Slalombackar funkar lika bra
på sommaren som på vintern.

I dag blev det intervaller i Skönviksbacken. Valet av backe kom sig av att jag var i Birsta för att köpa ett par nya dojor. Ett par renodlade asfaltsskor. Provsprang löpbandet och pratade lite löpning med försäljaren på Team Sportia. Valde sedan ett par knallgula Adizero Feather. Skorna ska jag ha när jag kör snabbare pass på hårt underlag. Tyvärr kunde jag inte betala. Kortet krånglade. Istället fick jag lägga skorna bakom kassadisken och åka ut till Skönviksbacken. Om förra veckan bjöd på ovanligt många mil, så har det varit knapert den här veckan. Måndag och tisdag var återhämtningsdagar. Onsdag och torsdag kom annat emellan. Dessutom har jag jobbat kväll. Gårdagen bjöd i alla fall på ett fyspass. Först lyfte jag ut en jäkla massa skrot ur boden hemma och sedan fyllde jag på med ved. Alltid något. Funktionell träning. Intervallpassen var alltså de första löpstegen sedan i söndags. Jag körde två olika varianter, som tillsammans tog ungefär en timme. När jag kom till backen trodde jag först att jag var ensam. Men inte. Två till var där. Vi möttes flåsande. Sedan ett hej och en korthuggen kommentar om att “backen är rätt brant ändå”. Ja, man åker slalom där på vintern. Sammanlagt blev det cirka sju kilometer och 400 meter stigning. Pass #1 först fem minuter uppvärmning och sedan 30 sekunder lätt nedför och en minut hårt uppför tio gånger. Ska sägas att hårt i sammanhanget inte är lika med snabbt. Istället att gå på upp mot max för att få rätt effekt. Strax under mjölksyra. Kanske hade det gått lika fort att gå:

Så här blev höjdkurvan:

Pass #2 körde jag pyramidintervaller. Hårt en minut uppför, lätt 30 sekunder utför, hårt två minuter uppför, lätt en minut utför och så vidare:

Så här blev höjdkurvan:

Pass #1 blev alltså något längre medan stigningen blev något högre i pass #2. Att springa intervaller i backe är verkligen bra träning. Hjärtat får jobba hårt. Vaderna, baksidan av låren och sätet får sig en omgång.