Trailrunners

Trail Runners of the World, unite and take over.

På toppen av Skuleberget finns ett band i rostfritt stål monterat i berghällen. Där gick kustlinjen för 10 000 år sedan, när urberget fortfarande låg 300 meter under dagens havsnivå, pressat av tyngden av kilometertjock inlandsis och 100 000 år av vinter. När du passerar den punkten på Höga kusten trail så har du bara några kilometer kvar till mål. Men glöm alla tankar på att spurta. Ta ett djupt andetag och njut av den vidunderliga utsikten över Bottenhavet, för du ska ned för berget igen, ta en kilometerlång vända fram och tillbaka på en asfalterad väg, som känns som minst en mil. Där nere möter du antagligen de stirriga blickarna från några mer eller mindre utmattade medlöpare och sedan, när du själv tagit dig runt Friluftsbyn, då har du helvetespromenaden upp till toppen kvar. Själv försökte jag hålla stilen och spurta de sista 50 meterna. Men efter målgången rasade jag ihop som ett döende urtidsdjur, på samma berghällar där mamuttar en gång strosade i vattenbrynet. Trött, nöjd och väldigt, väldigt hungrig efter 5 timmar 42 minuter och 48 sekunder i världsarvet, nu med näven nedkörd i en chipspåse. Vilket lopp.

IMG_8508

Energi noll kvar. Foto: Karin Lycke

Världens högsta kustlinje är inte det enda unika med Skuleskogens nationalpark. Som besökare, vandrare eller löpare i världsarvet Höga kusten möter du många vidunderliga naturupplevelser. Slåttdalsskrevan känner de flesta till. Mäktigt.

Slåttdalsskrevan

Traillöpning med klass.

I närheten kan du fylla vattenflaskan i porlande bäckar. Friskt.

Bäcken

Slåttdalsbäcken. Foto: Karin Lycke.

En av mina egna favoriter är de släta hällarna på Stampberget. När solen bryter igenom molntäcket är det magiskt vackert – en given plats för en löparselfie.

På berget

Blänket i vattenytan är ett signum för den här platsen på jorden. Ren skönhet. Som traillöpare hittar du förmodligen inte heller en terrängmara som är lika tekniskt krävande. I alla fall inte i Sverige. Vi klarade oss från regn i år, tack och lov. Regnet gör annars mattan av rötter och stenar, som täcker de vältrampade stigarna, såphala. Vid snösmältning och kraftiga regn spolas jord bort och blottar de vindlande rotsystemen. Lömskare underlag att springa på får du leta efter. Stenskravlet och klapperstensfälten är inte heller att leka med. Sammantaget, i kombination med banprofilens 1 500 höjdmeter, är Höga kusten trail en utmaning för vilken löpare som helst. Jämför sluttiderna på Axa Fjällmaraton och Höga kusten trail så ser du att många springer snabbare i Jämtlandsfjällen än här, vilket skvallrar om Höga kustens kvaliteter.

20160903_101901

Själv tycker jag att det lurigaste i gårdagens lopp var att disponera krafterna. Att släppa på för mycket för tidigt är alltid fel, men i Höga kusten blir det extra fel. Är du tom på energi när du kommer till Naturum efter 35 kilometer, så blir resan över Skuleberget en mardröm. För mig var det precis på gränsen att tugga i mig ett paket Dextrosol, två raw-bars, en chokladboll, två bananer och svepa några muggar sportdryck. Det var inte optimalt att trycka i sig en seg bar under den första vändan upp på Skuleberget, men utan den hade jag nog rasat ihop där istället. Jag kan säga att socker var inget jag längtade efter när jag till slut gjorde det i mål.

På rygg

Inte död, bara lite trött. Foto: Karin Lycke

Nu är loppet gjort. Jag kom på 46:e plats i ett av Sveriges tuffaste traillopp. Men som Sundsvallsbo, västernorrläning och norrlänning är det faktiskt inte placeringen, utan det faktum att jag har det magnifika världsarvet så nära inpå knuten som gör mig gladast. På något vis leder det in mina tankar på frågan om Norrlands bekymmer, som pressat sig in i nyhetsrapporteringen på sensommaren. Visst finns bekymmer, särskilt i inlandet med sin åldrande befolkning och samhällsservicen som sviker. Inte minst sjukvården i inlandet är ett problem som måste få en lösning – gärna med en ambulanshelikopter och satsningar på närsjukvården.  Då ska vi komma ihåg att det här är ett generellt glesbygdsproblem som blir extra påtagligt i vår än mer glesbefolkade landsände. Men, tro mig när jag säger det, det här är inte hela sanningen om Norrland. Tvärtom. Norr om Höga kusten, som redan lockar besökare från hela världen, har vi kuststäderna Örnsköldsvik och Umeå. Välmående. Söder om världsarvet har vi Härnösand och Sundsvall. Städer som växer utifrån sina egna förutsättningar. Tillsammans har vi två universitet, gott om jobb och ett överflöd av tystnad, frisk luft, rent vatten och utrymme. Resten av Norrland har samma styrkor och svagheter. Städer med potential och omgivningar med helt unika kvaliteter. Andra har långt före mig reflekterat över Norrlands verkliga värde, som här. Här finns alla, lite pretentiöst uttryckt, bra förutsättningar för kreativitet riggade. Ett bra liv, utan storstadsstress. Ser vi till att vårda det vi har, utveckla det vi måste och bevara större naturområden för framtiden, så är jag övertygad om att vi som bor här inte bara befinner oss i ett råvaruskafferi, utan lever i ett framtidsland. Bilden av Norrland som en slags koloni suger. Vi är framtidslandet Norrland.

20160903_150634

På toppen av framtidslandet Norrland. Foto: Majken Lycke

Dessutom så finns det en skön grej till. Härnö trail är bara en månad bort. En tävling med nästan lika stora kvaliteter som helgens magiska HKT. Som traillöpare bor jag i centrum. Söderut i landet hittar du periferin.

Friluftsbyn

Livet ska vara enkelt. Trail running in a nutshell.