Sundsvalls stigar goes to Dalarna.

På besök i Linghed, Dalarna. Ett par minusgrader, mulet och nysnö på vintervägarna. I somras cyklade jag här. Svärdsjöbygden var mättad av grönska. Då var det lite grann som att racercykla genom en hembygdsgård. Nu är det en typisk vinterdag i slutet av december. Underlaget är stumt. Bjuder inte på någon svikt alls i steget. Snön glider undan och det kostar massor av kraft. Efter 25 kilometer är jag stum. Smärtan i höger ljumske och höger knä ger tydliga signaler om att det kommer att krävas fysträning i vinter. Öppet fjäll är bara åtta månader bort. Istället för fartvind och doften av hö och koskit masar jag mig fram genom ett vintertrött landskap. Snöslungor brummar mellan snövallarna och jag morsar på folk. Säger ”haj” istället för hej till flanörer på byn. Några promenerar. Andra är ute med hunden. Jag önskar själv att jag hade en dragvillig kompis med mig. Ärligt talat. Det är en rätt seg löptur jag är ute på. Tanken är att den ska ta tid. Jag vill testa min uthållighet. Att tänka på annat än att det känns tungt gör det förstås lättare. Jag funderar på att byar av det slag som de jag springer förbi, som Linghed, Enviken, Hökviken och Klockarnäs, och som hänger ihop som ett enda långsmalt stråk av bebyggelse i sjölandskapet, finns inte riktigt i Norrland. I Medelpad så hittar man möjligtvis något liknande runt Marmen. I Dalarna finns de överallt. Ödehusen är rätt få, även om det märks att inte heller den här trakten är någon svensk tillväxtzon. Tänker lite grumligt att folk kanske är lyckligare här än i de riktiga avfolkningsbygderna eller i de större städerna, där ängsligheten kanske är större på grund av att folk lämnar och att ingen vill bli lämnad eller av att konsumtionsjakten har för hårt uppdrivet tempo. När jag läser Falukurirens sammanställning över 2012 års kriminalfall inser jag ändå att det kanske inte är så. Däremot finns det ju en del historiska minnesmärken att visa upp i den här trakten. I Isala springer jag förbi en lada där Gustav Vasa ska ha tagit skydd för 500 år sedan, på flykt undan Kristian II:s knektarna. Det var före han själv blev kung och etablerade det starka svenska centralstyret och sedan som diktator införde en protestantisk statskyrka. Dessutom ligger Carl Larssons Sundborn och Linnés bröllopsstuga i Sveden bara någon mil från Svärdsjö. Båda klassiska sevärdheter. Lite långsökt är det kanske, men när jag läste i Sundsvalls Tidning och Dagbladet om Sundsvallsklassikern så blev jag överraskad. Fem lopp med start 2013. Dessutom ska varje gren vara så bra att den är av nationellt intresse. Hm, rätt högt ställda ambitioner det. Vad har vi idag? Tre löpartävlingar av varierande kvalitet: Icaloppet, Drakloppet och Berg till berg samt cykelloppet Sundsvall Classics. Bevisligen har Sundsvall en lång bit kvar. Att en lokal ”klassiker” ändå kan bli av i Sundsvall är förstås möjligt, men då i liten skala med hopp om tillväxt. Inget fel i det. Själv gillar jag den tanken bättre än den rätt uppblåsta ambitionsnivå, som gick att utläsa av tidningsartiklarna. Låt säga att loppen blir bra – det kommer ändå ta tid att övertyga folk. Jag önskar i vilket fall lycka till!

Här tassade katten iväg före mig.
Gustav Vasas logi.
Möte med en klassisk Amazon.
Stängt.
Väldigt mycket Dalarna på den här väggen.
Mötande trafik.
Hösten var varm och vintern kom plötsligt. Isen inte att lita på.
Landsvägen gör sig bättre på cykel.
Husknuten står nästan på vägen, som böjer sig i en nittio graders krök runt kyrkogården.
I Svärdsjöbygden är det rätt tätt mellan kyrkorna.
Jag på rullstensåsen mellan Nor-Lingan och Sör-Lingan.