Klockan närmade sig halvtolv natten mot tisdag Precis här hände det. Stor dramatik för den nattrötte webbredaktören på väg hem från jobbet. Rullgruset slog till, vårcyklistens fiende nummer ett. Bilden är förstås arrangerad. Men det var ungefär så här det såg ut. Till höger låg jag och åmade mig. Varje gång jag cyklar omkull blir jag lika förvånad. Det gör oftast ont. Men precis som när man halkar så känns det pinsamt. Ofta dominerar den senare känslan. Istället för att känna efter om allt är helt så är det lätt att bara hoppa upp och se sig omkring. Det var inte jag liksom. Lite orolig blev jag allt eftersom det var samma knä som på sportlovet som fick ta smällen. Den här gången höll jag ut till vänster för att slippa ett tjälskott. Som ni ser så lutar cykelbanan ganska kraftigt och jag höll rätt skaplig fart. Så kände jag plötsligt att det inte bar längre och försökte gira in mot mitten. Men så låg jag där. När cykelvägarna tinar fram är det förstås önskvärt att de snabbt sopas rena från grus eftersom cyklisterna är där direkt. Jag ska inte klaga allt för mycket eftersom större delen av min sträcka från stan till Bergsåker är helt okej. Tyvärr ligger rullgruset kvar här och där. I mörkret hade jag själv svårt att upptäcka faran. Trots allt höll jag ihop rätt bra ändå. Tack och lov var jag bra klädd och hade handskar på mig. Mitt önskemål är förstås att ni väghållare ska fortsätta sopa, så ska jag försöka vara lite mer uppmärksam på hojen.