Jan Westerberg, ohotad etta.

Att inte springa kan vara en utmaning det också. Jag och min dotter åkte runt på cykel för att försöka ta några bra bilder på Stenstansloppet. Vi lyckades åtminstone med den på Jan Westerberg på upploppet. Han var förstås ohotad. Att han för några år sedan var en av Sveriges bästa löpare på 3000 meter hinder är fortfarande tydligt. Han saknar helt enkelt tillräckligt bra motstånd i Sundsvall på distanser upp till 10 kilometer, åtminstone när kusinerna Svanebo gör något annat än springer. Bilden på loppets fyra, Gebremeskel Elias, en av Internationella löpargruppens sex löpare i tävlingen, där han jagar hack i häl på duktige ultralöparen Johan Reunanen, som vann Borlänge Ultra 6-timmars i våras, är också okej. Gebremeskel klagade på ont i baksidan av låret, en smärta som kom precis där i Stadsbacken. Jacob Reunanen ångade i sin tur på lika besinningslöst som vanligt.

Gebremeskel Elias och Jacob Reunanen.

Många verkade nöjda efter loppet, som sticker ut med sin lite udda distans (7,5 km). 440 deltagare blev det till slut. En löparfest inramad av folkvimlet under Stenstansdagarna är vad det blev. Vädret var lika strålande under tävlingen som skyfallet sedan var blött under prisutdelningen, då ST:s 175-årskalas med den 175 meter långa jubileumstårtan regnade bort. Två tips till arrangörerna inför nästa upplaga:

  • Bredda banan strax efter starten så att löparna slipper Vasaloppsträngseln på sin väg ut från Inre hamnen.
  • Skippa kroken vid Kulturmagasinet, som många verkade tycka var onödig. Om banan är 7,5 eller 7 kilometer spelar mindre roll. 

    Själv tackar jag för underhållningen. Jag tror att många Sundsvallsbor delar den positiva känslan med mig (eftersom jag stod över tävlingen  kompenserade jag med intervaller i slalombacken på Södra i dag, med stavar i händerna apropå Vasaloppet).