Martin och Helena kollar kartan. 
Påskafton. Klockan är åtta. Några grader i luften. Solen silar genom tunna, vita moln. Vi träffas i Badhusparken. Framför oss: 21 kilometer stiglöpning. Kroppen längtar. Nu ska långfredagsmiddagen bli till löpsteg. Två och en halv timme senare har vi testat Svarta draken. Kartan hittar du här: Jag tror att banan har potential att lyfta Drakloppet till en större löparfest än vad den är i dag. Konkurrensen om löparna är hård. Med tre olika lopp i ett finns en hel del som borde kunna locka fler deltagare. Vi pratade om fenomenet när vi var ute. Att vissa lopp blir fullbokade direkt medan andra står stilla, trots kvaliteter. Svarta draken kommer att höja statusen på Drakloppet inom ramen för Salomon Trail Tour.Blir det sedan leriga löpare som gör upp om placeringarna på upploppet så blir kul även för publiken.

Banan har en del stigningar som kan bli utslagsgivande.Inga monsterbackar, men rätt tuffa uppförslöpor. Typisk Sundsvallsterräng kan man säga. Sträckningen går över berghällar, rötter, stenar och vindfällen. Genom tallmo, slyskog, maffig granskog, myrmark och på väg mot på Stora torget passerar man en och annan kraftledningsgata och får forcera fram på vanliga cykelvägar. Den avslutande utförslöpningen på stigarna nedför Norra berget blir plötsligt en tillgång. Här kan det hända grejer när många löpare ska växla om från terränglunk till hög fart. Jag gillar det. Till nackdel för Drakloppet är förstås att tävlingen ligger så tajt inpå Axa Fjällmaraton.

Utsikt från Glasspinnen på Norra berget. Kolla in stigen mellan tallarna där nere. I like. Från vänster Lars M, jag och Martin.

Påsken ger inte bara plats för löpning och god mat. För mig har den på senare år också blivit en tid för någon slags eftertänksamhet. Jag lyssnade på ett radioprogram i P2 strax efter lunch, som gav en ny infallsvinkel på händelserna i Jerusalem för snart 2000 år sedan. Veckan då Jesus först gled in i stan som en hjälte och sedan blev förrådd, hånad, torterad, avrättad och slutligen förnekad av sina bästa vänner. Ett svårsmält drama som blivit kärnan i en världsreligion. Det som fastnade hos mig var påpekandet att alla mänskliga svagheter finns representerade i det här religiösa dramat. Huvudpersonerna är ”inte direkt några superhjältar”, som radiorösten konstaterade. Jag kanske ska säga att jag inte är troende i bemärkelsen religiös. Min tro är mest en vilja att se något större bakom det komplicerade och ibland obegripliga i den verklighet vi befinner oss i. För att det känns bättre så. Men den här berättelsen är stark. Ett exempel på något extraordinärt. Vad den plågade människan på korset visade är att det är stort att tänka på andra. Hen gav altruismen ett ansikte, ett begrepp som få egentligen känner till i vår tid där vi utmärker oss mer för vår egoism. Att leva upp till åtminstone en bråkdel av det som den plågade människan på korset visade prov på är åtminstone att gå en bit på vägen. Glad påsk!