Ett, två, tre … tiden går fort. Tre trailpass sedan i söndags. Igår var det en värdig final på vårt katalanska trailäventyr. Slutsats: någon gång i livet vill jag bo här. Avslutningsrundan gjorde vi med löpargruppen Correm per la Terra. Vi hittade gänget via Facebook, stämde träff och när vi stod där på det solstekta torget i den katalanska småstaden Les Gunyoles, så var det med känslan att det viktigaste ändå var att vi hade tagit chansen. En ny upplevelse väntade.

IMG_0973

Correm per la Terra – tack för gästfriheten!

Allt visade sig överstiga förväntningarna. Correm per la Terra är en öppen löpargrupp, som funkar ungefär som löpargrupperna hemma. Lite mer organiserad kanske, med egen logga och engagemang i olika lopp. Men ändå ett blandat sällskap, en mix av löparpassion och kompisgäng, som styr upp löparträffarna via sociala medier. En lärdom för mig den här kvällen var väl att få känna på hur det känns att inte hänga med i pratet i pratfarten. Min spanska är snudd på obefintlig. Ni kan gissa hur bra katalanskan är. Lite engelska blev det, men knapphändigt, och så är det ju för somliga av våra löpare i internationella löpargruppen. I det läget blir löpningen i sig det sociala kittet. Samvaron i steget, tillståndet då flåset ersätter det verbala, fungerade friktionsfritt även om jag faktiskt gjorde en ordentlig vurpa i en utförslöpa och rivsåren på vaden från hundjagisen fick sällskap av skrubbsår på höger knä och handflata. Fina minnen från bergen i Penedès, Till slut blev det en runda på knappt tio kilometer. Varmt, runt 30 grader, över ett berg på tekniska stigar. Gruppen höll ihop – ingen lämnades bakom, och det blev flera stopp på vägen för uppsamling. Njutbart och socialt.

IMG_0986

Ramòn i mitten. Trevlig kille, precis som de andra. Här mot en vägg som stått där sedan medeltiden.

Överraskningen kom på slutet. Efter passet har Correm per la Terra den goda vanan att dra iväg för att dricka ett glas Cava på den lilla vingården där vår guide i det här sköna sociala sammanhanget, Ramòn, råkar jobba som cava-guide, kock och delägare i företaget Art Cava. Mer mitt i prick kan det inte ha blivit. Upplevelsen var storartad. Efter visningen av gården, med anor från medeltiden, köpte vi med oss ett par flaskor Cava att njuta av hemma. Vi kan bara säga tack och att vi hoppas på att få bjuda igen. Om än inte med ett glas Cava. Den konsten kan  vi inte riktigt ännu.