Söndagens långpass med Running Sundsvall var ingen höjdare för mig. Det som på natten kändes som en lätt förkylning visade sig vara precis det. I vila uttryckte det sig som en strävhet, eller sveda, i gommen. Efter att ha knotat runt Södra bergets långa slakmota, för att använda Assar Rönnbäcks beskrivning av ett flackt, sugande motlut, så visade sig virusangreppet som onormal muskeltrötthet. Tom och tung avbröt jag och lunkade tillbaka till SOK-stugan. Rundan blev cirka 12 km. Spåret ser du på kartan. Rundan går på hårt packat spår. Stigningen är skaplig och de avslutande tre kilometerna är i stort sett bara utför.

Två varv här och du har lite drygt en halvmara.

Surt novemberväder. Bilden tagen på vägen tillbaka. Här befinner jag mig på toppen av SIdsjöbacken.

Visst är jag en endorfin-junkie. Absolut. Att bara släppa. Att inte orka ta i. Att inte få i gång produktionen av kroppsegna, uppiggande hormoner fyller mig med ett slags svårmod. Ryggarna tillhör Tomas, Martin och Lars B. De körde 17 kilometer på cirka 1.30 i söndags.