Spegelblankt i Sundborn.


Klockan är kvart i sex när jag går ner till svärmors kök. Ute är det fortfarande mörkt, men gryningen närmar sig och asparna lyser gula mot det mörkgrå i dungen vid grusvägen. Jag rör ihop havregrynsgröten, blandar pulverkaffet och sveper omsorgsfullt i mig två koppar.

Värt ett besök. Men inga överdrifter.

En timme senare rullar jag in mot Lugnets naturreservat, på väg mot ännu en löparmorgon. Resan genom Svärdsjöbygden är särskilt vacker en oktobermorgon som den här. De faluröda gårdarna lyser bland höstfärgerna. Jag blir förförd, som en turist som bläddrar i en glättig broschyr över det exotiska Dalarna, och känner, utan distans, att inte ens ett iskallt höstregn skulle kunna spräcka illusionen. Sundborn och Carl Larssongården verkar för evigt vara nedsänkta i en nationalromantisk dvala. Även över Lugnet vilar ett liknande skimmer. Falu kommun kallar området Sveriges största arena för träning och tävling och att jag springer här just den här morgonen är vagt kopplad till den mytbild som finns av Lugnet, som den svenska skidsportens nationalarena.

Jag vill pröva att springa i elitspåret där världseliten forcerar fram under skidspelen. Väl ute i spåret märker jag att Lugnet ändå inte är så märkvärdigt. Södra berget i Sundsvall står sig bra. Spåret är ju anpassat för skidåkning och funkar rätt dåligt för löpning. Känslan blir ungefär som att cykla på en motorväg. Spåret är brett,  backarna långa, men inte särskilt branta. Rätt trist faktiskt. Jag lunkar ändå på och försöker hålla liv i idén om platsens upphöjdhet. Så känner jag plötsligt smärtan i ryggen. Jag har haft trassel med min högra ljumske och problemet verkar ha flyttat på sig till ryggslutet. Verkligheten gör sig påmind och jag linkar fram de sista kilometerna till bilen. Framme stretchar jag intensivt för att lösa upp spänningen i musklerna. Avbrottet är på sitt sätt bra – som om kroppen protesterar mot tanken på att den här platsen skulle vara bärare av något slags diffust, nationellt, essentiellt värde. Sånt finns bara i folks huvuden. Skogen i Lugnet är som vilken annan skog som helst. På samma sätt är det förstås med Sundborn, där verkligheten hamnar under ytan för att fantasin brer på med för tjocka lager dunkla, romantiska idéer. Ett problem som växer hos mig själv när bilden blir så förförande vacker som den är här.

En större karta hittar du här: