Meny Stäng

Författare: Fredrik Sundsvalls stigar

Fridays for future i Sundsvall – ett sätt att göra klimatfrågan lokal

Under hösten har klimatlarmen avlöst varandra. Mest oroväckande är förstås att tvågradersmålet kan vara för optimistiskt lagt. I det här inlägget ska jag redogöra för vad du kan göra – konkret. En bra start är att delta i den landsomfattande kampanjen #FridaysForFuture. Jag återkommer till den längre ned. 

Först klimatlarmen. Konsekvenserna kan bli värre än befarat av att den globala medeltemperaturen stiger med två grader. Världens politiker kan ha gjort en för optimistisk tolkning när de kom överens om Parisavtalet om klimatet 2015 (som USA sedan lämnade). FN:s klimatpanel, IPCC, gör i dag bedömningen att världen tål 1,5 grader, inte mer. Inte utan risk för det värsta, att det blir förödande för mänskligheten. Enligt IPCC måste vi dessutom ställa om snabbare än snabbt. På ett decennium måste vi få ordning på vår livsstil.

Läs IPCC:s pressmeddelande här:

Läs Aftonbladets sammanfattande artikel om rapporten här:

Läs hela IPCC:s rapport här:

Att klimatfrågan är kopplad till vår livsstil, konsumtionskulturen, de våldsamma marknadskrafterna som river runt världen som om den vore en hundleksak, är dessutom mer tydligt än någonsin.

Veckans affärer (VA) berättade om detta i en artikel häromdagen som du kan läsa här

När vi har hela bilden klar för oss, så är det förstås än mer olyckligt att klimatet åkte på ett bakslag även i det svenska riksdagsvalet. Sett ut ett partitaktiskt och personfixerat perspektiv så var tillbakagången för Miljöpartiet kanske begriplig. Sett ur ett klimatpolitiskt perspektiv, på riktigt, så är det illa.

Här kan du ta del av en lättfattlig utvärdering Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) gjorde av partiernas miljöpolitik inför riksdagsvalet:

Min slutsats är att vi måste bli radikalare. Vi kan inte längre bara vädja till förnuft om vi vill åstadkomma omställning. Vi måste involvera känslor – starka känslor. Vi måste erbjuda en tydlig vision om framtiden som inkluderar hela samhället. Kampanjandet måste bli krävande, inte vädjande. Greta Thunberg, skoltjejen som myntade begreppet klimatstrejk med sin demonstration utanför riksdagshuset i samband med valet, har insett detta. Med evenemanget #FridaysForFuture kan vi följa Gretas exempel.

Läs mer om #FridaysForFuture som organisationen Klimataktion ligger bakom här:

Tänk så här: I ett läge när allt pekar på att vi är på väg att ställa till det BIG TIME. När även en affärstidning som VA skriver långa artiklar om problemet. Då finns det ingen anledning att skämmas för att ifrågasätta – allt pekar entydigt på att var och en av oss måste ta ställning och agera. Oavsett vad kompisarna tycker. Jag vet att många upplever just detta offentliga ställningstagande som socialt problematiskt. Att göra som Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen och Miljöpartiet upplevs som extremt, lite som att kliva ut ur garderoben och berätta något väldigt privat, ge uttryck för en rädsla, något halsstarrigt neurotiskt eller bara erkänna en läggning som allmänt ses som suspekt. På sätt och vis är det kanske inte så konstigt, eftersom det i grunden handlar om benhård systemkritik. Vem vill vara en party-pooper? Men tyvärr, systemkritiken är helt central. Vår livsstil håller inte längre.

Onödiga flygresor är onödiga. Onödig konsumtion är onödig … Sammantaget gör dessa onödigheter att framtiden på planeten står på spel.

Vi i Sverige lever som om vi hade 4,2 jordklot. Saten och den så kallade marknaden hejar på, även om det numera finns väldigt många tveksamma röster i hejaklacken, fullt medvetna om problemet med konsumtionsfesten. Rapport efter rapport pekar ju på att den planetära bristningsgränsen är nära. Och att vi är orsaken.

De makthavare som fullt ut inser detta behöver ditt stöd. De måste ges kraft att våga ta rätt beslut – som nu i samband med regeringsbildningen och de stundande budgetförhandlingarna. Hoppet står till oss själva. Vi lyckades täppa igen ozonhålet genom att byta ut freonerna (ni som växte upp på 80-talet minns). Nu kan vi byta livsstil, och det är inte så himla svårt. En bra start är att sluta skämmas för att du bryr dig. Det är okej att ifrågasätta, även om ifrågasättandet vid fikabordet gör dig obekväm.

Onödiga flygresor är onödiga. Onödig konsumtion är onödig. Onödig köttkonsumtion är onödig. Onödiga bilresor är onödiga. Sammantaget gör dessa onödigheter att framtiden på planeten står på spel.

Ett sätt att tydligt visa vad du vill, att agera, är alltså att delta i #FridaysForFuture i Sundsvall den 30 november kl 12.00 till 15.00 utanför kommunhuset i Sundsvall. Runt om i landet pågår aktionen.

Läs mer om aktionen #FridaysForFuture på Facebook:

En viktig poäng med #FridaysForFuture är att göra klimatfrågan lokal. Att faktiskt påverka kommunpolitikerna. Förutom att synas och visa vad du tycker så kan du överlämna ett medborgarförslag till kommunen, och därigenom så långt det går tvinga kommunpolitiker över hela landet att leva upp till Parisavtalet.

Förslag finns här: klimatsverige.se/fridays-for-future-manifestation-30-november/

Pecha Kucha Night i Sundsvall – tema Internationella löpargruppen

1. Minns ni 2015?Året då den globala flyktingkrisen fick ett barns ansikte.Medierna publicerade bilden på 3-årige Alan Kurdi – död på en strand vid Medelhavet.Aftonbladets Magnus Wennman tog den här bilden på ett barn som överlevde – vi var många som delade på Facebook.
« 1 av 20 »

20 bilder med 20 sekunder prat på varje. En effektiv form av föredrag, 6 minuter och 40 sekunder. Jag tycker att jag fick något sagt på den här tiden när jag debuterade den 18 oktober. I bildspelet ser du mina foton och kan läsa manuset (som jag vart tvungen att bearbeta en smula live för att hinna med). Tack för att jag fick vara med Svensk Form Västernorrland.

En å, en pil och ett ekosystem i sin egen rätt

Selångersån. Stilla, oansenlig och vacker.

Ån bara rinner där, dag ut och dag in. Nu är den alldeles blank, nästan stilla och väntar på att bli is. Pilträdet slokar över vattnet, trött och gammalt, men ändå fullt av liv. Jag står där. Tittar. Av allt vi omges av värderar vi ofta vårt materiella skräp, prylarna, högst.  Naturen betraktar vi som ointressant eller möjligtvis något att äta, skjuta, hugga ner eller dämma upp. Att äga, tänker jag. En materiell tillgång. Att skydda är fortfarande ett undantag. I somras fick jag höra av en väl insatt källa att länsstyrelsen skruvat upp takten för att bilda naturreservat av skyddsvärda biotoper, i enlighet med uppdraget regeringen gett myndigheten. Taktökningen skedde mot bakgrund av valet och politiseringen av naturskyddsfrågan. Nationalisterna i SD, ni vet de som säger sig vara för traditioner och kallar sig Sverigevänner, är inte ett dugg sugna på att i särskilt hög grad bevara den natur som funnits här längre än någon annan. Allianspartierna längst till höger, Moderaterna och Kristdemokraterna, delar samma inställning. Och för Centerpartiet och Liberalerna är äganderätten helt central. Liberalerna är det parti på högerkanten som inte har naturskyddet enbart som rött skynke. Att Miljöpartiet gjorde skillnad på den här punkten, genom att samarbeta i regeringsställning, är det ingen tvekan om. Socialdemokraterna är ungefär som de andra. Själv tycker jag naturskyddet går för långsamt. Jag tycker staten bör köpa och skydda. Jag lägger gärna skattepengar på detta. Jag oroar mig för vad nästa regering vill. Ägarintresset, rätten att exploatera, att ekonomin i högre grad kommer att ha företräde framför ekologin, är nog troligt. Det här ställningstagandet grundar sig i mina värderingar. Jag tycker att vi måste börja dyrka naturen igen. Se ån, pilen och ekosystemet som värden i sig själva som liv, inte som virke eller energi. Hur mycket ska vi skydda? Betydligt mer. Ån och pilen utgör tillsammans med hundratals andra arter ett ekosystem som är våra anfäder. De var här före oss. Vi har samma beståndsdelar och vi lever. En bil lever inte. Prylar kommer aldrig att börja leva. De är döda. Tycker du att det här bara är sentimentalt prat? Om, så är vi oeniga på den punkten.

Tänk att det ändå fungerar – med förmågan att skapa och förinta

Utsikt från “hyllan” på Uvberget, Sundsvall. Vad vore den utan oss?

En unik gåva vi människor har är vår förmåga att skapa världen. Varje morgon du, jag och de allra flesta andra vaknar efter nattsömnen, så startar den där aktiviteten inom oss. Vi börjar tänka och känna, lämnar drömmarnas verklighet, och blir medvetna igen. Tänder lampan, ser solen och världen blir vardag, begriplig och begränsad i tre dimensioner och inom tiden. Bevisligen har vi också som mänsklighet en potential att förinta världen. Jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprat här om dagen (trots att det är höst). Som vuxen blev han matematiker och världsberömd genom sitt utvecklande av teorin om multiversum. Som ung var han aktiv inom Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Då hängde ett akut kärnvapenhot över världen. Jag växte själv upp med denna möjliga förintelse av allt liv, den bildliga sprängningen av planeten i småbitar och den efterföljande atomvintern. Den sakta döden. Svälten, som ett fullt realistiskt scenario. Klart jag hade ångest. Ångest av samma slag som det potentiella hot som kan realiseras genom klimatförändringarna. Terrorbalansen mellan öst och väst var vardag. Men med murens fall och Sovjetunionens upphörande startade något nytt, som vi unga trodde skulle bli en global nedrustningsspiral. Happy days, men sedan blev det 2000-tal och något annat. Idag har fler länder än någonsin kärnvapen. Mänsklighetens förmåga att förinta världen, den mänskliga världen, få tiden att upphöra, framkalla ragnarök, är en realitet som egentligen aldrig upphört vara en realitet. Visst måste vi bry oss? Max Tegmark är numera även aktivist. Han har väckt liv i sitt tonårsjag, sin vilja att bevara möjligheten för oss att fortsätta skapa världen – genom att begränsa vår förmåga att förinta. Bildligt och bokstavligt. Även jag var medlem i Svenska freds. Jag borde bli det igen, tänker jag.  Vår mänskliga värld kan vara gränslöst brutal, men det är ändå vår mänskliga värld. Jag tänker att vi som individer, som mänskligt kollektiv behöver fördjupa vårt förhållningssätt, inse just detta att vi på sätt och vis är skapare.  Kanske skulle detta göra oss ödmjukare inför våra egna villkor, ge oss orientering i tillvaron och förtröstan. Jag tänker försöka.

Varje morgon är på något vis ett under

Ljuset. Bilden är tagen dagtid vid Selånger IP. Björken är knäckt av vinden.

Varje morgon kliver jag upp tidigt, gör kaffe och går ut. Den där stunden är väldigt speciell. Jag dricker mitt kaffe och känner av omgivningen. Jag anstränger mig att inte anstränga mig för att styra tankarna. Låter uppvaknandet ske långsamt. Under de hundratusentals år människan levt på jorden, som mänskligheten existerat som kategori, har uppvaknandet skett ungefär så här, i gryningen. Kaffet är nytt. Signalen som väckte mig likaså. Precis som värmen inomhus, goretexjackan, fleecetröjan och ulltofflorna. Men tystnaden, det annalkande gryningsljuset, fåglarnas uppvaknande, vindens rörelse genom lufthavet och trädkronorna, kylan, svalkan eller värmen och fukten där ute har alltid varit där.  Hos mig är ljudet från staden, vägarna och järnvägen, bilar som startar och tåg som rör sig, också en del av uppvaknandets ljudbild.  Under den mörka tiden av året är gatlyktorna, stadsljusets reflexion mot natthimlen också alltid det ljus som är där före solen. Visst, men ändå. Där ute finns någonting som länkar ihop mig med något som är bortträngt av moderniteten, undanskuffat, glömt och osynliggjort av lager på lager av mänskliga konstruktioner, av kultur och förbättrade, märk väl, förbättrade materiella villkor. Ändå är det för mig, som att sätta mig själv i kontakt med en evighet som aldrig har varit tom, som alltid varit bestående av något. Även före mänskligheten. Kanske är det känslan av gemenskap, att vara levande i det som lever och samtidigt en kort glimt, ett ögonblick av frihet, som kommer till mig, som jag möter där på huk med ryggen mot farstukvisten? Att bara vara ett koncentrerat fält, en ansamling, en förtätning av energi i en struktur som är djupare, bredare och högre än min förmåga att förstå. Märkligt nog är jag ändå vid medvetande, förmögen att sätta ihop tankarna till något meningsfullt. Skapa världen, som jag ser världen. Som jag delar med andra. En aspekt av verkligheten. Jag förstår att det här kan låta väldigt konstigt. Men att låta tankarna starta så här, det får mig att känna att varje morgon är ett under.