Meny Stäng

Ursäkta röran – vi bygger om!

Hej! Först vill jag tacka alla som prenumererar på Sundsvalls stigar. Sedan vill jag be om ursäkt. Just nu bygger jag om sajten. Ändamålet är att skapa en lokal plattform för hållbarhet, friluftsliv och löpning. Läs mer här och här. Därför händer också lite konstiga saker, som att gamla inlägg (en del väldigt gamla) återigen blivit publicerade. Jag ber om ursäkt! Att det blir så här hänger ihop med att sajten får nya kategorier. Tanken är att Sundsvalls stigar ska fortsätta distribuera sitt innehåll i sociala medier, men också bli mer lättnavigerad.  Sundsvalls stigar söker också efter samarbete. Hör av dig om du är intresserad. Inom kort ska allt fokus ligga på att skapa nytt innehåll. Ha tålamod. Vi hörs!

Första maj och upp till kamp för skogen

Vilken skog ska skyddas och hur mycket? Jag som dyrkar det norra barrskogsbältet borde kunna svara på frågan. Vår del av detta enorma ekosystem, taigans västligaste utpost, den skandinaviska halvön, har brukats i tusen år. Utan den, ingen framtid. Vi har alltid levt med skogen som källa för livsnödvändig skogsråvara. Ved, timmer, kol och pappersmassa. Idag vet vi att det norra barrskogsbältet binder mer kol än alla tropiska skogar tillsammans. Utan den, ingen framtid, som sagt. Själv tror jag att Norrlands orörda skogar kan bli vår allra viktigaste tillgång i slutet av det här seklet, om de får finnas kvar i en värld härjad av klimatförändringar, överbefolkade megastäder och jakt på intäkter och jobb. Ännu så länge är skogsindustrin Norrlands viktigaste näring. Industrins företrädare hävdar att vi har mer skog idag än vad vi någonsin haft i modern tid. Antagligen stämmer det, om vi räknar antalet träd. Artrika skogar, skog med död ved som lever, är sällsyntare. Industrins företrädare syftar med andra ord inte på riktig skog, urskogen, utan i första hand på unga trädplanteringar. Länge var jag lokalreporter på Sundsvalls Tidning. Där höll jag inne med många djupt rotade värderingar. I den miljön ifrågasätter man i skarpt läge inte den industri som sysselsätter tusentals, är ortens ekonomiska ryggrad, utan skarpa argument, läs ekonomiska argument. Någon äger ju skogen och lagen säger att skogen ska brukas. Huggas ner och bli pengar. Slut på diskussionen. Att jag är trädkramare i hjärtat, och anser att skogen har ett värde i sig självt, större än SCA:s dagskurser på börsen, var inget jag berättade. Ska vi ändå prata ekonomi, sätta en prislapp på de ännu orörda skogarna, så antar jag att det handlar om svindlanden belopp om vid utöver så kallade ekosystemtjänster räknar framtida intäkter för turism, hälsa och välmående. Efterfrågan på den här sortens skogsmiljöer kommer att skjuta i höjden. Jag är övertygad om det, utan att ha någon djupare undersökning som stöd. Det är upp till oss att förvalta möjligheterna. Även timmer och pappersmassa är framtidsprodukter, i en värld där plasten är en global farsot, så balansen mellan bevarande och industriskogsbruket är en vital framtidsfrågor. Båda är värden och mål, enligt lagtexten. Frågan är då vad och hur mycket skog som ska bevaras? Mer, ansolut. Men vilken skog och hur mycket? Norrlands landyta är 242 735 kvadratkilometer. Mindre än två procent av skogsmarken nedanför fjällen är skyddad. De inventeringar som gjorts visar att det kan finnas så mycket som en miljon hektar (10 000 kvadratkilometer) skyddsvärd skog som saknar skydd. Naturvårdsverket skriver så här:

“Det finns stora naturvärden i statligt ägda skogar som inte är skyddade formellt. Naturvårdsverket och länsstyrelserna redovisade 2004 en inventering av statliga skogar. Totalt registrerades 886 områden på 341 000 hektar, främst på Fastighetsverkets och Sveaskogs marker.”

Börja där, tycker jag. Gör fler nationalparker, naturreservat och biotopskyddsområden av statens skog, innan det är för sent. En ny skog behöver sekel för att återställas. Idag finns den absoluta merparten av landets skyddade skogar, mellan sex och sju procent av skogsarealen, i fjällvärlden. Där bor nästan ingen. Jag tycker att vi ska skydda så mycket som det går av de tätortsnära skogarna, för att vi behöver skogen där. Även om alla inte förstår det än. Skogen är ett lugn alla borde ha rätt att utforska. När jag ska dö vill jag lägga mig i en granbacke, smälta ned moränen och bli en gran. Så ser jag på skogen.

Greenpeace är den miljöorganisation som tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen, skogsforskare och engagerade privatpetsoner som driver på för att Sverige ska leva upp till sitt eget miljömål, Levande skogar. De rapporterar om skogen, besitter kunskap och kräver bevarande, utanför de etablerade mediekanalerna som mer eller mindre betraktar skogsfrågan som död materia tills dess att det rycker till i liket i någon form av konfrontation, vilket är sällan. Annars är det börskurserna och emellanåt den minskande mängden jobb inom skogsindustrin som är i fokus. Ändå är det skarp kritik som miljörörelsen riktar mot den statliga Skogsstyrelsen. Senast med anledning av att myndigheten först pausade sin inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, för att sedan, efter en protestvåg, fortsätta genomföra översiktliga inventeringar utan “officiell registrering och avgränsning”. Med andra ord på ett sätt som gör att de skyddsvärda skogsområden som eventuellt hittas förblir okända. Så här skriver Lina Burnelius i sin blogg på Greenpeace hemsida:

“Det blir allt mer uppenbart att Skogsstyrelsens paus endast syftade till att hindra miljöorganisationer och andra aktörer från att få kunskap om var de värdefulla skogarna finns, så att de kan avverkas i fred och utan att det strider mot certifieringen FSC. När myndigheten nu “backar” från beslutet att pausa inventeringarna görs det på ett sätt som inte förändrar något: skogarna kan fortsätta att avverkas. Beslutet innebär att myndigheten samlar in kunskap men utan att offentliggöra den för att hindra insyn och sätta FSC ur spel.”

Stämmer påståendet, vilket jag antar att det gör, så borde fler redaktioner lyfta frågan. Inte minst någon av de som vi har i Norrland. Om jag dyrkar barrskogsbältet, så är det samma sak med traillöpning. För mig är den här formen av löpning ett sätt att leva. Tyvärr alldeles för sällan i orörda skogar. Idag är det 1 maj. För mig är det här något att kämpa för.

 

Rezas framtid står på spel – stoppa planerna på utvisningen till Afghanistan

Reza har ingen tid att räkna ned till frihet där han sitter inlåst i Gävle. Bara tid som rusar mot det som skrämmer honom mest, att bli utvisad till Afghanistan. Någon har beskrivit tegelbyggnaden på Kaserngatan som en plats där drömmar dör. För Reza är det lika gärna en mardröm. Han sover dåligt, ibland några få timmar per natt, och inom en vecka måste han få upp sitt fall i Migrationsdomstolen. Får han inte rätt, så sätter Sverige honom på ett plan till Afghanistan. Man kan lika gärna påstå att våra svenska myndigheter sätter hans framtid på spel. Kanske till och med hans liv. På Förvaret, där han är inlåst, finns inte mycket till tröst. Bara tid som rusar. Och utsatthet. Det enda Reza gjort sig skyldig till är att öppet berätta att han inte vill medverka till att bli utvisad.

FOTO: Pixabay

FOTO: Pixabay

Att jag känner så starkt för Reza beror inte bara på att han är en av våra löpare i Internationella löpargruppen. Han är lätt att tycka om i största allmänhet, har alltid nära till skrat, trots allt jobbigt som har han varit med om i Sverige, Afghanistan, Iran och på sin flykt till Europa. Att han är en av många i samma situation gör saken bara värre. För två veckor sedan gick han till ett inbokat möte hos gränspolisen om det utvisningsbeslut han lever under. Reza ville inte hålla sig gömd, utan ser sin framtid här i Sverige, och ville samarbeta. Bara någon dag före besöket i polishuset i Sundsvall ansökte han om verkställighetshinder, med sin nyvunna kristna tro som huvudskäl. Istället blev han frihetsberövad och efter en natt i arresten förd med Migrationsverkets transporttjänst till Gävle. Senare samma dag meddelade samma myndighet avslag på hans begäran om verkställighetshinder, stopp för utvisningen. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, men jag kan i alla fall berätta en del av din historia, Reza. Att ovissheten och rädslan skapar ett mörker omkring dig, det begriper jag.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-09-32-06

Reza ville inte hålla sig gömd, trots att han är rädd för att utvisas till Afghanistan och har ett utvisningsbeslut hängande över sig. När han valde att gå till det inplanerade mötet i polishuset i Sundsvall den 15 februari blev han omhändertagen. Sedan två veckor tillbaka sitter han inlåst. Just nu på Migrationsverkets förvar i Gävle.

Först vill jag peka på tre omständigheter som gör att jag anser att är fel, till och med djupt omoraliskt, att utvisa Reza till Afghanistan. Avtalet Sverige har tecknat med Afghanistan om återtagande av unga asylsökande är problematiskt i sig, med tanke på den sköra stat som Afghanistan är. Oklarheter kring hur Sverige sedan ska förhålla sig till att Afghanistans parlament röstat nej borde vara glasklart. Svenska Afghanistankommittén anser att svenska myndigheter ska stoppa alla utvisningar av unga afghaner till landet. Även Migrationsverket gör bedömningen att riskerna ökat. När det gäller svensk medborgare så avråder Utrikesdepartementet från att resa dit. Trots det planerar svenska myndigheter för utvisningen av Reza, och det går fort. Förra veckan fördes han till afghanska ambassaden för att “ansöka” om resehandlingar, enligt uppgift iförd handfängsel.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-15-11-28

Migrationsverket använder begreppet “bekvämlighetskonvertit” i fråga om Rezas beslut att bli kristen, utan att ha hört honom själv och utan andra bevis än det här. Själv har Reza intyg från två församlingar i Medelpad om att han började gå i kyrkan 2014, ett år efter att han kom till Sverige, och att han lät döpa sig på försommaren 2016.

Jag lärde känna Reza vid en löpartävling sommaren 2015. Han skulle springa Stenstansloppet med några av sina kompisar för Internationella löpargruppen. Vi sa hej, bytte några ord, och sedan gick vi till Hamnparken för uppvärmning. Jag fotograferade och sprang inte tävlingen själv. Tyvärr hittar jag inte bilderna i mitt osorterade arkiv, men Reza sprang in som 87:a på tiden 34.01. Under tävlingen sken solen. Skyfallet drog in under prisutdelningen på Stora torget. I början av december 2016, några veckor före jul, skjutsade jag hem honom efter en av våra träningar i Sidsjö. Jag vill minnas att Reza skulle vidare till en fotbollsträning med Hassels IF. Han hade förändrats, var lite nedstämd, och jag tog mod till mig och frågade “hur mår du, ärligt”? Jag kände att jag var tvungen, som vuxen och medmänniska, även om jag inte riktigt var säker på hur jag skulle agera för att vara ett stöd om han gav uttryck för, ja, det värsta. Efter att han fick besked om utvisning, som efter domstolsprövning vunnit laga kraft, hade han inte fått fortsätta gå i gymnasiet. För att ändå komma framåt, och få en struktur i livet i den ovissa situation som han då befann sig i, pluggade han svenska på Ålsta folkhögskola. Jag tänkte att det måste vara många saker som rör sig i huvudet på en ung människa som lever under sådana omständigheter. Utan eget hem. Ovälkommen i samhället, men med tusen goda skäl att få stanna. Reza svarade svävande, som om han sökte efter bättre ord men inte hittade dem just då, “bra”. Efter en kort paus lade han till “eller … ja”. Sedan skrattade han, den här gången nästan förläget. Jag minns att jag själv tänkte att jag inte skulle glömma bort den där känslan av maktlöshet, som jag kände just då och som antagligen Reza känner, men försöker stöta bort. Livet är groteskt orättvist.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-09-51-08

Reza lät döpa sig i maj 2016. “Bekvämlighetskonvertit”, hävdar Migrationsverket efter att ha utrett frågan på en dag, utan att prata med Reza själv.

Just nu har Reza inget juridiskt ombud. Asylkommittén i Sundsvall planerar för ett överklagande. Inom en vecka måste den vara inlämnad till Migrationsdomstolen. Där kan han få ett ombud som kan hjälpa honom att övertyga rätten om sin tro. På rummet med de lackade furumöblerna och kala väggarna i Gävle har han en bibel bredvid sängen. Jag har pratat med Reza på telefon. Nästa gång bör jag kanske säga till honom att han ska stålsätta sig, förbereda sig på det värsta, men det är svårt att ge råd. Hans livssituation är extrem, och tyvärr delar han den med alldeles för många. De få uppdateringar han gör på Facebook är som fotavtryck i snön. Som att han står utanför i kylan och tittar in, utan att vara välkommen in i värmen där vi andra befinner oss.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-21-kl-10-58-02

Hur Reza tog sig till Sverige kan jag läsa mig till i hans papper. Han kom till Sverige 2013. Före flykten till Europa levde han ett år i Iran. Liksom många andra flyktingar har han minnen våld och död med sig i bagaget. När jag själv var i hans ålder flög jag till Asien för att uppleva friheten och äventyret. Reza flydde i motsatt riktning för att få leva i frihet och slippa förtryck. Han tog sig till Sverige med smugglare. Jag flög till Sydostasien med SAS. Bara Reza och de andra som var med på den farliga rutten vet vad som hände på vägen. Jag har inte frågat honom. Vad vi kan göra är att protestera mot att han och alla de andra som är i samma situation ska slippa utvisning till länder, som våra egna myndigheter avråder alla oss andra från att besöka om vi kan undvika det.

Här kan ni läsa Blank Spot Project’s granskning av utvisningarna till Afghanistan:

20161212_203440

 

Umeå är vad Sundsvall vill vara – Sundsvall har det Umeå saknar

IMG_0293

Stormtrooper eller Väven? Du väljer.

Umeå är vad Sundsvall vill vara: modernt, växande och kunskapsintensivt. Men Sundsvall har det Umeå saknar: bergen, havet och fördelen att få börja om. Mer om det längre ner. Tack och lov är det ingen tävling, även om det är lätt att hamna där genom att nämna de norrländska kustmetropolerna tillsammans. Bara för att rensa luften är det väl därför läge att lägga till att Sundsvall också har en klassisk stadskärna och inte bara ett förvuxet småstadscentrum. Som de stora tänkare vi är, vet vi samtidigt att det är stadens innehåll och inte fasaderna som räknas. Överraskande nog ligger Umeå bra till även om vi drar in arkitekturen. Här finns nya spännande byggnader som lyfter staden till en nivå olik den vardagligt norrländska. Som kontrast till den låga, trista centrumbebyggelsen bryter kulturhuset Väven helt ny mark. Umeå har fler exempel på stadsbebyggelse som andas 2010-tal. Sundsvall saknar i stort sett sådana inslag ännu så länge. Väven är ändå något mer, som kronan på verket, en huskropp som åtminstone får mig att tänka på Star Wars och stormtroopers. Väven innehåller kultur “extra allt” – bibliotek, utställningar, föreläsningar vägg i vägg med det nya lyxhotellet U&Me. Hur fyndigt är inte det? I gatuplanet ligger biblioteket granne med twistade finkrogen Gotthards, pub, surdegsbageri och en delikatessbutik. Läckert. Tack och lov är det ingen tävling det här, för då hade Umeå sopat banan med Sundsvall. Istället handlar det om något annat. Säg att målet för stadsplaneringen i Sundsvall och Umeå är samma, att bygga en så bra framtid som möjligt för oss som lever här. Visst borde vi vinna vi på att göra det tillsammans i så fall? Medlet måste vara samarbete, inte fåfäng konkurrens. Jag är en varm anhängare av idén om en norrländsk storregion med Umeå som nav. Tänk så här: Umeå bygger just nu om sitt centrum. Vänder upp och ned på det mesta med ambitionen att göra det så trevligt, smart och lättsamt som möjligt för alla som lever där och besöker staden. Cykeln har en central plats. Fotgängarna likaså. Tillgängligheten till tågstationerna är optimal. Bilarna märks knappt. Syftet är att skapa öppen trivsel. Ditåt borde även Sundsvall röra sig, om vi vill locka fler än Motormännen. På 2000-talet tar vi oss helst fram på andra sätt än på fyra hjul och fossildrift. Vi bör även se upp, så att vi inte bygger fast oss i konservativa idéer, genom att binda oss vid att allt ska se ut som 1891. Planera Sundsvall som en stad för alla, inte bara för de rika. Om det ska byggas en skyskrapa i Stenstan, se då till att det blir något mer än en pytteliten saluhall i gatuplanet och bostadsrätter för mångmiljonbelopp i resten. Bygg bredare nertill. Avsätt de fyra nedersta våningsplanen till event och kultur. Låt våningen högst upp bli en plats som alla kan besöka. Håll byggnaden nere på en rimlig höjd. Säg 27 våningar istället för 37 våningar. Grundregeln måste vara att Sundsvall och Umeå ska vara varandras komplement. Båda städerna borde vinna på att bli en gemensam anledning för resten av världen att upptäcka mer än den norrländska naturen när den bestämmer sig för att komma till oss. Uppenbarligen har Umeå lyckats bättre med det mesta under de senaste decennierna. Därför vinner Sundsvall  mest på att lyssna, lära och justera riktningen på sin kurs mot framtiden. Lägg sedan den gemensamma regionala tyngden på att få staten att kapa restiden mellan städerna. Max två och en halv timme med tåg ska det vara, med fungerande internet hela vägen utan tunnelavbrott. Bygg sedan vidare på järnvägen norrut från Umeå och söderut mot Stockholm. Då kommer 08:orna att fly storstadstristessen. Innan vi avslutar den påhittade stadskampen mellan Sundsvall och Umeå en gång för alla, så bör vi Sundsvallsbor tänka igenom det faktum att Umeå är mer kultur, har fler intressanta forskningsföretag, erbjuder fler roliga butiker och visar prov på fler spännande idéer omsatta i handling, och sedan dra nytta av det är så. Tänk att vi har det i Norrland, och slipper åka till Stockholm. Ta lilla Sandbergs pappershandel på Kungsgatan i Umeå som exempel. En riktigt pappershandel för alla pappersälskare med välgjorda anteckningsböcker, kvalitetspennor och atmosfär. Starta en franchise-butik i Sundsvall. Jag skriver upp mig som kund. Lustigt nog är butiken märkt som Unik butik, ett koncept som faktiskt är en Sundsvallsinnovation. När jag var där träffade jag en bekant hemifrån. Tolka det som att vi Sundsvallsbor saknar en sådan här butik i Medelpads huvudstad. Därmed inte sagt att det inte finns folk som gör bra grejer även här, för det gör det verkligen. Det märks inte lika mycket bara. ->

IMG_0308

Sandbergs. En riktig pappershandel.

Att bekanta mig med en stad genom att springa i den gör mig alltid glad. Jag har aldrig upplevt motsatsen. Jag har nästan all min släkt i Umeåtrakten. Ändå är stan som ny för mig. Den byggs om, byggs ut och inte heller har jag tagit itu med den på riktigt någon gång. När jag besökte Umeå i onsdags gjorde jag det. Bilden som framträder ur löparens perspektiv är att det mesta händer vid älven. Jag startade vid stadskyrkan, sprang österut mot sjukhusområdet till Sofiehem, sedan över Kolbäcksbron till Ön, tog en annan bro till Öst-Teg och så ännu en, Gamla bron, över till Broparken på norra sidan älven och därifrån tillbaka till kyrkan. På stigar och gångvägar. En fin-fin runda. Antagligen Umeåstandard. En timmes löpning. Cirka 12 kilometer, gissar jag. Efter att ha suttit på arslet på kurs hela dagen så var det här precis det pass jag behövde. På pluskontot: ett bildmuseum jag inte visste fanns, björkar som skiftar i ljusgrönt, graffitti, kulturhuset Väven, en parkourpark och mycket folk i rörelse. Att jag råkade passera startområdet för en löpartävling, mitt i veckan, på väg till hotellet, var ännu en bonus. Vad sägs om den tajmingen? Umeå har dessutom både Löplabbet och välsorterade Utebutiken mitt i stan. Sundsvall har Giffarna, en fotbollsarena mitt i stan och Emil Forsberg i EM-truppen. Stort för mig. Men inte riktigt samma sak. Däremot har vi just nu förmånen att få börja om i Sundsvall. Stan byggs om. Stora torget är öppet för initiativ, som Nicklas Nybergs projekt. Vi kan ju forma Sundsvall som vi vill nu, om vi vill något. I det läget går det inte heller att överskatta värdet av att Mittuniversitetet satsar för fullt i Åkroken. Kommunens utsträckta hand är värd all heder. Bygg mer. Se till att få dit en ny station. Bygg! I Umeå pratar folk om Kulturhuvudstadsåret som en brytpunkt. Väven invigdes. Byggkostnaden landade på nästan en miljard kronor. Umeå blev omtalat i ett betydligt större sammanhang än det norrländska. Vad vi ska komma ihåg är att brytpunkten i själva verket var 1957, när den medicinska högskolan fick läkarutbildningen. Det var då dagens Umeå kom till, själva befruktningstillfället. Födelseåret var 1965, då universitetet invigdes. Tillväxtmotorn som lyft stan från västerbottnisk provinshuvudstad till den europeiska universitets- och kulturstad vi ser idag. En stad som är något att räkna med. En framtidsstad, värd ett besök. Vi som bor i Sundsvall ska dra nytta av den kraft som Umeå alstrar till Norrland, vår del av världen, och bjuda tillbaka. Sundsvall är, trots praktfulla Stenstan, mycket folkligare. Där har vi ytterligare en styrka. Vi är tungt lutade mot basindustrin, de statliga verken och hoppet om ett IT-under. Vi borde börja se oss som invånare i en stad där vi månar om varandra. En mötesplats för alla. Inte finkultur, utan något roligare. En hygglig stad att roa sig i. Sundsvall har inte samma kultur och utbildningsutbud som Umeå, utan något annat, något schysst. Och det är läge nu att börja fila mer på den idén när kommunpolitikerna valt att begrava Norrlands huvudstad som koncept. Förhoppningsvis för gott. I min värld ska Sundsvall vara en plats att förverkliga nya drömmar på. Stan är dessutom mycket bättre än Umeå att springa i, om du gillar berg som jag.

IMG_0278

Bildmuseet.

IMG_0280

Världens största klädnypa. I limträ.

IMG_0282

Nybyggt bort mot Sofiehem.

IMG_0283

Gamla radikala Umeå lever.

IMG_0284

Björkarnas stad.

IMG_0288

Väven på håll.

IMG_0289

Gamla bron.

IMG_0292

Parkourpark.

IMG_0315

En fantastiskt fin gångtunnel vid centralstationen i Umeå. Sara Lidman citerad och med cykel-autobahn. 2016.

 

Snart klar!

 

Vad kul att du tittade in! Sundsvallsstigar.se är ny hemvist för bloggen med samma namn som numera samsas med företaget Tempot&Tanken Media. Jag är däremot samma gamla vanliga gubbe som tidigare och lovar att snart börja leverera nya inlägg om löpningen i Sundsvall. Säsongen är ju bara i sin linda. Först ut av tävlingarna är Sidsjön Winter Race. Mer om det snart.