Hur många “Nora” finns det? Och hur många Göran Lindberg?

#1 #blogg100
Går ner i köket. Klockan är 22.02. Ska diska efter att ha legat och läst i värmen på övervåningen. Jag huttrar till. Ute är det minus 20. I köket kanske 16. Gamla hus är trevliga, men inte alltid så praktiska. Lustigast av allt – när jag tittar ut ser jag en toppluva och en reflexväst guppa fram på vägen och konturerna av en löpare! Herre gud, han är uppenbarligen galnare än jag! Under helgen tog jag mig tid att lyssna noga på radiodokumentären Den fastspända flickan. Har du inte hört den? Gör det. Den handlar om “Nora”, som 16 år gammal våldtogs av den före detta polischefen Göran Lindberg. Övergreppet var så brutalt, varade så länge, att hon fick läggas in på sjukhus. Berättelsen är fasansfull. Väldtäkten ägde rum samtidigt som hon befann sig under tvångsvård och var placerad på ett privat vårdhem av socialtjänsten i hemkommunen. Det är också där hon bor när hon prostituerar sig första gången. “Noras” misär bottnar i den ångest hon lider av och som hon hanterar genom sitt självskadebeteende. Journalisten Daniel Velasco, som under flera års tid följde “Nora”, visar i sin dokumentär hur hon istället för vård efter våldtäkten blir misstrodd, skuldbelagd och övergiven. Särskilt illa slutar hennes möte med psykiatrikern Ola Gefvert, som är den enda läkare som namnges i dokumentären. Vi får höra en inspelning från ett av deras möten där “Nora” vädjar om att få en kvinnlig psykoterapeut, med hänvisning till den brutala våldtäkten. Svaret från Gefvert är en stilstudie i översitteri. Han brusar upp, säger att hon “jiddrar”, avfärdar hennes vädjan med ord som att det inte är någon mening för henne att förstå och att hon istället ska skärpa sig i ett halvår. Då kanske. Nu har Ola Gevfert blivit föremål för granskning av Socialstyrelsen för sitt agerande. Enligt nyhetsrapporteringen i bland annat Ekot så har han också blivit av med sina jouruppdrag inom landstinget där han är verksam med en privat praktik. Utan Daniel Velascos journalistik hade det nog inte blivit så.

Läs den!

Samtidigt läser jag just nu journalisten Per Anderssons biografi över Jan Stenbeck, som byggde den mediala framtiden med gamla skogs- och stålpengar. Det virtuella bruket. Även den fullständigt lysande. Vi diskuterade boken runt fikabordet på jobbet häromdagen. Min kollega Markus jämförde med Gellert Tamas Lasermannen, om serieskytten John Ausonius. Båda är tidsdokument lika mycket som personteckningar, menade Markus. Och så är det ju. Båda ger en bild av Sverige, som förändrades kraftigt åren efter mordet på Olof Palme. De begynnande avregleringarna. De nya politiska rörelserna. Den ekonomiska krisen. Allt i skuggan av kalla kriget och dess avveckling. Per Andersson har i och för sig ett längre perspektiv än Gellert Tamas. Han följer också fler linjer, utan att gå lika djupt in i Stenbeck som person. Där är Tamas bok ett mästerstycke. Andersson plöjer desto djupare i händelseutvecklingen på medieområdet, där Stenbeck arbetade hårt för att knäcka både telefon- och tv-monopolet och slutligen lyckades. Jag minns hur häftig jag tyckte att Robert Aschberg var som programledare i Diskutabelt. Stenhård i vit skjorta med uppkavlade ärmar, kedjerökande Marlboro Lights, och vad bra jag tyckte att tidningen Z var. Annorlunda. Båda produkterna Stenbeckskapelser. Då var jag runt 18. Jag har svårt att lägga ifrån mig Per Anderssons bok. Så underhållande är den. Ikväll plöjde jag kapitlet om tidningen Metro. För oss som fortfarande har jobb inom landsortspressen finns det en del att känna igen oss i. Vi befinner oss i närheten av slutstationen av den resa som startade 1995 när Metro drog igång. Så här skriver Andersson: Metro renodlar sin tidningsaffär till det industriella; personliga och kreativa får skribenterna vara någon annanstans. Det är internetålderns mediestruktur som tjuvstartar i pappersvärlden; en uppsplittring på nyhetssajter, nördmagasin och böcker istället för den stora breda dagstidningen aom avspeglar alltihop i handgjord originalproduktion och ansvarsfull sortering. Metro gick med vinst första året. Nu skriver vi 2013 och vi väntar fortfarande på att webbpublicering ska bli en bra affär.