Kanske en av världens tråkigaste bilder. Såg utan bensin. Driven av muskelkraft.

Efter en lång VAB-dags färd mot kväll så gick jag ut och kroppsarbetade i tisdags. Jag kapade upp ett pilträd som knäckts av ålderdom och snö. Sågbladet skavde genom stockarna. Fastnade. Armarna värkte. Det var tungt som fasen. Ordet kroppsarbete känns ålderdomligt. Tungt arbete finns det förstås fortfarande, men med elektricitet eller olja blir ett pilträd ingen utmaning. För oss är det här förhållandet den mest självklara sak i världen. Där ute i snön med handjagaren var det jag som var undantaget. En kuriositet med bågsåg i handen. Som jag ser det så finns det många goda skäl att välja det manuella alternativet. Inte minst för att en genomfrusen timmerstock sätter tillvaron i ett perspektiv. Vår vardag drivs av billig energi. För 15 spänn köper jag en liter olja, som pumpats upp ur norska havet eller fraktats med tankbåt över halva jordklotet. Med den litern kan jag frakta ett ton plåt, mig själv och min sambo till Birsta, göra några snabba ärenden medan barnen tittar på Bolibompa, och sedan åka hem igen. Allt på en timme. Så var det inte när mina föräldrar föddes. Så är det fortfarande inte för många fattiga i andra delar av världen. Utan el och bensin går livet långsamt. Då är det en liten utmaning att ta hand om ett knäckt pilträd. I alla fall för en ovan skogshuggare med en ganska dålig såg. I vilket fall så tar det tid när det är muskler som ska fälla, kapa, bära och hugga. För att inte tala om hur det skulle vara att ta sig till Birsta snabbt en tisdagskväll. Utan lågprisolja skulle vårt komplexa konsumtionssamhälle snabbt få problem. Helt utan olja skulle det skära ihop. Själv skulle jag kanske klara av att kapa och sedan hugga upp ett träd om dagen. Med en schysst motorsåg skulle jag däremot kunna slå hela världen med häpnad, som Socker-Conny skulle ha sagt. En av vår tids viktigaste uppgifter är att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Den uppfattningen står jag för. Kravet på oss att få det gjort ökar för varje dag. Hoppet står antagligen till nya tekniska underverk och briljanta energilösningar. Kanske framdrivna av den extremt miljöförstörande kinesiska ekonomin. Utan sådana lösningar blir det tungt. I alla fall om muskelkraft ska ersätta oljan. Tyvärr bryter jag själv mot mina egna principer när jag tar bilen till skidspåret. Så här lång in på säsongen har jag valt att åka i Sidsjö. Jag har kört ungefär tjugo varv. Lite enahanda kanske, men bra stakåkning. Kroppen får jobba. Kroppsarbete i nutidsform.