Reza växlar till Gebre på växel 8.

Tio löpare med skiftande bakgrund i olika åldrar på väg mot samma mål. Allt inbäddat i försommarvärme och grönska i en makalöst vacker trakt. Jag har svårt att uttrycka det på något annat sätt än att det återigen var en fantastisk upplevelse att få springa Indalsledenloppet med Internationella löpargruppen. För mig är den här tävlingen en löpartävling när den är som bäst. Ändå fortsätter nedgången. Inte för oss. Vi slutade sexa. Men för Indalsledenloppet. Allt färre lag deltar. Resultaten blir sämre. Varför är en fråga värd att försöka besvara. Landsvägsstafetten är värd ett bättre öde. Fler borde få uppleva den. Kanske går det att vända den nedåtgående spiralen? Här är fakta.

Jimmy växlar till Mekdelawit på växel 5.

I lördags stod 40 lag på startlinjen i motionsklassen när startskottet ekade mellan husväggarna i centrala Bispgården. Det var visserligen bara tre färre än i fjol, men hela 13 färre än 2015 och 2014 och ytterligare fyra färre än 2013 då 57 lag gjorde upp. Sett till antalet lag motsvarar det ett tapp på nästan 30 procent och en förlust av 115 motionslöpare på fem år. Utvecklingen har dessutom pågått länge. Tävlingen kapades till åtta sträckor 2008 för att möta det sviktande intresset, men utan resultat. Tvärtom.


Tittar vi på resultatlistorna så ser vi att det faktiskt även på den punkten var betydligt bättre förr. När Indalslidens SK vann motionsklassen på helan 2008 så sprang laget i mål på 5.09:09. I år vann Lucksta IF Skidor på 5.32:12. Om årets vinnare av tävlingsklassen, Trångsvikens IF, ställt upp som motionärer 2008 och presterat samma resultat så hade de ändå blivit distanserade med nära 20 minuter av Indalslidens SK. Allra störst är bekymret i ultraklassen, som bara hade en deltagare i år. Frågan är vad som ligger bakom? Att High Coast Ultra lockade alla ultralöpare utom en kan vi kanske anta, utan vidare analys. Vad vi också kan slå fast är att nedgången för Indalsledenloppet inte heller kan bero det på att det saknas intresse för löpning. Enligt Löparrapporten 2017, Svensk Friidrotts temperaturmätare på löparintresset i landet, så kan var fjärde svensk tänka sig att springa minst ett lopp i år. En femtedel av dessa löpare är dessutom intresserade av att springa ett stadslopp eller ett landsvägslopp. Att utbudet av tävlingar samtidigt börjar svälla över breddarna är desto mer bekymmersamt för Indalsledenloppet. Enligt den analys som förbundet presenterades i anslutning till sin rapport så arrangerades det nämligen fler godkända lopp än någonsin i Sverige i fjol. På tio år skedde en fördubbling och vid ingången till 2017 var redan 420 lopp godkända, vilket är det största antalet någonsin vid ingången av ett enskilt år.

Var fjärde svensk kan tänka sig att springa minst ett lopp i år

Intressant nog visar analysen att de godkända tävlingarna under rekordåret 2016 sammantaget hade färre startande (612 296) jämfört med toppnoteringen 2013 (743 000).

Bernt Norberg och alla andra i arrangörsstaben på Indalsledenloppet bär en tradition.

Även i Sundsvall är den här utvecklingen märkbar. I år har vi sett fler lopp än (kanske) någonsin i maj och juni. I fjol fick dessutom flera fina tävlingar ställas in på grund av bristande intresse. Enligt Svenska Friidrottsförbundets analys uppvisade hela 78 procent av de 50 största loppen i landet vikande deltagarsiffror i fjol. Jag tror, om jag får lämna statistiken för ett ögonblick, att det även finns ytterligare nya omständigheter att ta hänsyn till för alla arrangörer. Utbudet i sig, i kombination med ett nytt förhållningssätt till individuella upplevelser och prestationer, innebär, tror jag, att vi löpare också i högre grad börjat bli mer sökande efter ständigt nya nyheter.


I dag kan nog ingen arrangör utgå från att ett koncept ska fungera från ett år till ett annat, om konceptet inte utvecklas med nya inslag och marknadsförs brett i såväl egna som andras kanaler. Ett bra exempel är Sundsvall Trail. Genom att sprida budskapet effektivt sätt kunde tävlingen gå från noll till fulltecknat på ett halvår. Tävlingen var också fantastisk. Men, problemet är att detta inte per definition innebär att löparna kommer tillbaka näst år . Frågan är vad som behöver komma till, finslipas och förändras för att loppet ska stå sig över fler säsonger? Fjällmaratonveckan är ett exempel på vilken industri som utvecklats kring stora tävlingar och vad hård konkurrensen blivit. I det här sammanhanget blir Indalsledenloppet en förlorare, trots all charm. Bara om det oföränderliga blir en konkurrensfördel kommer siffrorna att stabilisera sig utan åtgärder. Tyvärr tror inte jag det. Jag tror att arrangörerna måste göra en ordentlig analys och sedan spela sina kort väl. Det krävs en strategi och bra kommunikation. Jag tror att arrangörerna måste se till att behålla Indalsledenloppets traditionella kärna, men ge sig i lag med någon sponsor som är beredd att satsa. Kanske måste loppet delvis få ny sträckning. Exakt hur vet jag inte, men delar av väg 86 är inte särskilt lämpliga för löpning. Kanske bör loppet bli längre igen? Återgå till tio eller fler sträckor och ges ett datum som inte krockar med andra stora arrangemang. Annars kan det vara slutsprunget mellan Bispgården och Bergeforsen om några år. Tyvärr.