Om löpning och friluftsliv

Meny Stäng

Rezas framtid står på spel – stoppa planerna på utvisningen till Afghanistan

Reza har ingen tid att räkna ned till frihet där han sitter inlåst i Gävle. Bara tid som rusar mot det som skrämmer honom mest, att bli utvisad till Afghanistan. Någon har beskrivit tegelbyggnaden på Kaserngatan som en plats där drömmar dör. För Reza är det lika gärna en mardröm. Han sover dåligt, ibland några få timmar per natt, och inom en vecka måste han få upp sitt fall i Migrationsdomstolen. Får han inte rätt, så sätter Sverige honom på ett plan till Afghanistan. Man kan lika gärna påstå att våra svenska myndigheter sätter hans framtid på spel. Kanske till och med hans liv. På Förvaret, där han är inlåst, finns inte mycket till tröst. Bara tid som rusar. Och utsatthet. Det enda Reza gjort sig skyldig till är att öppet berätta att han inte vill medverka till att bli utvisad.

FOTO: Pixabay

FOTO: Pixabay

Att jag känner så starkt för Reza beror inte bara på att han är en av våra löpare i Internationella löpargruppen. Han är lätt att tycka om i största allmänhet, har alltid nära till skrat, trots allt jobbigt som har han varit med om i Sverige, Afghanistan, Iran och på sin flykt till Europa. Att han är en av många i samma situation gör saken bara värre. För två veckor sedan gick han till ett inbokat möte hos gränspolisen om det utvisningsbeslut han lever under. Reza ville inte hålla sig gömd, utan ser sin framtid här i Sverige, och ville samarbeta. Bara någon dag före besöket i polishuset i Sundsvall ansökte han om verkställighetshinder, med sin nyvunna kristna tro som huvudskäl. Istället blev han frihetsberövad och efter en natt i arresten förd med Migrationsverkets transporttjänst till Gävle. Senare samma dag meddelade samma myndighet avslag på hans begäran om verkställighetshinder, stopp för utvisningen. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, men jag kan i alla fall berätta en del av din historia, Reza. Att ovissheten och rädslan skapar ett mörker omkring dig, det begriper jag.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-09-32-06

Reza ville inte hålla sig gömd, trots att han är rädd för att utvisas till Afghanistan och har ett utvisningsbeslut hängande över sig. När han valde att gå till det inplanerade mötet i polishuset i Sundsvall den 15 februari blev han omhändertagen. Sedan två veckor tillbaka sitter han inlåst. Just nu på Migrationsverkets förvar i Gävle.

Först vill jag peka på tre omständigheter som gör att jag anser att är fel, till och med djupt omoraliskt, att utvisa Reza till Afghanistan. Avtalet Sverige har tecknat med Afghanistan om återtagande av unga asylsökande är problematiskt i sig, med tanke på den sköra stat som Afghanistan är. Oklarheter kring hur Sverige sedan ska förhålla sig till att Afghanistans parlament röstat nej borde vara glasklart. Svenska Afghanistankommittén anser att svenska myndigheter ska stoppa alla utvisningar av unga afghaner till landet. Även Migrationsverket gör bedömningen att riskerna ökat. När det gäller svensk medborgare så avråder Utrikesdepartementet från att resa dit. Trots det planerar svenska myndigheter för utvisningen av Reza, och det går fort. Förra veckan fördes han till afghanska ambassaden för att ”ansöka” om resehandlingar, enligt uppgift iförd handfängsel.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-15-11-28

Migrationsverket använder begreppet ”bekvämlighetskonvertit” i fråga om Rezas beslut att bli kristen, utan att ha hört honom själv och utan andra bevis än det här. Själv har Reza intyg från två församlingar i Medelpad om att han började gå i kyrkan 2014, ett år efter att han kom till Sverige, och att han lät döpa sig på försommaren 2016.

Jag lärde känna Reza vid en löpartävling sommaren 2015. Han skulle springa Stenstansloppet med några av sina kompisar för Internationella löpargruppen. Vi sa hej, bytte några ord, och sedan gick vi till Hamnparken för uppvärmning. Jag fotograferade och sprang inte tävlingen själv. Tyvärr hittar jag inte bilderna i mitt osorterade arkiv, men Reza sprang in som 87:a på tiden 34.01. Under tävlingen sken solen. Skyfallet drog in under prisutdelningen på Stora torget. I början av december 2016, några veckor före jul, skjutsade jag hem honom efter en av våra träningar i Sidsjö. Jag vill minnas att Reza skulle vidare till en fotbollsträning med Hassels IF. Han hade förändrats, var lite nedstämd, och jag tog mod till mig och frågade ”hur mår du, ärligt”? Jag kände att jag var tvungen, som vuxen och medmänniska, även om jag inte riktigt var säker på hur jag skulle agera för att vara ett stöd om han gav uttryck för, ja, det värsta. Efter att han fick besked om utvisning, som efter domstolsprövning vunnit laga kraft, hade han inte fått fortsätta gå i gymnasiet. För att ändå komma framåt, och få en struktur i livet i den ovissa situation som han då befann sig i, pluggade han svenska på Ålsta folkhögskola. Jag tänkte att det måste vara många saker som rör sig i huvudet på en ung människa som lever under sådana omständigheter. Utan eget hem. Ovälkommen i samhället, men med tusen goda skäl att få stanna. Reza svarade svävande, som om han sökte efter bättre ord men inte hittade dem just då, ”bra”. Efter en kort paus lade han till ”eller … ja”. Sedan skrattade han, den här gången nästan förläget. Jag minns att jag själv tänkte att jag inte skulle glömma bort den där känslan av maktlöshet, som jag kände just då och som antagligen Reza känner, men försöker stöta bort. Livet är groteskt orättvist.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-09-51-08

Reza lät döpa sig i maj 2016. ”Bekvämlighetskonvertit”, hävdar Migrationsverket efter att ha utrett frågan på en dag, utan att prata med Reza själv.

Just nu har Reza inget juridiskt ombud. Asylkommittén i Sundsvall planerar för ett överklagande. Inom en vecka måste den vara inlämnad till Migrationsdomstolen. Där kan han få ett ombud som kan hjälpa honom att övertyga rätten om sin tro. På rummet med de lackade furumöblerna och kala väggarna i Gävle har han en bibel bredvid sängen. Jag har pratat med Reza på telefon. Nästa gång bör jag kanske säga till honom att han ska stålsätta sig, förbereda sig på det värsta, men det är svårt att ge råd. Hans livssituation är extrem, och tyvärr delar han den med alldeles för många. De få uppdateringar han gör på Facebook är som fotavtryck i snön. Som att han står utanför i kylan och tittar in, utan att vara välkommen in i värmen där vi andra befinner oss.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-21-kl-10-58-02

Hur Reza tog sig till Sverige kan jag läsa mig till i hans papper. Han kom till Sverige 2013. Före flykten till Europa levde han ett år i Iran. Liksom många andra flyktingar har han minnen våld och död med sig i bagaget. När jag själv var i hans ålder flög jag till Asien för att uppleva friheten och äventyret. Reza flydde i motsatt riktning för att få leva i frihet och slippa förtryck. Han tog sig till Sverige med smugglare. Jag flög till Sydostasien med SAS. Bara Reza och de andra som var med på den farliga rutten vet vad som hände på vägen. Jag har inte frågat honom. Vad vi kan göra är att protestera mot att han och alla de andra som är i samma situation ska slippa utvisning till länder, som våra egna myndigheter avråder alla oss andra från att besöka om vi kan undvika det.

Här kan ni läsa Blank Spot Project’s granskning av utvisningarna till Afghanistan:

20161212_203440