Trail på Norra berget. Start i Badhusparken. Mål i Bergsåker.

Bra stigning första kilometerna. Sedan kuperat. Avslutningen är på platten.

Fredagen den 6 september. Vi är mitt i sommaren som aldrig vill ta slut. Jag är ledig och följer barnen med lokalbussen till skolan. Hoppar av vid Mittuniversitetet. Klockan är strax efter åtta. Just nu är det behagligt varmt, men temperaturen stiger med solen. Senare på eftermiddagen blir det närmare 25. Vad ska man säga? Indiansommar är ett vackert ord. Jag värmer en sväng efter Selångersån och startar Runkeeper i Badhusparken. Lunkar sedan tillbaka samma väg och tar stigen upp mot Norra berget. Har bara ett par koppar kaffe i magen, men känner mig inte hungrig. Benen är lite tunga, men det beror mer på att jag är trött än tom i magen. Ännu inte helt utvilad efter tre kvällspass på jobbet. Jag är ganska enkel i mitt förhållningssätt till mat. Jag får däremot ständig ny input från Karin, min sambo. Hennes förhållningssätt till maten som hälsobefrämjare är under ständig utveckling. Jag håller mig till att äta mycket grönsaker, lite kött, undvika socker, vitt mjöl och mjölk. Fil och yoghurt käkar jag däremot. Att jag dragit ned på kolhydraterna, som tar mindre plats på tallriken i dag än vad de gjorde tidigare, beror nog mer på åldern än någon kosttrend. Jag är inte lika sugen längre. Samma sak gäller alkohol. Jag har nästan slutat. En vana jag däremot är slav under är att alltid äta en stadig frukost, som jag kröner med hejdlöst mycket kaffe. För mig är frukosten nästan ritualiserad. Jag tillagar och äter beståndsdelarna i en viss ordning. Sitter på en speciell plats. Använder speciella utensilier. Men nu när jag jobbar sena kvällar och ändå är uppe med tuppen och följer ungarna med bussen så blir det svårt att få till det. Vanan är rubbad. Ritualens ordningi upplösning. Kaos? Nej, det går rätt bra faktiskt. Genom att Karin har en period av fasta varje dygn, och verkar må bra av det, så har hon fått mig att förstå att det kanske ändå är helt okej att inte käka en stadig frukost varje dag eller att det åtminstone borde kunna funka att skjuta upp den ett par timmar. Hungerkänslorna är inte heller så akuta, som jag trodde att de skulle vara. Frukostvanan verkar inte spegla det verkliga behovet. I alla fall inte när jag är trött. På den här turen har jag med mig ett paket Dextrosol i ryggsäcken, som ett kvarglömt minne från fjällmaran. Uppe på berget tar jag en bit och fyller på med kranvatten. Känner ingen större skillnad. Jag njuter av att springa på stigarna. Kommer loss med andningen. Får vara med när sommarmorgonen går över till förmiddag. Jag är hemma strax efter tio. Fortfarande inte särskilt hungrig. När jag käkar vid halv elva njuter jag av maten.