En debatt på Facebook bröt ut under söndagen efter att lokaltidningen publicerat en varning från polisen om att isen på Sidsjön är i dåligt skick. 

ska%cc%88rmavbild-2017-01-29-kl-17-51-58

Vad bra, tänker man ju spontant. Vilken viktig uppgift för lokaltidningen – varna för sådant som är livsfarligt och jätteaktuellt. Naturligtvis delade många artikeln. En sådan varning ska man inte hålla inne med. På Sidsjön kryllar det ju av folk. Flanörer sida vid sida med skridskoåkare och längdåkare. Nyspårat, nyplogat och vintersol. Men, att det blev debatt var inte så konstigt. Jag var själv ute på isen under lördagen. Redan för en månad sedan var isen flera decimeter tjock. Under fredagsnatten var det under minus 10. Dessutom visade sig polisbefälet, som gick ut med varningen, sitta cirka 30 mil norr om Sundsvall med ett “samtal från allmänheten” som enda underlag. Känslan av att varken tidningen eller polisen gjort sitt jobb ordentligt var påtaglig. Vilket flera personer framförde utan att få något svar av någon representant för tidningen. Andra tyckte det var bra med varningen i alla fall. Så höll det på ett tag.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-29-kl-17-50-22

ska%cc%88rmavbild-2017-01-29-kl-20-26-09

Att jag skriver om det här beror på att två av mina stora intressen möts i den här frågan, friluftsliv och journalistik. När snön inte räcker för att spåra upp för skidor ute i skogen så kommer allt fler att ge sig ut på isarna. Då måste vi förstås bli bättre på att förstå farorna. Inte bara vi skridskoåkare, utan även skidåkare, pimplare, skoteråkare och helt vanliga vinterflanörer med hund och barn i pulka. En annan sida av saken är den motvind medierna kämpar med, ifrågasatta av somliga politiker och trängda ekonomiskt. Jag skulle vilja påstå att på samma sätt som vi frilufsare måste bli bättre rustade med kunskap och redskap, som isdubbar och kastlina, så måste både journalister och publicister bli bättre på att ha rätt och rätta felaktigheter. Dessutom är det vitalt att kommunicera med de som blivit utsatta för felaktig information, förklara vad det var som blev fel och återvinna förtroende. Felaktigheter förekommer alltid, men det är enklare än någonsin att både upptäcka dem och ställa till rätta. Mycket riktigt visade också provborrningarna på söndagsmorgonen att Sidsjöns is är ungefär en halvmeter tjock. Tillräckligt för att stå pall för en en pansarvagnskolonn. Men när den informationen blev känd så publicerades den i en ny artikel, låst och bara tillgänglig för prenumeranter. Artikeln med den felaktiga och alarmistiska varningen fick ligga kvar.

Alla som delat denna fick alltså fortsätta leva med lögnen. Varför i hela friden gjordes inte bara en komplettering av den felaktiga artikeln så att den blev mer sanningsenlig istället? Varför var det ingen från tidningen som tog ansvar på Facebook och förklarade? Några debattörer på Facebook ville göra gällande att det var bra ändå att lokaltidningen gått ut med varningen, trots att den var felaktig, och hänvisade till nyttan. Andra ifrågasatte om lokaltidningen ens hade någon möjlighet att inte publicera, när det var en polis som sagt att det var farligt. Jag skulle vilja påstå att det senare är en riktigt oroväckande slutsats. Fria medier och journalistik är inte skyldiga någon något annat än så sanningsenlig fakta som möjligt. Medierna har ingen skyldighet att upplåta redaktionell plats åt poliser eller andra myndighetspersoner bara för att de är just detta. Bara public service har sådana skyldigheter och då gäller det myndighetsmeddelanden om större störningar, krissituationer och varningar och detta är kopplat till sändningsavtalen med staten. Andra medier bedömer själva utifrån kriterier som nyhetsvärde, allmänintresse och relevans. Grundkriteriet är att det som berättas ska vara sant. Även polisers utsagor ska prövas. Är det rimligt? Är det orimligt? Finns andra källor? Finns bättre källor? Varför inte ta en titt själv? Genom vårt system med ansvariga utgivare kan medierna inte heller krypa undan ansvaret genom att säga “det var ju polisen som sa det”. När något publiceras så är det publicistens ansvar, ingen annans. Varför är allt det här viktigt att säga då? Jo, för att det verkar finnas en massa missförstånd kring vad journalistik är och vilken uppgift medierna har. Här måste fler lära sig mer. Vad man samtidigt kan säga om isen i Sidsjö, så är det sant att den faktiskt är dålig  på några ställen – nere i Ankeborg där vattnet hålls öppet med pumpkraft som får Sundsvalls änder att övervintra utan risk för att frysa fast. Vi kanten av vattenspegeln är det förstås farligt att vara ute på isen. Men där räcker det med en skylt. Inget att varna för i tidningen, för då blir det en medieanka. Journalistik på tunn is. En positiv grej med den här publiceringen är väl kanske att den i alla fall lyft frågan om att rusta sig rätt på isen. Ta med sunt förnuft och isdubbar.