Kom ihåg att blända av när ni har rådslag i beckmörker.
Utsikten från Hällomsberget
gör sig bäst i dagsljus.

End of Season Trail gör sig bättre i dagsljus. Eller säg så här, i dagsljus är det åtminstone lättare att hitta rätt mellan de stundtals glest placerade snitslarna. I dag sprang vi ut strax efter klockan tre. November är skoningslöst. Ljuset viker snabbt ned sig. Redan vid halv fyra var det skumt inne bland träden. Två timmar senare beckmörkt. Med pannlampan tänd var jag inte direkt orolig för att springa vilse i virrvarret av stigar runt Ottsjön, men risken finns uppenbarligen när man blivit en skumögd gubbe som jag. I det guppande strålkastarljuset tappade jag bort spåret. Vid en knix vek jag av åt höger när jag borde ha fortsatt vänster. Hade jag stannat direkt, så hade jag sluppit drabba sällskapet från det trevliga gänget Löparlycka med det här lilla vuxenäventyret på söndagskvällen. Tyvärr vände jag inte om, utan tänkte att jag nog skulle hitta rätt i alla fall. Så jag fortsatte att vilseleda mitt sällskap i ytterligare några minuter. När ljuset till slut gick upp för mig insåg jag att vi var på väg runt Ottsjön istället för tillbaka till End of Season Trail-spåret. Åt helt fel håll. I dagsljus hade vi förstås kunnat njuta av sjöutsikten, men nu såg vi inte ett skit. Istället fick vi treva oss tillbaka längs stigen för att komma på spåret igen. Lärdomen är att det är bra att ha en kompass till hands i mörkret. Jag ska komplettera min utrustning. Novemberkvällar som den här så byter liksom naturen skepnad. Även om den är bekant i dagsljus, så blir den mest bara en massa stenar och träd i ljuset från pannlampan. Hade vi fått lite dimma över oss så hade det faktiskt blivit riktigt knepigt. Tur att det finns många granar att övernatta under vid Ottsjön.