtionsfesten. Rapport efter rapport pekar ju på att den planetära bristningsgränsen är nära. Och att vi är orsaken.

De makthavare som fullt ut inser detta behöver ditt stöd. De måste ges kraft att våga ta rätt beslut – som nu i samband med regeringsbildningen och de stundande budgetförhandlingarna. Hoppet står till oss själva. Vi lyckades täppa igen ozonhålet genom att byta ut freonerna (ni som växte upp på 80-talet minns). Nu kan vi byta livsstil, och det är inte så himla svårt. En bra start är att sluta skämmas för att du bryr dig. Det är okej att ifrågasätta, även om ifrågasättandet vid fikabordet gör dig obekväm.

Onödiga flygresor är onödiga. Onödig konsumtion är onödig. Onödig köttkonsumtion är onödig. Onödiga bilresor är onödiga. Sammantaget gör dessa onödigheter att framtiden på planeten står på spel.

Ett sätt att tydligt visa vad du vill, att agera, är alltså att delta i #FridaysForFuture i Sundsvall den 30 november kl 12.00 till 15.00 utanför kommunhuset i Sundsvall. Runt om i landet pågår aktionen.

Läs mer om aktionen #FridaysForFuture på Facebook:

En viktig poäng med #FridaysForFuture är att göra klimatfrågan lokal. Att faktiskt påverka kommunpolitikerna. Förutom att synas och visa vad du tycker så kan du överlämna ett medborgarförslag till kommunen, och därigenom så långt det går tvinga kommunpolitiker över hela landet att leva upp till Parisavtalet.

Förslag finns här: klimatsverige.se/fridays-for-future-manifestation-30-november/

Pecha Kucha Night i Sundsvall – tema Internationella löpargruppen

1. Minns ni 2015?Året då den globala flyktingkrisen fick ett barns ansikte.Medierna publicerade bilden på 3-årige Alan Kurdi – död på en strand vid Medelhavet.Aftonbladets Magnus Wennman tog den här bilden på ett barn som överlevde – vi var många som delade på Facebook.
« 1 av 20 »

20 bilder med 20 sekunder prat på varje. En effektiv form av föredrag, 6 minuter och 40 sekunder. Jag tycker att jag fick något sagt på den här tiden när jag debuterade den 18 oktober. I bildspelet ser du mina foton och kan läsa manuset (som jag vart tvungen att bearbeta en smula live för att hinna med). Tack för att jag fick vara med Svensk Form Västernorrland.

En å, en pil och ett ekosystem i sin egen rätt

Selångersån. Stilla, oansenlig och vacker.

Ån bara rinner där, dag ut och dag in. Nu är den alldeles blank, nästan stilla och väntar på att bli is. Pilträdet slokar över vattnet, trött och gammalt, men ändå fullt av liv. Jag står där. Tittar. Av allt vi omges av värderar vi ofta vårt materiella skräp, prylarna, högst.  Naturen betraktar vi som ointressant eller möjligtvis något att äta, skjuta, hugga ner eller dämma upp. Att äga, tänker jag. En materiell tillgång. Att skydda är fortfarande ett undantag. I somras fick jag höra av en väl insatt källa att länsstyrelsen skruvat upp takten för att bilda naturreservat av skyddsvärda biotoper, i enlighet med uppdraget regeringen gett myndigheten. Taktökningen skedde mot bakgrund av valet och politiseringen av naturskyddsfrågan. Nationalisterna i SD, ni vet de som säger sig vara för traditioner och kallar sig Sverigevänner, är inte ett dugg sugna på att i särskilt hög grad bevara den natur som funnits här längre än någon annan. Allianspartierna längst till höger, Moderaterna och Kristdemokraterna, delar samma inställning. Och för Centerpartiet och Liberalerna är äganderätten helt central. Liberalerna är det parti på högerkanten som inte har naturskyddet enbart som rött skynke. Att Miljöpartiet gjorde skillnad på den här punkten, genom att samarbeta i regeringsställning, är det ingen tvekan om. Socialdemokraterna är ungefär som de andra. Själv tycker jag naturskyddet går för långsamt. Jag tycker staten bör köpa och skydda. Jag lägger gärna skattepengar på detta. Jag oroar mig för vad nästa regering vill. Ägarintresset, rätten att exploatera, att ekonomin i högre grad kommer att ha företräde framför ekologin, är nog troligt. Det här ställningstagandet grundar sig i mina värderingar. Jag tycker att vi måste börja dyrka naturen igen. Se ån, pilen och ekosystemet som värden i sig själva som liv, inte som virke eller energi. Hur mycket ska vi skydda? Betydligt mer. Ån och pilen utgör tillsammans med hundratals andra arter ett ekosystem som är våra anfäder. De var här före oss. Vi har samma beståndsdelar och vi lever. En bil lever inte. Prylar kommer aldrig att börja leva. De är döda. Tycker du att det här bara är sentimentalt prat? Om, så är vi oeniga på den punkten.

Tänk att det ändå fungerar – med förmågan att skapa och förinta

Utsikt från “hyllan” på Uvberget, Sundsvall. Vad vore den utan oss?

En unik gåva vi människor har är vår förmåga att skapa världen. Varje morgon du, jag och de allra flesta andra vaknar efter nattsömnen, så startar den där aktiviteten inom oss. Vi börjar tänka och känna, lämnar drömmarnas verklighet, och blir medvetna igen. Tänder lampan, ser solen och världen blir vardag, begriplig och begränsad i tre dimensioner och inom tiden. Bevisligen har vi också som mänsklighet en potential att förinta världen. Jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprat här om dagen (trots att det är höst). Som vuxen blev han matematiker och världsberömd genom sitt utvecklande av teorin om multiversum. Som ung var han aktiv inom Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Då hängde ett akut kärnvapenhot över världen. Jag växte själv upp med denna möjliga förintelse av allt liv, den bildliga sprängningen av planeten i småbitar och den efterföljande atomvintern. Den sakta döden. Svälten, som ett fullt realistiskt scenario. Klart jag hade ångest. Ångest av samma slag som det potentiella hot som kan realiseras genom klimatförändringarna. Terrorbalansen mellan öst och väst var vardag. Men med murens fall och Sovjetunionens upphörande startade något nytt, som vi unga trodde skulle bli en global nedrustningsspiral. Happy days, men sedan blev det 2000-tal och något annat. Idag har fler länder än någonsin kärnvapen. Mänsklighetens förmåga att förinta världen, den mänskliga världen, få tiden att upphöra, framkalla ragnarök, är en realitet som egentligen aldrig upphört vara en realitet. Visst måste vi bry oss? Max Tegmark är numera även aktivist. Han har väckt liv i sitt tonårsjag, sin vilja att bevara möjligheten för oss att fortsätta skapa världen – genom att begränsa vår förmåga att förinta. Bildligt och bokstavligt. Även jag var medlem i Svenska freds. Jag borde bli det igen, tänker jag.  Vår mänskliga värld kan vara gränslöst brutal, men det är ändå vår mänskliga värld. Jag tänker att vi som individer, som mänskligt kollektiv behöver fördjupa vårt förhållningssätt, inse just detta att vi på sätt och vis är skapare.  Kanske skulle detta göra oss ödmjukare inför våra egna villkor, ge oss orientering i tillvaron och förtröstan. Jag tänker försöka.

Traillöpningen peakar i Sundsvall torrsommaren 2018 – Altra Trail Tour är en deltagarsuccé

Vi här mitt inne i högsommaren och första halvan av Altra Trail Tour är avklarad. Fjärde loppet avgjordes i Nedansjö i lördags där Nedansjö IK dubblerade antalet deltagare jämfört med i fjol. Succé för arrangören och för den nya trailtouren förstås.

– Det har varit härlig uppslutning, säger David Holmberg, initiativtagare.

2018 är året då ordet lagom inte längre finns med i beskrivningen av vädret. Extremt mycket snö, extremt varmt och nu extremt torrt. Torsdagens regnskurar över Sundsvall lindrade, men botade inte. Marken skriker efter regn och vi återkommer till det längre ner. Först kan vi konstatera att även traillöpningen varit extrem i Sundsvall den här säsongen. Extremt bra.

  • Fler tävlingar
  • Mer genomarbetade arrangemang
  • Fler deltagare än någonsin

Sporten har nästan blivit folkligt bred.

– Till stor del kan det bero på att vi har en gemensam tour. Flera av loppen har funnits några år och har hunnit etablera sig, vilket i sig kan ha ligga bakom det ökade intresset. Med den gemensamma touren så tror jag att medvetenheten ökar ytterligare. Den som springer det ena loppet upptäcker möjligheterna att springa de andra och det inspirerar, säger David Holmberg.

David Holmberg. Nöjd tävlingsledare.

På den nationella trailkartan

Som tävlingsansvarig för Sundsvall Trail hade han själv en hektisk vår. Tävlingen stod värd för de första Riksmästerskapen i ultratrail och lockade 500 löpare. Att David Holmberg i samma veva blev pappa igen ökade förstås graden av intensitet. När det gäller Sundsvall Trail så kan vi nog enas om att loppet bidragit till att placera Sundsvall även på den nationella trailkartan. En succé för arrangörsföreningen, Sundsvalls Orienteringsklubb (SOK) och Sveriges tufffaste traillopp. Samtidigt var merparten av deltagarna även i år lokala löpare. Många hade också redan provat på den inledande etappen av den långa banan (52 km) genom att springa Havstrailen, som inledde Altra Trail Tour. Enligt David Holmberg så kommer SOK nu att utvärdera arrangemanget och sedan återkomma med en plan för nästa år. Drömmen lär vara att både växa i landet och på sikt även få internationellt gehör.  Framgången ska förvaltas. Samma gäller förstås även det betydligt mindre arrangemanget, Backen i Sidsjöloppet, som avgjordes i Sidsjöbacken bara veckan innan Riksmästerskapen med en fyrdubbling av antalet startande. Visserligen från en blygsam nivå, men ändå en succé.

Alla fick sedan uppleva fantastiskt fina stigar utmed Hemgravsån, uppför och utför Pilmoberget och sedan en målgång på Nedansjö IP efter en magisk passage genom en kotunnel under E14.

Den bild som kanske bäst berättar om traillöpningens framgångar i Sundsvall kommer kanske ändå från Nedansjö. Där fick ett stort antal efteranmälda löpare springa med startnumret i bläck på handen istället för med en lapp på bröstet. Nummerlapparna tog helt enkelt slut, helt oväntat. Andreas Svansbo vann. Ingen klagade. Alla fick uppleva fantastiskt fina stigar utmed Hemgravsån, uppför och utför Pilmoberget och sedan en målgång på Nedansjö IP efter en magisk passage genom en kotunnel under E14. Allt inramat i barrskog och 25-gradig värme. Extremt var ordet. Nästa topp för touren blir Lögdö Cross Country den 4 augusti.

Extremt trevligt start- och målområde på Nedansjö IP.

Hållbarare traillöpning

Det växande intresset för traillöpningen sätter i allt högre grad fokus även på hållbarhetsfrågan. En större bredd, fler utövare, för med sig krav på att arrangörerna också tar ett större ansvar. Som tävlingsledare försöker David Holmberg bidra. Senast genom att till exempel möjliggöra ett mer hållbart resande till och från Sundsvall Trail. Bussar och tåg, istället för bil. Men planen grusades delvis när SJ lade om sin sommartidtabell.

– Ambitionen var att göra det möjligt att transportera sig på ett miljömässigt bättre sätt, men det visade sig vara svårt i just det här fallet att få ihop SJ och våra starttider. Samtidigt så var en tanke redan från början med det här trailloppet att visa upp Sundsvalls skogar och den fantastiska natur vi har här. Jag tror att med traillöpningen så får fler chansen att se vad som finns runt omkring oss. Fler får en möjlighet att uppskatta detta och då kan fler komma till slutsatsen att det här är något som vi vill bevara. På det viset kan traillöpning bidra till en högre medvetenhet, som är viktig. För om det inte finns en medvetenhet då kommer det inte heller att finnas något intresse för en hållbar utveckling.

Hur hanterar du själv hållbarhetsfrågan i din vardag?

– Först och främst brukar jag försöka att inte sätta mig på några höga hästar. Jag är inte någon perfekt hållbarhetsmänniska på något vis. Jag brukar inte heller försöka göra det så jättesvårt för mig själv. Jag tror jag hanterar det här på det sätt som jag vet att jag ändå kan hantera i vardagen. Genom att försöka köra mindre bil till exempel. Som familj försöker vi tänka på vår konsumtion, säger David Holmberg.

Nödvändigt perspektiv

Den torra och varma, stundtals heta sommaren, gör det förstås möjligt att njuta. Fylla Instagram-kontot med bilder av det goda livet. Finna ro. Semester. Njutningen är efterlängtad och eftersträvansvärd. På många sätt meningen med livet. Samtidigt måste ett öga också vara rikta mot det som också är bekymmersamt. Precis som marken skriker efter regn, så ropar Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) efter stöd.  Torkan är konkret. Nödslakt av djur kan bli en obehaglig konsekvens av foderbristen. En obehaglig påminnelse om att något är fel. Är på väg att tippa över. Frågan är komplex. Att vi med våra svenska, stora ekonomiska resurser kan köpa oss en lösning på krisen är värt att reflektera över. Visst finns en kostnad, men det lindrar den brutalitet som torkan annars skulle ha inneburit för alla. Uteblivna regn och extrem värme drabbar redan jordbrukare  i Afrika söder om Sahara. Tillståndet förvärras. Ludander är samma som drabbade jordbrukare i Sverige under missväxtåren på 1800-talet. Idag bidrar klimatförändringarna till att förvärra problemen. Felet. Den obehagliga framtidsvisioner som redan kan vara här. Även hos oss. En faktor som även driver på migrationen, som i sin tur blivit den centrala valfrågan i Sverige. Etr annat fel. Världen hänger ihop. När det gäller det svenska jordbruket finns även andra omständigheter värda att begrunda ur ett hållbarhetsperspektiv.

Samtidigt är jordbruksproduktionen beroende av diesel. Frågan om dieselskatten, den som LRF vill bli av med, är med andra ord viktig. Men då är det inte din privata resa till livsmedelsaffären som det handlar om. Utan böndernas behov. Även skogen är torr. Blåbärsskörden såg lovande ut i juni. Idag är det inte mycket kvar. Komplexiteten, livets ständiga motsatser, är alltid närvarande. Att se problem gör det möjligt att i alla fall anpassa oss. Hitta lösningar för att rädda det som går. Det utesluter inte njutning, också.

Torrt och värt att bevara.