Löpning på stig och löpning på väg. För mig är det två helt olika sporter. Jag undviker vägarna. Jag väljer att springa i gräset bredvid om det går. Löpning på väg utmanar min löpteknik. På vägen känner jag mig lågt växlad. Trög. I skogen upplever jag min kropp ändamålsenlig. Jag antar att många tycker tvärtom. Är högt växlade och har en löpteknik anpassad för jämnt underlag. Utmaningen för mig borde alltså vara att springa på väg. Att skaffa mig skaplig teknik. Lära mig löpa med flyt när det ska gå lätt. Men jag drar mig för att göra det. I veckan har jag sprungit tre korta rundor inne i centrala Sundsvall. Sträckorna på asfalt har varit begränsade. Faktum är att i den här stan har vi utmärkt skogsterräng bara ett stenkast från Stenstan. Här är några exempel.
Den här rundan startar en bit nedanför toppen av Norra berget. Börjar alltså uppför på en mjuk stig för att sedan ringla ned mot foten av berget mestadels på grus. Sista biten är jämn och fin genom en park vid ån. Där går det med fördel att springa på gräs alternativt på grus på den fina gångvägen.

Här är det trapporna upp till Norra berget som gäller. Passar bra för den som vill  ta ut sig totalt.

Ungefär halva den här rundan går på asfalt. Andra halvan går på grus, stig och till och med i obanad terräng nedför bergssluttningen mellan punkthusen vid foten av berget. Bra lunchrunda för den som vill skaka av sig kontorsstressen.