Svetten tränger igenom dunjackan på ryggen under ryggsäcken. Jag öppnar dragkedjan, låter värmen pysa ut samtidigt som jag trampar förbi några fotgängare med färggranna löparkläder i mitten av backen. Svenska försvarets gamla gjutjärnscyklar är varken kända för sin snabbhet eller låga vikt, men för mig är de sinnebilden av något hållbart. Uppvärmningen är klar när jag stiger av min högst uppe på Skogsduvevägen, förväntansfull inför Rödvinsmyrans terränglopp på Alla helgons dag 2017. På cykelparkeringen är det redan trångt. Klockan är 12.30. Jag lutar järnhästen mot en bodvägg. 15,5 eller 7,5 kilometer terränglöpning, utan nummerlappar, med sol och frost väntar under den blå novemberhimlen. En dag att minnas de som inte längre lever, blir en dag med väldigt levande löpare, över hundra på plats. Sorl och vänner. Om idrott har något med livsåskådning att göra, så är traillöpningen min tro. Den får mig att känna hopp, som min gamla cykel. Med ballongdäck, hög markfrigång och mekanik som bara behöver olja då och då för att klara en mansålder, så behövs inget konsumtionssamhälle. Och när trallöpningen är som andligast låter den oss vända våra ansikten mot naturen, se in i våra hjärtan och ta ett stort löparsteg bort från fåfängan. Bara tävlingskomponenten finns kvar, som en rest av nutiden. Jag har länge tänkt skriva vad jag verkligen tänker om utvecklingen i skogen, naturen och om hotbilden, men tidsbristen och en slags återhållsamhet, skyldigheten att välja rätt ord och oviljan att förenkla det komplexa har fått mig att låta bli. Men, jag är faktiskt allvarligt bekymrad över vilka effekter den fördubblade produktionskapaciteten vid Östrand kommer att få för de kvarvarande skyddsvärda, men ännu oskyddade skogarna i Medelpad och på många andra håll i Norrland. Fakta är fakta. För mig är traillöpningen ett sätt att uppleva det oskattbara värdet. Att färdas fort till fots genom en en obrukad naturskog är som att omfamna ursprunget, en snudd på andlig upplevelse. Naturen och löpningen i förening. Att koka ned samma skog till pappersmassa, ja hur känns det? Amen.

Före start.

Kokplatta, kastrull och efter målgång vin chaud.

Strax före start.

Henning Karlsson och Ola Lindström, som arrangerade Rödvinsmyrans terränglopp för första gången, gjorde det fantastiskt bra. Mellan kraftgator, lastbilsleder och en bergtäkt i utkanten av stan lyckades de dra en bitvis magisk bana, som en hyllning till världens hållbaraste idrott.

Du hittar Rödvinsmyrans terränglopp, helan, via den här Dropbox-länken och halvan via den här (tack Henning).

Ingen anmälningsavgift, men genom Swish samlade de sedan ihop ett överskott på 8000 kronor till Barncancerfonden. Bara det, vilken grej, och så allt det andra. Jag sprang, det var tungt, vi kämpade där ute. Nästa år ses vi igen. Lova det.

Elden.

Tre vinnare och Ola som fixade.

Tre vinnare till.

En skogstomte.