Goran, Haile och Gebremeskel.

Haile springer milen på 32 minuter. En fantastisk tid i mina ögon. Själv tycker han inte det. Allt är förstås relativt. Hans landsman, Kenensia Bekele, springer distansen på 26.17,53. Bekele är å andra sidan världsrekordhållare på 10 000 meter medan Haile är en 17-årig kille från Etiopien som nyss kommit till Sverige. Av en slump stöter jag på honom och hans kompisar Goran, 18 och Gebremeskel, 16, när jag åker bil med familjen genom Birsta. Jag ser dem promenera tillsammans med ytterligare tre personer. Egentligen är det inte killarna jag känner igen först, utan det är tjejen med hästsvans. Det är ju gänget som sprang förbi hemma i Bergsåker för några veckor sedan – klasslöparna jag skrev om. På inrådan av Karin, min sambo, vänder jag och kör in på XXL-parkeringen. Du måste fråga, säger hon. Någon nytta måste jag ju ha av mitt yrke, tänker jag och kliver ur bilen. Gänget har delat på sig och tre av dem är redan på väg ned i gångtunneln under motorvägen. Som tur är vänder de tre killarna om och är på väg mot mig istället. Korta, slanka och klädda i friidrottskläder från Puma och Nike. Jag är minst ett halvt huvud längre och de ser verkligen ut som perfekta långdistansare. Jag säger hej och frågar om de har tid att prata. Det är okej. Jag får veta att det är Haile som springer mest. Bara tjejen med hästsvans springer mer. Hon är också från Etiopien och har tydligen tävlat en del på högre nivå. Haile berättar att han springer med Sundsvalls friidrott fyra gånger i veckan. Då blir det lätt att fråga om hans tid på milen. 32 minuter är förstås ingen världstid, men Mustafa Mohamed vann SM 2012 på 29.10,77. Jag ser även att Andreas Svanebo har ett personligt rekord på 32 lite drygt. Så, rätt bra är det att fixa distansen på Hailes tid. Killarna kollar in mina ben och frågar om jag också är löpare. Jag är journalist, säger jag igen och berättar att jag springer en del. I deras sällskap känns det lite förmätet att påstå att jag är “löpare”. Jag kan ändå inte låta bli att skryta lite grann och berättar att jag ska springa ett maraton i fjällen till helgen. Skrytet fungerar. De verkar roade av att fortsätta prata. Jag är förstås nyfiken på hur de hamnade i Bergsåker. Gebremeskel har varit i Sverige i två år och hanterar språket bäst. Han berättar att de brukar springa tillsammans. De tar buss 3 in till Navet och väljer sedan lite olika vägar. Den gången blev det vägen mot Bergsåker. Karin brukar komma med idéer om vad jag borde skriva om. Tidigare i dag pratade hon om busskortet som en bra grej att ta med sig på löpturen. Precis som toapapperet kan det vara en räddare i nöden. På olika sätt, naturligtvis. Kortet är en biljetten hem när orken tryter. Löpargänget har knappast några problem med orken, men verkar gilla spontana vägval. Busskortet hjälper dem uppenbarligen att utvidga sina löparvyer. Jag tycker det verkar vara ett jättebra sätt att bli bekant med stan på. Eftersom jag ska vidare med familjen till Härnösand och redan är försenad så får vi avbryta samtalet. Jag frågar om jag får ta en bild. Det är också okej. Jag tackar. När jag går säger jag att nästa gång de springer förbi hemma hos mig så hänger på. Drömma går ju alltid.