Löpning & friluftsliv

Meny Stäng

Beviset – Sundsvall Trail är Sveriges tuffaste traillopp

David Holmberg. Du gjorde det.

”Ta det lugnt första 20 kilometerna och njut av vyerna” säger David Holmberg, initiativtagare, tävlingsledare och banläggare. Han kan varje sten, stubbe och rot på Sundsvall Trail. Tidiga morgnar och sena kvällar har han jobbat med tävlingen. Från idé till snitslad bana, i minst ett halvår. Sundsvall Trail har bokstavligen vuxit fram steg för steg. ”I början är det riktig trail med blåbärsris upp till knäna” fortsätter David när han står där på Sportringen i Birsta dagen före och levererar nummerlappar. Jag hämtar min, nummer 39, och tittar på kartan jag får i samma påse. Den blå banan över 28 kilometer ser ut som en serpentin och verkar runda varje gran i Njurunda socken. Tanken har inte riktigt slagit rot än, men börjar gro. Varför gör jag det här? För att jag måste, svarar jag mig själv. Jag kan ju inte missa chansen att upptäcka en ny skog. Jag kastar ett öga på hyllan med trailskor innan jag lämnar butiken och noterar att de ökat sortimentet markant, men konstaterar att det är för sent att köpa nya. Ett beslut jag jag är beredd att ompröva ett dygn senare.

Henning Karlsson.

Ola Lindström.

Johanna Bergman.

David Holmberg och Roger Hugosson.

Compressports man på plats på Sundsvall Trail.

Ett galet gäng.

Henning Karlsson och Johanna Bergman.

Jag och Stefan Wassbrink. Enda gången vi hade Andreas Svanebo bakom oss i söndags.

Starten går klockan nio på söndagsmorgonen. Vi är 63 anmälda till 49 kilometer, men några av oss har fallit bort redan före start. David Holmberg kliver upp på en stubbe med mikrofonen. Vi får veta att han sprang de första 29 kilometerna så sent som i natt. Banmarkeringarna var intakta vid 1-tiden, trots studentfesten på Södra berget. Vilken energi, tänker jag. Sedan, med en underton av allvar, säger David Holmberg att han tycker att det är kul att det är så många som är ”lika galna” som han själv som väljer att springa 49 kilometer. Mmm … hummar vi tyst för oss själva. Solen gassar i Nolbybacken. Efter att ha bytt några ord med några löparkompisar sätter jag mitt mål – tar jag mig runt så här jag vunnit. 49 kilometer, 1880 vertikala meter, 30 procent obanad terräng och över 20 grader. Det kommer att bli tufft. Ägnar min packning en tanke. En gel, två bars och en halv liter vatten. Räcker inte långt, men åtminstone till den första vätskekonrollen, kommer jag fram till. Tur att jag käkade en ordentlig frukost med gröt och ägg. Tänker att jag måste maxa mitt intag av energi på de fem vätskestationerna. Senare visar det sig vara min räddning. De välfyllda borden med chips, bullar, bananer, sportdryck, vatten och till och med tomatsoppa och italienskt bröd får mig faktiskt att tänka om fem timmar senare, då jag är beredd att kliva av på Fågelberget. Soppan ger mig mod att fortsätta. En fantastisk välslipad detalj i arangemanget, lika fin som uppmaningen att ta med egen kåsa för att minimera plasten och skräpet ute i skogen. I startområdet ställer jag mig längst fram tillsammans med en bekant. Vi konstaterar att det här är vår enda chans att ha känning på täten. Sedan blir det gemensam nedräkning från 15. Vi känner gemenskap där i backen, i vår kollektiva galenskap. Sedan drar fältet iväg. Andreas Svanebo först. Vi andra följer med som en ringlande larv uppför backen. Jag ser Johanna Bergman försvinna över knixen och jag håller fast vid min plan att gå ut försiktigt. Jag räknar kallt med att ändå få sänka farten. Vi lämnar Gumsekullen, Höga kustens sydligaste utpost, springer ut från Nolby och passerar E4. Sedan startar trailäventyret. Snart raspar blåbärsriset smalbenen. Storskogen, hyggena, tjärnarna, haven av vitsippor i den skira lövgrönskan, stenskravlet och pärlbandet av de mjukt rundade bergstopparna ligger framför oss – Omsberg, Midskogsberget, Fågelberget, Södra berget och tillbaka.

7 timmar och 38 minuter senare aktiverar jag mina ben igen. De har gått på vilja i en timme. Jag får fart oh lyckas spurta i den lätta utförsbacken ned mot målportalen efter Golgatavandringen upp till toppen av Nolbybacken, på den gistna trätrappan i urskogen intill nedfarten. Lättnaden är total när jag slinker under portalen. Någon säger att jag ser pigg ut, men någon vet uppenbarligen inte vad hen pratar om. Eller så är det bara ett skämt. Hur känns det hojtar en annan? Vart gör det inte ont? hojtar jag tillbaka när jag tar emot mitt diplom och vräker omkull mig på rygg. Gud vad skönt. Till slut är vi 49 med i resultatlistan och de allra flesta är överens om att Sundsvall Trail är det tuffaste lopp de sprungit. Kanske finns det något undantag, men alla verkar rörande överens. Vi har en Facebook-uppdatering av Andreas Svanebo, där han konstaterar att vinnartiden 5.08:43 måste ses i ljuset av att det här loppet gick i 30 procent obanad terräng. Vi har en glad motionär som jag själv, som kan jämföra med Axa Fjällmaraton och Höga kusten Trail, som går i god för att Sundsvall Trail var extremt. Och vackert. Tävlingen konkurrerar definitivt i klassen Sveriges tuffaste traillopp. Johanna Bergman, som vann damklassen och kom tvåa totalt, uttrycker saken på samma sätt. Hennes ord väger tungt. Efter målgången resonerar jag med en löparkompis, som sprungit Buff Bydalen 50 km med 2900 höjdmeter och konstaterar att han hade samma tid där som här. Jag fortsätter resonemanget med en annan om vilket omräkningstal man ska använda för att jämföra en obanad kilometer med en kilometer på stig? Helt ovetenskapligt kommer vi överens om att det måste vara 15 procent mer ansträngande att ta sig fram genom blåbärsiset. Ett lopp som Sundsvall Trail tar otroligt hårt på benen. Mina egna dog i endurobanan, strax före Omsbergsväggen, runt 38 kilometer. Visserligen återuppstod de från de döda när jag fick aktivera nya muskelgrupper i klättringen uppför väggen. Men uppe på toppen var det helt kört igen. Resten av loppet fick jag på vilja. Benen släpade jag på.  Och jag var inte ensam. Därför bör vi kanske slå fast det där om Sveriges tuffaste traillopp en gång för alla. Beviset får bli en jämförelse med Bydalen. Där var vinnartiden på damsidan 2016 5.20:58 efter en prestation av Jennifer Asp. Johanna Bergman, som är en extremt kompetent skogslöpare och som mosade det gamla svenska damrekordet på 100 miles vid TEC 100 i Täby i april där hon slog till med 15.10:35 pressade sig till 5.40:34 på Sundsvall Trail. Tiderna ger ett perspektiv. När jag själv hasar ned för Nolbybacken på söndagseftermiddagen strax efter 17. Jag kan inte gå med skor och har blånaglarna från helvetet. Kroppen känns annars förvånansvärt pigg och det måste bero på våfflan med grädde som jag slukade på toppen. Ja, med undantag för framsidan av låren då, som känns som ömmande skavsår vid varje steg. Men varför klaga? Det är ju självförvållat säger jag högt för mig själv. Samma sak gäller väl skovalet. Mina X-thalon är sköna som tofflor, men är uppenbarligen inte heller mycket mer än så som skydd för tårna. Till nästa år blir det nya dojor och kanske bara 28 kilometer.