Den här har ju delats en miljon gånger ungefär. Så jag delar den också.

Eftersom du läser det här så får vi väl anta att jorden inte gått under. Förr eller senare händer det ju, men då av en helt annan anledning än att Mayakalendern tar slut. Trösten är att det dröjer. Läser du inte min blogg, så kan jag alltså kallt räkna med att det inte beror på tidens slut. Lite tidsbrist kanske? I bästa fall, beroende på hur man ser det. Själv försöker jag faktiskt aktivt hejda min egen upplevelse av att tiden rusar. Att sitta uppe mitt i natten är ett sätt, även om det mer handlar om att vinna tid. Att bromsa tiden handlar egentligen mer om att koncentrera sig på att göra så lite som möjligt av sådant som har med tid att göra. Det går, uppriktigt sagt, så där. I vilket fall så hände det inget vid midnatt. Jorden finns kvar. Men låt säga att apokalypsen ändå skulle komma lite senare i dag, försenad av någon anledning, så kan jag berätta att min avslutning på det liv som var var väldigt bra. Först och främst blev jag förskonad från allt det elände som drabbar många andra människor i världen. Inget krig, Ingen terror. Inte ens ett litet hotmejl. Dessutom började jag dagen med en hel förmiddag i skolan med min yngsta tjej. Vi ritade, käkade julbord och lekte på rasten tillsammans med de andra ungarna. Sedan hade jag säsongspremiär i längdspåret. Tolv kilometer i nysnö, med ett glid som inte var. Ändå väldigt kul att få åka skidor igen. Det känns i axlarna. Dagens trippel avslutade vi med att titta på min äldsta tjej, som var smurf i skolans julshow. Behöver jag säga mer? Ja, kanske. Jag brukar prata med min mamma om åldrandet. Hon pratar i sin tur om åldrandet med sin 93-åriga mamma i åtanke. Kroppen tar slut. Vi glider bort. Sakta. Tiden är utmätt. Det kan kännas oändligt sorgligt. Min mormor har ändå förtröstan på ett liv efter detta. Att vi människor begriper att vi ska dö är vårt dilemma. I går kväll pratade jag och Karin om att åldras. Minns att jag betonade att det är rätt skönt att bli äldre också. Att slippa bry sig så mycket om vad andra tycker. Att göra det som känns rätt istället. Men okej, det hade varit rätt kul att få börja om som en smurf i nioårsåldern i en julshow. Nu kan vi i alla fall skaka av oss Maya-myten. Livet går vidare, och det går riktigt bra faktiskt, såvida apokalypsen inte är lite försenad förstås.

Så här mysigt had vi det på skolan i dag.
Den där röda saken på vita prickar. Den du på ett julbord.

Skidpremiär. Äntligen.
En smurf. En söt en.