Swimrun tog alla med storm – och två klassiker försvann


Vi börjar med det roliga. Juniskär Swimrun. Tävlingen är inget för mig. Jag är för dålig på att simma. Ett ämne för träning, om jag ska vara snäll med mig själv, och på en 18 kilometer lång bana där 4000 meter består av tiogradigt havsvatten är det simkunskaperna som avgör. Väderomslaget återställde ordningen i Bottenhavet före startskottet hann brinna av i småbåtshamnen i Juniskär.

20160813_131852

Gänget som gjorde Juniskär Swimrun 2016.

För bara några veckor sedan var det förväxlande likt Medelhavet där ute. Västan blåste bort det solvarma ytvattnet och vi säger välkommen till höst. Sista paret anmälde sig alldeles före start på lördagen. Till slut stod 13 par på startlinjen. Ingen försvann där ute i sjön, även om alla inte tog sig i mål. Men det här är en tuff sport, tveklöst. Vann gjorde Adam Stenman och Lovisa Jönsson, som du kan se skymta förbi i filmen när de tar sig i land på Skigan, hack i häl på storsimmarna Per Sundström och Fredrik Jakobsson. Med vinnartiden två timmar, 55 minuter och 18 sekunder så stod de för en imponerande insats. Lite tur hade de kanske att vinden inte låg på friskare just under lördagen. När det friskar i blir det ordentligt rörigt ute vid Skigan. Jag är i vilket fall imponerad av Juniskär Swinrun  – arrangemanget, stämningen och deltagarna. Om jag är sugen ändå? Nej, aldrig. Men jag kommer och kollar in andra upplagan, nästa sommar.

20160813_131758

God stämning, krävande tävlingsform och fina badmössor.

Tråkigare är det att både Drakloppet och Berg till berg ställer in i sommar. Stans bästa traillopp, även om Berg till berg är mer än så, är redan saknade. I alla fall av mig. Jag skulle kunna lägga ut texten om det jag tycker Drakloppet borde ha gjort, som att köra en lördag med en defilering genom stan och lägga tid på marknadsföring. Utan storytelling, blir det bevisligen inget alls. Och det är jättesynd. Drakloppet är alldeles för bra för det. Bara för att hedra tävlingen sprang jag och Martin Nissar ett alternativt Draklopp idag.

20160814_150025(0)

Otrolig natur, nära Sundsvalls centrum.

Berg till berg är, som jag sagt många gånger tidigare, en riktig Sundsvallstävling. Båda stadsbergen år med. Snabbt, tungt och kul. Anledningen till att det inte blev något i år vara visst tidsbrist, snarare än något annat. Vi får skärpa till oss. Sundsvall behöver fler traillopp. Här är kartan, om du vill testa vårt alternativa Draklopp. Ladda ned navigationsfunktionen i Wikiloc och spring.

Powered by Wikiloc
Som van

Allemansrätten – USP för svensk traillöpning

20160802_125557

Dagens tur – Tour de Fälleberget. Ca 20 km i varierande terräng från sjönära stig, via väg, led och off-trail i snårskog upp på Fälleberget, Härnösand, och sedan ner till havet igen. Jag använder Wikiloc för att kartlägga. Gör det du också. Appen slår det mesta.

Jag har en idé. Kanske rent av en affärsidé. Om du är en hejare på att bygga funktionella sajter för mobilen, gillar löpning och läser det här så får du gärna vara med och förverkliga den. Jag lovar inte guld, men garanterar gröna skogar. Jag tänker inte avslöja några detaljer här, men gärna bakgrunden. För ett halvår sedan bad en vän mig att skriva något om allemansrätten, vår svenska, hävdvunna rätt att röra oss fritt i naturen. Rätten är villkorad, men sannerligen en unik möjlighet. Det som gäller är frihet under ansvar. Allemansrätten är inte konfliktfri. Ibland går det snett, som när konflikter blossar upp mellan markägare och friluftsmänniskor. Det var ett sådant fall i Sidsjö som min vän bad mig skriva om. En person som nyligen köpt en fastighet i strövområdet hade satt upp en skylt om privat mark på en plats där skogslöpare sprungit och folk promenerat så länge man kan minnas. Äganderätten i all ära, men löparna har ändå rätten på sin sida i det här fallet. Tack vare allemansrätten. Eftersom det inte handlar om tomtmark, odlingsmark eller liknande, så går det inte att som markägare hävda att folk inte sporadiskt får passera marken. Det är sånt som allemansrätten reglerar. Mer tänker jag inte orda om det. Däremot har idén om att på något sätt berätta mer om allemansrätten och de fantastiska möjligheter som den för med sig skvalpat runt där inne i mitt huvud ett tag. Efter sommarens semesteräventyr i Katalonien och Holland började tanken ta form och så föll sista pusselbiten på plats härom veckan. Så, wow, vilken fantastisk insikt har jag då nått efter all denna tankemöda? Lite som åsnan Ior är jag ju, för uppenbarligen tar det tid för mig att tänka och resultatet är nog inte revolutionerande. Men det här är i alla fall vad jag kommit fram till (och som många säkert redan fattat): allemansrätten är den svenska traillöpningens USP, Unique Selling Point, som marknadsfolket säger. Det är en helt unik möjlighet för alla traillöpare att utforska landet.

20160802_113433

Södra sundet, Härnösand.

Havsbilden du ser här tog jag på dagens runda – Tour de Fälleberget. Bilden tjänar som ett bra exempel. Det du inte ser är sommarstugorna uppe till höger, utanför bilden. Om äganderätten oinskränkt hade dikterat villkoren, så hade det inte varit givet att jag ens fått vistats på den här underbara platsen med utsikt över Södra sundet i Härnösand. Jag hade kanske fått en åthutning om att dra, om jag ens kommit dit. Utan allemansrätt blir det ofta stängsel, murar och skyltar på köpet. Nu kunde jag lugnt lunka längs med stranden, kilometer efter kilometer, med rätten på min sida. Ingen skulle ens kunna stoppa mig från att gena över en brygga eller strand på någon sommarstugetomt. Strandrätten är näst intill oinskränkt. Privat mark eller inte. Just detta att allemansrätten är för alla, det respekterar de flesta, och det är något helt fantastiskt. Många holländare, som trängs med 17 miljoner landsmän på en yta lika liten som Smålands, har förstås fattat det här för länge sedan. De åker till Sverige för att här finns både naturen och rätten att vistas i den, även utanför parkerna och lederna. Visserligen får alla svenska barn lära sig om allemansrätten i skolan, men jag tycker att vi vuxna även måste påminna oss om den här unika möjligheten, som i allt för hög grad glöms bort eller bara tas för given utan vidare eftertanke. För att återknyta till det jag började med – kombinationen av allemansrätt, frisk luft, rent vatten, riktig natur och emellanåt både sol och värme är något vi borde kunna utveckla på ett nytt sätt. Fler i världen än holländarna borde kunna lockas av den här möjligheten. Jag har en idé om hur, som sagt. Att formen satte sig just under semestern kan hänga ihop med att jag knappt kom utanför asfalten på mina löpturer i Holland och att jag och Karin råkade ut för jagis av en ilsken vakthund när vi sprang runt i naturreservatet Parc des Foix i distriktet Penedes på semestern i Katalonien och råkade komma lite utanför leden. Det är inte ovanligt, fick vi veta av några lokala löpare.

20160802_130602

Utsikt från Friluftsfrämjandets stuga på Fälleberget. Tyvärr är leden dit illa underhållen. Jag sprang upp från den sydöstra sidan och där var den bitvis igenvuxen med sly och blåbärsris. Dessutom har en skogstraktor kört sönder ledmarkeringarna i närheten av toppen.

När jag ändå håller på så tänker jag slå ett slag för Wikiloc. Poängen med den här fantastiska webbtjänsten är att den på bästa wiki-manér går ut på att kollektivt samla in rundor som löpare, cyklister, vandrare och andra gör över hela klotet och dela dem till fler. Jag är rätt ensam i Västernorrland om att använda Wikiloc just nu och det beror nog mest på att alldeles för få vet att Wikiloc finns. Jag ska säga att jag också har Strava, som är väldigt bra, men det sköna med Wikiloc, som annars utmärkta Strava saknar, är själva syftet. I Strava står trots allt de prestationsinriktade sidorna av träningen i fokus, medan Wikiloc erbjuder möjligheten att kartlägga och dela nya spännande ställen så att fler kan upptäcka dem.

Powered by Wikiloc

Kittad för en badrunda på Alnö

20160723_131034

Soppatorsk. Då är det tur att det finns löpare i närheten. I utbyte mot att jag puttade på tog jag bilden. Fick ett kortare fyspass på vägen.

Medan andra sprang Lögdö Cross Country passade vissa på att ta ett dopp. Jag valde badrundan mellan Hartungviken och Bänkåsviken med en avstickare runt Spikarna. 23 grader i luften, 20 i havet och inte en mygga. Gissar att det var annat på myrarna i Rigåsens nationalpark i Lögdö vildmark. Blir det en halvmara nästa år och regn så lovar jag ändå att komma. Badrundan brukar jag göra varje sommar. Jag delar den som en uppmaning till alla som turistar i trakten att ta på dojorna och springa en timme eller två. När du är klar är det bara att hoppa i havet. Njutningen är monumental. Starta vart du vill, eller gör som jag. Lägg ut filten på Hartungviken och spring sedan på landsvägen via Havstoviken, Tranviken, Krokviken till Bänkåsviken och tillbaka.

Powered by Wikiloc
Dikesrenarna blommar av renfana och mjölkört, asfalten ångar och havet är lika blått som himlen. Högsommar som bäst.

Vill du lägga in lite traillöpning ta en sväng runt Spikarna. Givetvis har du kollat väderprognosen först. Få löprundor är så väderberoende som den här. Ingen antagligen. Tidningen Elle, ni vet den om mode, sammanställde nyligen en lista över landets bästa havsbad. Listan har delats viralt i Sundsvall eftersom Tranviken omnämns tillsammans med Pite havsbad som Norrlands bidrag. Visst är Tranviken bra, men Smitingen i Härnösand är minst lika fint. För att inte tala om alla badvikarna längs kusten ned mot Åstön – Svartvik, Byviken, Svenskär, Sandsten, Åvike. Alnös egen Hartung, tycker jag är bättre än Tranviken. I Njurunda har vi Norrvikssand. Tidningen Elle missade lite grand i sin research. På min badrunda la jag dessutom in ett fyspass. Mannen och kvinnan på bilden hade fått soppastopp. Jag knuffade på deras kit-car i en uppförsbacke. Det är så man kittar sig för en badrunda med fys.

Correm per la Terra and the Art of Ending with a glass of Cava

Ett, två, tre … tiden går fort. Tre trailpass sedan i söndags. Igår var det en värdig final på vårt katalanska trailäventyr. Slutsats: någon gång i livet vill jag bo här. Avslutningsrundan gjorde vi med löpargruppen Correm per la Terra. Vi hittade gänget via Facebook, stämde träff och när vi stod där på det solstekta torget i den katalanska småstaden Les Gunyoles, så var det med känslan att det viktigaste ändå var att vi hade tagit chansen. En ny upplevelse väntade.

IMG_0973

Correm per la Terra – tack för gästfriheten!

Allt visade sig överstiga förväntningarna. Correm per la Terra är en öppen löpargrupp, som funkar ungefär som löpargrupperna hemma. Lite mer organiserad kanske, med egen logga och engagemang i olika lopp. Men ändå ett blandat sällskap, en mix av löparpassion och kompisgäng, som styr upp löparträffarna via sociala medier. En lärdom för mig den här kvällen var väl att få känna på hur det känns att inte hänga med i pratet i pratfarten. Min spanska är snudd på obefintlig. Ni kan gissa hur bra katalanskan är. Lite engelska blev det, men knapphändigt, och så är det ju för somliga av våra löpare i internationella löpargruppen. I det läget blir löpningen i sig det sociala kittet. Samvaron i steget, tillståndet då flåset ersätter det verbala, fungerade friktionsfritt även om jag faktiskt gjorde en ordentlig vurpa i en utförslöpa och rivsåren på vaden från hundjagisen fick sällskap av skrubbsår på höger knä och handflata. Fina minnen från bergen i Penedès, Till slut blev det en runda på knappt tio kilometer. Varmt, runt 30 grader, över ett berg på tekniska stigar. Gruppen höll ihop – ingen lämnades bakom, och det blev flera stopp på vägen för uppsamling. Njutbart och socialt.

IMG_0986

Ramòn i mitten. Trevlig kille, precis som de andra. Här mot en vägg som stått där sedan medeltiden.

Överraskningen kom på slutet. Efter passet har Correm per la Terra den goda vanan att dra iväg för att dricka ett glas Cava på den lilla vingården där vår guide i det här sköna sociala sammanhanget, Ramòn, råkar jobba som cava-guide, kock och delägare i företaget Art Cava. Mer mitt i prick kan det inte ha blivit. Upplevelsen var storartad. Efter visningen av gården, med anor från medeltiden, köpte vi med oss ett par flaskor Cava att njuta av hemma. Vi kan bara säga tack och att vi hoppas på att få bjuda igen. Om än inte med ett glas Cava. Den konsten kan  vi inte riktigt ännu.

 

 

Hundjagis – vi kallar det naturliga intervaller

Vissa saker glömmer man inte. Som orden ”jag tänker i alla fall inte vara sist”. Utropat i farten med en stor, svart, skällande hund i hasorna. Och så ruschen ut i bushen. Jag först, på väg genom de taggiga snåren och sedan uppför en berghäll med en stor käpp i ena handen och en sten i den andra, på fullt allvar beredd att använda redskapen på stenåldersvis. Det är när vi försvinner ut i vegetationen som Karin ger mig hinten om turordningen. Ungefär som två seriefigurer, som först coolt lunkat vidare trots vakthunden, visserligen lite ängsligt sneglande över axeln men inte i panikflykt. Sedan åh fan-känslan när vi fattar att det ju är bikuporna hundrackaren vaktar. Samma bikupor som vi ser i slutet av stigen och som vi springer rakt emot. Det är då vi inser vad som är på väg att hända och drar ut i snåren med rosmarinbuskar och taggbuskar som rispar vaderna. Inte fan vill man vara sist då? Hellre rivsår på benen än huggtänder någonstans där bak. Först en bra bit upp på berget törs vi pusta ut, när vi inte längre hör skallet från den svarta besten. Inte var det så här vi tänkte att den här rundan i Parc de Foix skulle bli när vi stack iväg klockan sju i morse. Men varför inte? ”Kan man kalla det här naturliga intervaller?” säger Karin där i bergssluttningen. Trailäventyr är trailäventyr. Vi hade ju tänkt springa till spökbyn Puebla de Marmellar, men hoppade över det på grund av restiden. Istället fick vi en best i hasorna.

Men samtidigt, utan hunden så hade vi aldrig fått se det här heller. I alla fall inte just idag:

IMG_7705

Keps, ryggsäck och käpp. Bra att ha.

Kartbilden kommer från Wikiloc. Karin är förstås den som fyndat appen, som till slut tog oss hela vägen runt. Jag har inte utforskat den själv ännu, men Karin börjar bli hemtam i den. Appen hämtar satellitbilderna från Google Maps fungerade klockrent som vägvisare. Med hjälp av de sociala funktionerna går det sedan att lägga upp sina rundor med bilder och kommentarer (som se upp för arg hund!), live-sända och dela med andra. För varje ny tur bidrar användaren till tillväxten av traillöpningsvärlden. Underbart.

IMG_0940

Karin is tracking us.

IMG_7699”Eremit-kyrka”.