Grönt är skönt.

Nutiden är så full av åsikter och så lite fakta. Då är frågan: är detta påstående en åsikt eller fakta? Jag vete fan, men så upplever jag i alla fall min samtid. När vi var ute och sprang tidigare i veckan, på Norra bergets sydsluttning, var grönskan precis så där ljusgrön som den bara kan vara i slutet av maj, när månaden varit ovanligt kall. En grön korridor, tänkte jag. Här hemma söker jag fakta om gröna korridorer och hamnar i logistikens förlovade land. EU-kommissionen lanserade visst begreppet 2007 ”för att stärka logistikbraschens konkurrenskraft och skapa hållbara lösningar i dag och i framtiden”. Låter ju bra, tänker jag, samtidigt som poesin i min gröna korridor dör. Jag ger inte upp utan fortsätter söka. Letar något som finns men inte syns, som skogen för alla träd. Mitt i bladverket hittar jag kopplingen mellan majgrönskan och löpningen, klorofyll, nyckeln till fotosyntesen, grundförutsättningen för att syreberedarn varelser som vi ska kunna leva, och springa. Googlingen ger mer svar. Klorofyll har en grundstruktur som har likheter med blodets hemoglobin, molekylen som transporterar syre ut till kroppens alla celler via det invecklade logistiknätverket som blodkärlen utgör. Liv och löpning, är det inte poesi så säg? En grön process som producerar, en röd som konsumerar. Livets stora mysterium är väl hur sjutton det kunde bli så här? Vi löpare är intimt sammankopplade med bladverket, så genuint beroende av grönskan. Detta är fakta, inte en åsikt. Utan det ena, inte det andra. Och att springa i den gröna korridoren är alltså inte bara en fråga om logistik, utan ett poetiskt mysterium på ben som rör sig från A till B. I morgon springer mina runt Sidsjön – på Sidsjöloppet.