En pilgrims död. Helgunderhållning.

#10 #blogg100
Den som spar han har heter det. Ordstävet andas inte bara präktig rätt åt dig-attityd. Sant är det också. I det här fallet är det jag som kan utbrista ha, den som spar han har! Fyra avsnitt av En pilgrims död ligger och väntar på SVT Play. Ses med fördel med datorn i knäet, sena kvällar i sängen. Gärna två avsnitt i stöten. Leif GW Persson är ju numera större än livet självt. Oraklet som pensionerad polisprofessor – säger han något så litar vi på det mer än på något annat. En pilgrims död bygger på hans trilogi Välfärdsstatens fall där han lanserar sin teori om säkerhetspolisens konspirerande bakom mordet på Olof Palme. Jag kom i kontakt med GW:s böcker för första gången i tonåren. Då var det trilogin Profitörerna, Grisfesten och Samhällsbärarna som utövade en slags sällsam lockelse. Svartsynt samhällskritik och polisromaner i samma paket. En formel som knappast är unik. Ovanligt bra bara. I En pilgrims död slungas vi tillbaka till samma epok, det halsstarriga 1980-talet. Tiden då jag lusläste hans polisromaner om Jarnebring och Johansson.  En tid då vi växte upp i spänningsfältet mellan öst och väst. Med kärnvapenhot och terrorbalans mellan Warszawapakten och Nato, Sovjetunionen och USA, kommunism och kapitalism. Tonläget var högt. Högern demonstrerade mot löntagarfonder. Innan jag blev Greenpeace-anhängare och miljömupp hade jag Fri företagsamhet-klistermärken på min dokumentportfölj. Jag gick i ettan på gymnasiet och minns hur klasskamrater var Palmehatare. De hade sökt sig långt åt höger redan på högstadiet. Sökte sig fram via organisationer som Contra och tidskriften Gjallarhornet. Politisk högspänning integrerad i vardagen. Välfärdsstatens fall består av romanerna Mellan sommarens längtan och vinterns köld (fantastisk titel som får mig att associera till litteraturklassiker som Resa till nattens ände och På spaning efter en tid som flytt), Faller fritt som i en dröm och En annan tid, ett annat liv. Böckerna är inte lika pang på rödbetan som de första tre. Intrigen är mer som en lök, lager på lager. Men kärnan är hård. Palme sköts strax före midnatt den 28 februari 1986. Det var fredag kväll. Som många andra fick jag reda på det tidigt på lördagsmorgonen. Jag var i Härnösand hos pappa. Vi skulle tapetsera, men allt var stängt. Vi åkte runt stan och ryckte i dörrarna på färgaffärerna. Radion spelade sorgemusik. Ett litet praktiskt problem överskuggade på sätt och vis världsnyheten. Vi skämtade om det och fick hitta på något annat. Minns inte exakt vad jag kände, men det var någon slags häpnad. Och så var det tråkigt. En tid var slut, en ny tid hade börjat. Efter mordet följde år av nyhetsrapportering om PKK-spåret, Ebbe Carlsson-affären, 33-åringen, Christer Pettersson, Sydafrikaspåret och polisspåret. En fullkomlig röra. Tur att i alla fall GW vet hur det gick till. Tur att jag har hela tv-serien kvar att kolla på.